Igår kände vi oss lite ensamma, Sebbe och jag, så vi lånade ena granngrabben ett tag. Det är ju så att har man inte en egen kärlekspartner så får man låna någon som är ledig för kvällen.
Tack för det. Sällskapet gjorde oss gott i det eländiga novemberhelvetet (Positiva Veckan känns långt borta).
När klockan slog 20:47 så hade Sebbe redan somnat på sina fluffiga röda kudde på vardagsrumsgolvet och jag höll på att slumra till mitt i en film så jag kastade in handduken och hoppade ner i bingen.
Ett par timmar senare vaknade jag, så där som vi farbröder gör, och det kändes så vansinnigt konstigt att klockan inte ens hade slagit midnatt.
Nåväl. Inte hjälpte all denna sömn inte. Nej, när morgonen var här och iPhonen så vackert sjöng Hatikvah så snoozades det för fulla muggar och till slut var timmen sen och vi var, som alla andra morgnar, stressade och på uruselt humör. Ut i det eländiga novemberhelvetet (det är inte ens grått – det är brunt) och slutligen tog jag mig till jobbet och mötte den vackra, fantastiska Favoritflatan som gör min morgon värd att vakna till.
Vad jag vill säga är att det vidriga tidsomställeriet fortfarande plågar mig (och Sebbe, som varje kväll vill gå ut klockan 18 eftersom vi ju brukar ila ut klockan 19) och jag tycker det är schit, schit, schit att vi ska acceptera detta eländiga fifflande med tiden. EN TIMME ÄR EN TIMME ÄR EN TIMME.
Avslutningsvis vill jag säga att när jag fyllde 30 så började jag svära (trettioårskris) och då, så att säga, gav mina svordomar mitt språk den där extra puffen och folk häpnade och lyssnade eftersom de aldrig tidigare hört mig svära; de visste att jag hade något tungt att komma med. Nu har den effekten för länge sedan avtagit så nu, fem år senare, slutar jag svära. Vad är det liksom för fel på ”Fy farao” egentligen? Ingenting.
Å andra sida, och här kommer dagens superdjupa tanke, så om det nu är SYNDIGT att svära så är det ju bara fegt att säga ”Fy farao” då Skaparen ju vet att jag menar ”Fy fan”. Eller hur? Så jag vete fan vad jag ska säga egentligen. Kanske kniper jag käft.
Njut torsdagen. Snart fredag. Supersnart.
Jag sitter på jobbet och spelar israelisk ARABpop.
Etikett: ensamhet
Alla andra är på förfest
De ensamma nätterna är räknade
Ni vet hur man ibland drar med sig nåt miffo hem bara för att man vill ha lite sällskap i natten – nu är de dagarna nätterna räknade.
Boyfriend Arm Pillow håller oss varma när vinden viner och regnet piskar mot rutorna.
Ett hett tips för er som firar jul. Desperata Doris eller Garderobiären Göran kanske är i behov av en trygg, stabil Boyfriend Arm Pillow? Vi vet ju alla att Doris med jämna mellanrum handlar på köttmarknadens 03-rea och det är sällan det är en hunk hon vaknar bredvid dagen därpå. Detta har lett till att Doris numera är en vandrande klamydiakoloni. Hjälp henne! Köp en Boyfriend Arm Pillow och hon är dig evigt tacksam!
Göran i sin tur har ju inte kommit ut ur den berömda garderoben ännu. Gör hans nätter lite mysigare genom att ge honom en Boyfriend Arm Pillow! På så sätt slipper han ta första bästa när han väl bestämmer sig för att ta Steget. Värm Göran genom att ge honom en riktigt fin julklapp!
Stressad och mörkrädd
Jag kom just hem från (extra-) jobbandet och ska ta mig en nattmacka och krypa till kojs. Hade en bra dag med Hetero-Jompa men jag måste säga att jag inte är förvånad över att jag psykade ut för två år sedan (då jag i över ett decennium nästan uteslutande jobbat kväll). Det är verkligen tokstressigt och som om inte det vore nog är det läskigt att ta sig hem i mörkret.
Och jag kommer vara mörkrädd i natt då Sebbe är hos Hundvakten. Jag var tvungen att kolla både i klädkammaren och bakom dörren i köket. Man vet ju aldrig – det kan ju stå någon fuling där och glo.