Jag måste skriva ner min fantastiska dröm innan jag glömmer den.
Som jag har sagt många gånger: det är inte nyttigt för en man att leva ensam. Då blir det så här.
Varning för (mycket) lätt homoerotiska (eller snarare -romantiska) inslag.
Jag vandrade längs en motorväg med en portfölj i handen och kom fram till en mur och jag visste att jag kunde ta en genväg genom att hoppa över den, vilket jag tydligen hade gjort många gånger tidigare.
Jag märkte att en man dök upp bakom mig, även han med en portfölj (vet inte vad just portföljerna symboliserar). Han hoppade raskt över muren men jag lyckades inte så han hjälpte mig. Jag sa (på finska, och jag drömmer väldigt sällan på finska) att ”kroppen fungerar inte som den ska efter en ryggoperation”. Den unge mannen hjälpte mig upp och då såg jag hur attraktiv han var. Han såg lite polsk ut. (Jag har haft många polacker i mitt liv, inklusive ingifta släktingar, så jag vet hur polacker ser ut – ofta väldigt heta.)
Vi gick tillsammans till nån liten barack där vi skulle lämna portföljerna och jag kände plötsligt en sådan dragningskraft till den här främlingen. Han tittade på mig med sina blå ögon (mjukt, ljusbrunt hår och två nyanser mörkare hud än min egen) och han ställde sig två decimeter framför mig. Han växlade över till engelska (tidigare hade han talat finska med en lätt brytning – polack!) och sa: ”I wouldn’t normally do this kind of thing, but…”
Hans fylliga läppar var nu en decimeter från mina och jag lutade mig framåt för att möta dem och jag tror att jag kved till lite också.
Då ryggade han tillbaka och sa någonting i stil med: ”Jag vill inte att du ska tro att jag är en sån som kysser främlingar i baracker.”
”Inte jag heller”, svarade jag, ”men jag kan känna det du känner”.
Han tog ett steg mot mig, med ”den” blicken och då VAKNADE JAG TYVÄRR.
Angående det där med ”can you feel it too?” så är det knyckt direkt ur verkligheten. Trots att jag är så pryd och kysk så är jag ju inte helt ”oskyldig” (jag har ju till och med varit gift!). Jag har sagt så här vid fler än ett tillfälle när jag mött någon och vi likt magneter har dragits till varandra. Vilken underbar känsla. Tänk att få uppleva den igen innan livet är över.
Är nu helt förtjust i denne främling.
Tänk om jag kunde få till det nån gång snart… Singelliv i 5,5 år gör ingen gott. Den mentala hälsan blir lidande. Det pågår en ensamhetsepidemi i vårt samhälle och vi måste göra någonting åt den.
Med det sagt: ha en bra dag. Blake och jag ska ut på en runda och jag kommer att spana efter polacker.
Jag vill inte låta som nån ”god” människa nu, men kom igen…
Jag och min hund Blake var på middag hos en vän i närheten. När vi promenerade hemåt längs strandpromenaden från Tölö till Mejlans så lade jag märke till en man i min ålder. Klockan var runt 02:00 och det kändes lite mysko att han bara sätt där, på en bänk och såg deppig ut och blickade ut över havet. Vi gick förbi. Men sedan kände jag bara att ”nej!”.
Så Blake och jag vände om.
Vi gick tillbaka och Blake rotade runt i gräset och jag frågade den här mannen om han var ok (på finska).
Han såg verkligen deppig ut. Han svarade nåt i stil med: ”Är det någonsin det?” (Vi vet alla att det är just så det känns när man är riktigt nere.)
Jag svarade: ”Nå, vad heter det, förlåt, jag är svenskspråkig…” och han överraskade mig och sa: ”Nå, säg det på svenska, jag förstår nog”. Så jag sa att när jag känner mig nere så sitter jag på klipporna ”där borta” (pekade mot Mejlans underbara klippor) och blickar ut över havet.
Han blev så glad över att någon ”såg” honom.
Jag klappade honom på axeln och sa: ”Om du vill snacka med någon nån gång så promenerar jag förbi här i stort sett varje dag med min hund.”
