vardagsdramatik – Kim da Costa

Trippel gråtattack på krogen

Lite humor och mycket allvar:
Det hände en lite smårolig grej idag. En överraskande twist i vardagen.

Jag och ”frugan” (alltså min bästis – jag kallar henne så) var på väg till en israelisk restaurang, bara för att visa lite support. (Som sagt: ”frugan” har blivit mycket mer Israelvänlig under detta horribla krig, eftersom hon är en intelligent och tänkande människa.)

Nu är det också så att ”frugan” har en väldigt minimal blåsa, så vi var tvungna att stanna till på vägen och vi gick in på nåt helt random asiatiskt hak så att hon skulle kunna slå en stråle.

Medan jag satt där och väntade (hennes stråle måste ha varit jättelång) så insåg jag att på detta ställe kunde gästerna gå fram till en dator och spela musik. Så det gjorde jag. Just då spelades nån typisk finsk gråtlåt och jag trodde ju att om jag klickade fram en låt så skulle den spelas _efter_ gråtlåten. Men den avbröt den. Och jag hade valt Noa Kirels ”Unicorn”. Alltså nåt upplyftande.

Gick och satte mig i den nästan helt tomma lokalen.

Då kom en kvinna rusande mot mig. Hon såg ut som en stereotypisk aggressiv, vänsterextrem lesbian. Minus det gröna eller blå håret.
”Du stängde av min låt och satte på nåt israeliskt!”
Jag bad så mycket om ursäkt.
Äntligen kom ”frugan” från damernas och vi skulle ge oss av. Den aggressiva kvinnan satt vid ett bord vid dörren och jag bad än en gång om ursäkt och förklarade att det inte hade varit min mening att stänga av hennes gråtlåt.

Då inträffade nåt väldigt mänskligt. Hon berättade att hennes far just dött och att hon var extra känslig och deppig. Så vi satte oss vid hennes bord och jag berättade om min fars död och om hur jag fortfarande är i nåt slags chocktillstånd, och ”frugan” berättade om att hennes tre barns far dog i våras och att hon ännu inte kunnat bearbeta detta. Så vi satt där och lipade lite, alla tre.

Det är det som är grejen.
Vi har alla våra egna sorger och besvär och det minsta vi kan göra är att finnas där för varandra. Så länge vi kan.

(Vilken fantastisk, fantastisk, fantastisk version av ”Unicorn”.)

Teknisk vardagsdramatik!

iphone kylie minogue — Min älskade, livsviktiga iPhone.

Alltid är det nåt!

Detta hände igår kväll: min iPhone ville uppdatera sig och jag sa okej. Sedan hände ingenting. Det var en bild på skärmen som sa att jag skulle koppla telefonen till datorn men det hände fortfarande ingenting.

Började få panik. Utan min telefon är jag helt avskärmad. (Jag har inget annat internet hemma.) Jag tänkte genast på ”frugan” som skulle drabbas av panik om jag inte svarade i telefon under bara 24 timmar och hon är dessutom bortrest. Annars hade hon ju klampat hem till mig med andan i halsen, så där som hon gjorde när jag tog helvetesvaccinet och blev så sjuk och förlorade all motorik så att jag inte ens lyckades svara i telefon när hon ringde och ringde och ringde och sedan dök upp och fann mig i nåt slags komaliknande tillstånd med andnöd och ett galopperande hjärta och händer som inte lydde mig.

Hur som helst. Tänkte att här krävs väl uppkoppling, så vad ska jag göra nu?

Då kom jag på att på sjukhuset mittemot mig har de toppenbra uppkoppling (utan lösenord). Jag vet ju det eftersom jag (dessvärre) är stammis där.

Gick dit och satte mig i en sån där fåtölj som är lite som ett tält. Man är omsluten av fåtöljen och är i sin egen värld. (Se bild nedan.)

Där satt jag då och kopplade upp mig och pluggade in telefonen i datorn och sedan stod det på skärmen: ”det kan ta ett par minuter att ställa in ditt apple-ID”. Tror du att jag kom ihåg det lösenordet förresten? Så klart inte. Så jag fick be om ett nytt, som skickades till min telefon som jag alltså inte kom in i!

