Etikett: idioter

Ibland undrar vänner och bekanta hur det kommer sig att jag jobbat kvar på samma företag så väldigt länge.
Sätt er ner så ska jag en gång för alla berätta!
Utöver den på tok för höga lönen och att det är fysiskt slappt och att jag har mycket tid över till att ’göra annat’ (tänk: skriva och blogga och läsa) så är det människorna jag jobbar med som håller mig kvar.
Som jag nämnt tidigare så uppstår lätt en Ally McBeal-känsla på kontoret.
Idag exempelvis så var jag ute och handlade (falafel och mozzarella, tomat och pesto) på lunchen och när jag kom tillbaka så stod högsta chefen, aka ägarinnan, utanför porten och poserade småekivokt och inbjudande för en ung, skäggig fotograf. Hon höll en stor hjärtformad ballong i handen och minen hon fyrade av mot linsen fick mig att tänka på den fantastiska Marilyn Monroe.
Vi är ett gäng mer eller mindre udda karaktärer och jag är ack så tacksam över det; speciellt när jag lyssnar till vänners berättelser om torra, fnasiga arbetsplatser.
Några sådana där Svenne-typer har passerat under årens lopp, men de har aldrig blivit långvariga.
De där bitterfittornakukarna* som finns på alla arbetsplatser packar även de ihop och drar, då de inser att här är det ingen som tar åt sig – och ingen lyssnar till deras eländiga jämmer.
En gång, för en fyra-fem år sedan, så hade jag en kollega som vi kan kalla Bitch A. Hon gjorde mitt liv till ett helvete – så där som bitchar utan någon som helst självinsikt gärna vill göra.
Jag bet ihop och visste att Karma, Skaparen och Moder Jord snart skulle ställa allting till rätta – och mycket riktigt fick Bitch A snart packa ihop sina vidriga påsar och masa sig vidare.
Som extra bonus sitter jag mitt i centrala Stockholm, på första våningen i en elegant byggnad i en snirklig korsning. Utanför – speciellt runt lunchtid – ilar otroligt heta män förbi. Ibland flämtar jag ”Men härregu! Kolla in!” Och så står vi med kranarna tryckta mot rutan och dreglet rinner ur käftarna.
Det var det.
*Jag är trots allt feminist.