Vad fan, människor!? Kan vi inte vara lite snällare mot varandra?
Det känns som att jag står på livets sista hållplats. Tanken och känslan har vevat runt i mig en hel del under den senaste tiden och i dag blev det så konkret. Jag stod ensam och väntade på bussen. Fortfarande. Ensam. Med frusna fingrar i minus tolv grader.
Tanken har mognat i mig under de tre senaste månaderna då jag har gått i väldigt intensiv terapi. Varje dag. 24/7. Det som jag alltid har velat ha kanske inte ens existerar. Eller om det existerar så kanske det aldrig kommer att hända mig. Och jag måste vänja mig och förlika mig vid tanken. Acceptera verkligheten. Jag är inte rädd för mycket men jag är livrädd för ensamheten. Den ofrivilliga. Betydelselösheten. Känslan av att vara en parentes.
Jag är lastgammal nu och jag står fortfarande och väntar på den där jävla bussjäveln. Ensam. Med frusna fingrar.
Jag kan inte göra någonting mer. Jag släpper kontrollen. Skaparen har bollen. Jag litar på Skaparen. Gör vad du vill med mig. Jag ger upp. Jag kan inte påverka mer. Jag kan bara försöka ha någonting ynkligt att leva för, som kan ge mig någon typ av glädje nån gång då och då. Jag är anspråkslös och ödmjuk.
I väntan på min årskrönika kommer här några rader från Facebook.
1 januari
Blake springer in när smällarna smäller. Och det smäller som vanligt dygnet runt i flera dagar. Tycker ni vuxna människor verkligen att det är ”häftigt” med dessa vulgära fyrverkerier och – ännu värre – med alla dessa smällare? *Boom!* liksom. Verkligen jättekul! Exploderar det inte tillräckligt i alla era sinnen? I hjärtat? I hjärnan? I könsorganen? Väx upp. Och tänk på djuren, om inte annat.
1 januari
Republikens president Sauli Niinistö höll ett okej nyårstal. Här är min favoritdel. De svenska vi gillar olika-töntarna har en del att lära. (Ni vet de där som låtsas ’gilla olika’ men egentligen bara gillar såna som tycker som de själva – dvs är vänsterextremister. Samt att de anser att alla som inte tycker som de är ett ”hot mot demokratin” då de uppenbarligen inte ens vet vad ordet demokrati betyder. Tvi vale.) Spola fram för svenskspråkiga delen.
1 januari
Samtalade i natt, medan de vulgära fyrverkerierna fyllde Helsingfors himmel, i flera timmar med en (tills då för mig okänd) 65-årig morfar som sa nåt i stil med: ”Du är en oerhört intressant person” (vilket låter mycket bättre och betydligt ’starkare’ på finska) ”och många irriterar sig förmodligen på dig medan andra blir starkt attraherade, men i vilket fall som helst så gör du intryck och man kommer ihåg dig.”
Det var väl en fin komplimang till någon som ser det som Livets Stora Skräck att vara en grå mus – en s.k. ”blyertsperson”. Nån som inte riktigt syns och som lätt går att sudda ut. En parentes. NEJ TACK. Får ångest av blotta tanken. Mycket nöjd med kvällen. Nu plockar vi alla fram nya kalendern och fyller den med roliga och bra saker!
1 januari
Oli kyllä sellainen karaokeilta että huh-huh. Kyllä tämä vanha kääkkä jaksoi hoilata. Vähintään 11 biisiä, kun nopeasti päässäni lasken. Jengi hoilasi mukana (ja tanssivat kiihkeästi) erityisesti kun vedin ”Tule luo”, ”Evighet”, ”Sata salamaa” sekä ”Kärleken är evig”. Aika upea tunnelma kyllä.