Efter en halvtimme (!) fick jag nog och stängde av telefonen och började om och då funkade det plötsligt.

Men! Alla appar var borta. Puts väck. Så jag fick inleda jätteprojektet att ladda ner dem igen. Och så alla dessa J&%¤a lösenord! Det ska vara koder och det ska skickas ännu en kod till telefonen och det ska bekräftas och duttas och det tar ju FLERA DAGAR.

Alla mina fantastiska hemmasnickrade ringsignaler är borta. Tack och lov är bilderna och musiken kvar.

Har en massa inställningar att ta tag i, men jag ORKAR INTE. Jag ville ha en lugn hemmakväll.

Jag måste säga att sedan Steve Jobs dog så har apple blivit så mycket sämre och plottrigare. Det ÄR faktiskt så. Jag har haft iPhone sedan den första modellen kom (när det nu var) och jag har haft Mac i snart 20 år och jag har aldrig haft några problem förrän på senare år. (Just nu kör jag med en PC eftersom min älskade iMac sjunger på sista versen och en propp – eller säkring – går varje gång jag kör in sladden i uttaget. Måste testa en ny sladd. Kanske är det bara den det är fel på.)

Jag kommer inte ens in på min bank eftersom den nya appen saknar face-ID och tror du att jag kan några koder? Så klart inte. Jag lider nämligen av dyskalkyli. Alltså som dyslexi, fast gällande siffror. (”Dyskalkyli innebär att du har mycket svårt att räkna och förstå siffror.” Ja, så är det och så har det alltid varit.)

Sluta göra allt så plottrigt och svårt hela tiden! Måste man vara ingenjör för att klara av att hantera sin telefon nuförtiden?

Nej, jag är inte tekniskt lagd men jag är ändå normalbegåvad och detta tekniska helvete är under all kritik.

Nu kommer det att ta flera dagar innan min telefon är sig själv igen. Men utan mina fantastiska ringsignaler. Jag grämer mig som %¤#&!

Nikotin och härjande häxa

Direktrapport från vardagen, varsågoda.

Jag vet inte var jag ska börja. Ibland är livet så lustigt. Men okej. Detta inlägg kommer att handla väldigt mycket om nikotin.
Jag har slutat röka. Jag har aldrig varit rökare, men nikotinist. Jag vill dock inte stödja den svarta marknaden och köpa snus från tveksamma människor, så..

Det hela började med att min väninna A-ST kom på besök från Stockholm och jag fick en dosa snus. (Tack!) Sedan, när den tog slut, så fick jag en sån avsmak. Jag kunde liksom inte gå tillbaks till cigg. Yäk. Det gick inte.
Så, igår kväll kom min bästis JW hit och vi snicksnackade och spelade en massa Eurovisonlåtar, så där som vi alltid gör.

Hon sov över och i morse hittade hon inte sina cigg. När hon är nikotinLÖS så är hon en häxa. Hon är verkligen hemsk då. Hon ”härjar”. (Det låter roligare på finska: hän RIEHUU.)

Så då gick jag i morse och köpte cigg åt henne och hon ringde flera gånger, som den nikotinist hon är. ”Var är mina cigg?”

Sedan kom jag hem och gick in i köket för att dricka ett glas vatten och jag råkade sparka på nåt. Och vad var det? Hennes ciggpaket så klart. Hon hade vänt upp och ned på hela bostaden (ganska bokstavligt talat då hon letade efter sina älskade cigaretter). Men där låg de, på golvet.

Och också, igår kväll när vi var ute med min hund Blake, så lyfte hon sina lurar mot mina öron. ”Jag har en ny favoritlåt”, sa hon. Med hennes fru, som hon brukar säga. Den israeliska, fantastiska vokalisten Sarit Hadad. Sedan, när vi kom hem, så kunde JW inte hitta sina hörlurar. Hon letade och letade och gick även ut i bara kalsipperna för att leta på gatan. (För henne är musik lika viktig som för mig. Utan våra lurar är vi ingenting.)

Så då, när jag just hade hittat hennes ciggpaket, så hittade jag även hennes lurar. Ni skulle ha sett hennes min. ”Här är dina cigg och här är dina lurar.”