Eräs 65-vuotias isoisä jututteli minua ja kerroin elämäni stoorin ja kun kuuli kokemuksistani hän sanoi kyllä ymmärtävänsä miksi olen masennukseni käynyt läpi. ”Juu… No mitäköhän tohonkin asiaan nyt sanoisi.” Ja sitten här sanoi yhtäkkiä: ”Sinä olet uskommattoman mielenkiinotinen yksilö.” 😮 Ja: ”Sinä varmasti ärsytät joitakin ja viehätät kovasti joitakin, mutta teet aina vaikutuksen. Sinut muistetaan.” Olipa kauniisti sanottu! Lähdinpä neljältä kotiinpäin ja sanoin herralle: ”Sain tänään ensin päivällä viisi tuntia ryhmäterapiaa ja nyt sinun kanssa muutaman tunnin. Olipa hyvin terapeuttinen päivä. Kiitos siitä.” Hyvin tyytyväinen tähän iltaan.
2 januari
Jag behöver sällan handla mat numera och förklaringen till det är att matbutikerna och restaurangerna här i flådiga Tölö lämnar in all överbliven mat (med utgångsdatum typ idag, dvs den är fullt ätbar i minst en vecka framåt) till en butik runt hörnet från stället som jag är på ”kurs” på här på Mechelingatan*. De ställer ut ett par lådor på gatan varje förmiddag och jag kom just därifrån med en hel matkasse bestående av bland annat fil, bröd, en fryst pizza för en dålig dag, keso (grynost på finlandssvenska), en wrap etc.
Som vi alla vet så är det en stor synd att slänga mat, så detta är ju en god idé. Lådor finns lite överallt i stan.
*Gatan har fått sitt namn efter Leopold Mechelin (1839-1914) – en finländsk liberal politiker och professor.
2 januari
Nu verkar stormen som ”utlovades” i förrgår ”äntligen” svepa in över landet. Det är inte lika illa här på fastlandet som det är på Åland. Där råder kaos och kalabalik. Här hemma råder en annan typ av kaos då jag flyttar. Ja, bara en trappa ner alltså, då jag får ett betydligt större rum. Trodde aldrig att jag skulle trivas med att bo i ett kollektiv eftersom jag är en mycket privat person (förutom på sociala medier dårå) men jag trivs mycket bra. Här finns trevliga människor och på första våningen bor de allra trevligaste: herr Finlandssvensk, Fotbollsspelaren samt de två mycket artiga och mycket unga ”männen”.
På övervåningen bor ”bögen och hans bitch”. De är helt reko och hyvens men de lever i sin egen tvåsamhet och välkomnar inte riktigt utomstående. Hur man än försöker konversera så uppkommer ingen konversation från deras sida. Lite trist, men men.
Här finns _alltid_ nån att prata med, som vet vad en går igenom. Det är skönt. Denna form av boende passar mig överraskande bra och det är ju härligt att ha folk omkring mig 24/7 då min största skräck i livet är ofrivillig ensamhet.
I dagens sista diskussionsgrupp på ”kursen” talade vi om just skräck. Det var tydliga plus och minus på tavlan där vi var och en skulle fylla i vad som är bra och dåligt just nu. Och varför. Och motivera inför hela gruppen. Och jag valde just Den Ofrivilliga Ensamheten™ som det allra värsta och den största skräcken. Man får sannerligen gräva djupt i själen på denna ”kurs” och det är nyttigt men även psykiskt utmattande.
3 januari
Nu börjar de äntligen få lite uppskattning – finländarna som hjälpte till att bygga upp den svenska välfärden som nu, tack vare inkompetenta politiker, raseras i ett rasande tempo. Vi finnungar mobbades och föraktades men numera låter det – tack och lov – annorlunda. Så kan det gå. Sevärd serie.
”Under 1950-70-talen kom hundratusentals finländare till Sverige för att arbeta och söka ett bättre liv. Det här är en serie om de som kom – hur levde de, hur gick det för dem i det nya landet?”
3 januari
God morgon från ”kursen”. Igår hade vi besök av en mycket inspirerande äldre herre (som hela tiden kallade mig ”herrasmies Kim”, ”gentlemannen Kim”) som berättade om sitt långa händelserika liv. Bortlämnad av föräldrarna. Barnhem. Hemlöshet. Ett liv på gatan med droger. ”Så vaknade jag upp en dag, nyktrade till och jag mådde skit och hade fått alla virus som man kan tänka sig – inkl. hiv – men jag fick ordning på livet till slut och nu föreläser jag.”
Vad lär vi oss av detta? Minst två saker: – börja inte knarka – sätt inte barn till den här världen om du inte kan/vill ta hand om dem och ge dem trygghet och villkorslös kärlek. Mycket simpelt egentligen.
3 januari
Kort dag på ”kursen” idag (passande då vi har en massa möten och diskussionsgrupper på hemmaplan på torsdagar) och vi talade bl.a. om det här med att ge och ta emot positiv och negativ feedback. Och just det här med att det negativa alltid tar över.
Konkrekt exempel: under skoltiden när vi redovisat någonting (oftast en bok) så skulle alla då komma med feedback. Vad var bra och vad var dåligt? (På den tiden var man inte lika försiktig så man sa ”dåligt” istället för dagens ”mindre bra”.) Jag minns endast det dåliga: ”Kim talar för tyst och han är för blyg och bunden till manus.” Nio år senare ville jag skrika: ”Har ni ännu inte förstått och accepterat är det är sån jag är? TYST och BLYG!” Men det vågade jag ju inte då jag var just det. (Annat är det idag…)
Sen kom jag på att jag på nyårsafton fick två komplimanger av två främlingar. Den ene sa att jag var stilig och den andre sa att jag var intelligent. Det är ju kul att höra att nån finner en fysiskt attraktiv men det är ännu roligare att höra att någon finner en intelligent. Så gammal är jag nu, att insidan är viktigare än utsidan. Fatta!
Igår kände vi oss lite ensamma, Sebbe och jag, så vi lånade ena granngrabben ett tag. Det är ju så att har man inte en egen kärlekspartner så får man låna någon som är ledig för kvällen.
Tack för det. Sällskapet gjorde oss gott i det eländiga novemberhelvetet (Positiva Veckan känns långt borta).
När klockan slog 20:47 så hade Sebbe redan somnat på sina fluffiga röda kudde på vardagsrumsgolvet och jag höll på att slumra till mitt i en film så jag kastade in handduken och hoppade ner i bingen.
Ett par timmar senare vaknade jag, så där som vi farbröder gör, och det kändes så vansinnigt konstigt att klockan inte ens hade slagit midnatt.
Nåväl. Inte hjälpte all denna sömn inte. Nej, när morgonen var här och iPhonen så vackert sjöng Hatikvah så snoozades det för fulla muggar och till slut var timmen sen och vi var, som alla andra morgnar, stressade och på uruselt humör. Ut i det eländiga novemberhelvetet (det är inte ens grått – det är brunt) och slutligen tog jag mig till jobbet och mötte den vackra, fantastiska Favoritflatan som gör min morgon värd att vakna till.
Vad jag vill säga är att det vidriga tidsomställeriet fortfarande plågar mig (och Sebbe, som varje kväll vill gå ut klockan 18 eftersom vi ju brukar ila ut klockan 19) och jag tycker det är schit, schit, schit att vi ska acceptera detta eländiga fifflande med tiden. EN TIMME ÄR EN TIMME ÄR EN TIMME.
Avslutningsvis vill jag säga att när jag fyllde 30 så började jag svära (trettioårskris) och då, så att säga, gav mina svordomar mitt språk den där extra puffen och folk häpnade och lyssnade eftersom de aldrig tidigare hört mig svära; de visste att jag hade något tungt att komma med. Nu har den effekten för länge sedan avtagit så nu, fem år senare, slutar jag svära. Vad är det liksom för fel på ”Fy farao” egentligen? Ingenting.
Å andra sida, och här kommer dagens superdjupa tanke, så om det nu är SYNDIGT att svära så är det ju bara fegt att säga ”Fy farao” då Skaparen ju vet att jag menar ”Fy fan”. Eller hur? Så jag vete fan vad jag ska säga egentligen. Kanske kniper jag käft.
Njut torsdagen. Snart fredag. Supersnart.
Jag sitter på jobbet och spelar israelisk ARABpop.