Illustrativt fotografi från ett tidigare tillfälle.

Lär er cykla! Eller gå, som vanliga människor.

black and white hardtail bike on brown road between trees — Photo by Philipp M on Pexels.com

Måste få gnälla lite. Ursäkta på förhand för eventuellt dåligt språkbruk.

Promenerade igår på trottoaren. Plötsligt kom två cyklister och körde om mig bakifrån. Samtidigt. Utan att överdriva, med ca 15 centimeters avstånd vardera. Livsfarligt.

1. Varför cyklas det på trottoarer?
2. Varför vågar folk inte använda ringklockan?

Tack och lov är det snart vinter och blixthalka och de flesta cyklar försvinner från stadsbilden. Dessvärre kommer ju vissa självmordskandidater att fortsätta trampa runt. Utan hjälm så klart, eftersom de ju bevisligen inte har särskilt mycket att skydda där uppe i knoppen.

De förfärliga, verkligen livsfarliga, elektriska sparkcyklarna kommer snart att försvinna helt, tack och lov. Hatar dem. De kommer från alla håll och kanter, tysta som möss. I hög hastighet. Usch!

Fem minuter senare var jag nära att bli påkörd av en bilistjävel vid ett övergångsställe. Han måste ha sett mig, om han inte var halvblind, och då borde ju körkortet dras in. Fram skulle han med sin vidriga biljävel.

Varför kör någon ens bil i stan? Vi har buss, spårvagn och metro. Dessutom extremt billig taxi för tillfällen då man verkligen behöver ta sig fram i bil.

Så. Det var väl bara det. Hej då.

Allt bara slocknade

white imac and apple magic keyboard — Photo by J. Kelly Brito on Pexels.com

För ett tag sedan slocknade hela min lägenhet. Bara huxflux. Jag är bra på mycket men såna här saker vet jag inte mycket om.

Jag ringde således på hos min granne och frågade om han också var strömlös, men det var han inte.

”Kan du hjälpa mig med mina proppar?” Och ”varifrån är du?”

”Nå, jag är helt från Helsingfors, men jag har även studerat i Vasa”.

”Oj. Min släkt är därifrån. Jag är från Sverige men ändå från Österbotten. Jag har också studerat i Vasa.”

Så, han började vrida runt på mina proppar men inget hände.
I all sin prakt stod han på min pall och vred och vispade. Men inget hände.

Sedan gick jag på konsert. El-dramat fick vänta.

Morgonen därpå köpte jag tre paket proppar och varje gång jag bytte en, så blixtrade det till och till slut gav jag upp och ringde fastighetsskötaren.
Det tog bara en timme (trots lördag) och fastighetsskötaren kom. Han frågade om jag har några förlängningssladdar. ”Ja, jag har en till min TV, men jag kollar aldrig på TV så den är ju i sig inte ens inkopplad.”

”Det spelar ingen roll”, sa fastighetsskötaren. ”Dra ut sladden så får vi se. Oavsett om den är ’aktiv’ eller ej så är den ’på’ och den sväller.”

Vips! Elen var tillbaka!

Han lärde mig att förlängningssladdar är av ondo, om de inte har en sån där röd ”on/off-knapp”. SÅ NU HAR VI LÄRT OSS DET.

”Förlåt att jag störde dig på en lördag”, sa jag.

Han: ”Det är okej, jag får ju betalt.”

När han gick sa jag: ”No, hyvää palkkapäivää.” (”Ha en bra lönedag.”)

MEN DET TOG INTE SLUT DÄR.

Jag har nu identifierat problemet helt själv. Min älskade iMac har lagt av! Nån typ av kortslutning. Den bästa datorn någonsin. I drygt tio år höll den. Med stor sorg måste jag kassera den. Vilken tur att jag har backuppat allt. Jag ska ge den ett försök till, genom att inhandla en ny sladd. Hoppas att det är där felet ligger.

Men jag är så ledsen. Ja, nästan förtvivlad.

Min älskade iMac var med mig på sju adresser i två olika länder. Tack för allt. Du var bäst. Hoppas att jag får liv i dig igen.