Tänk att inte få uttrycka sig. Vilken mardröm. #freebritney


Jag kanske verkar lite töntig som engagerar mig för Britney (en karl i medelåldern, liksom), men det finns flera anledningar till detta.
För det första så har jag följt henne sedan ”…Baby One More Time”, och jag älskar ju popmusik. Britney har aldrig varit min ”etta”, utan hon är ju snarare ”nästa generations Madonna”.
Men jag har alltid köpt hennes album och jag har sett henne live. Hon är en fantastisk liveartist (playback, men skit i det – det är SHOWEN jag är ute efter). När jag såg henne i Globen år 2004 så kändes hon redan ”trött”. Hon kändes dittvingad.
Och som det nu har visat sig så har hon hela tiden varit en slav.
(Se tidigare inlägg och lägg till att jag idag hörde att hon inte ens har fått dricka kaffe, ty det har varit en förbjuden dryck, enligt hennes tyrann till far.)

Och just detta med att inte bara hela hennes liv har kringskurits – hennes yttrandefrihet har minst sagt begränsats.
Anledningen till att jag är så ivrig med att berätta vad jag känner eller tänker om ditt och datt är just på grund av att om JAG inte gör det så gör någon annan det i mitt ställe. Det känns åtminstone så. VILKEN MARDRÖM.

Britney har inte ens haft någon kontroll över sitt eget instagramkonto. Men! För några timmar sedan, efter hennes första ”seger” i den pågående rättegångsprocessen, så firade hon detta på en hästrygg och för första gången någonsin använde hon hashtaggen #freebritney. https://www.instagram.com/p/CRU8i50AAm_/?utm_medium=copy_link

Således lär hon ha fått tillbaka kontrollen ens över IG. Bara en sån sak.

Förhoppningsvis är hon snart en helt fri kvinna.
Och förhoppningsvis sitter hennes tyrann till far + alla pengakåta ”advokater” bakom lås och bom.

Därför engagerar jag mig.
På grund av frihet och yttrandefrihet.
Och bra popmusik.

Solsting! Vilket helvete.

Numera inte utan en elegant hatt!

För ett tag sedan drabbades jag av solsting och det var första gången i mitt liv. Tänk att jag har rest så in i helvete och aldrig har jag behövt akta mig för solen.
Jag har förvisso aldrig varit någon solande människa, men man får ju sol på sig överallt hela tiden ändå.

Så.

Jag var på ”minisemester” hos en väninna i Esbo(!) och vi badade två dagar på raken. Mellan bad-attackerna satt vi i skuggan. Det var i och för sig en bra bit att gå för att ta sig till och från stranden, men hur långa sträckor har jag inte gått i Israel? I Spanien? I Brasilien? Och så vidare. I stekande solsken. Men Esbos sol var visst för mycket för mig.

Både jag och väninnan mådde exakt likadant när vi vaknade följande morgon.
Jag var så vansinnigt yr. Jag kände knappt armar eller ben. Jag var helt och fullständigt orkeslös. Vid ett tillfälle hallucinerade jag.
Detta höll i sig i fyra dygn. De två första var värst och dag tre och fyra kom och gick symtomen. Dag fem var jag återställd.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig tidigare har mått så dåligt.

Därför aktar jag mig hädanefter för solen. Måste jag gå ut så tar jag på mig en elegant hatt.

Det var kul så länge det varade.
Här sitter jag just nu – på min nystädade balkong. En överlevare. I skuggan.

Vård i världsklass (igen)

För ett par veckor sedan var jag tvungen att återigen uppsöka läkare på grund av mitt återkommande ischias-problem. Den här gången vände jag mig till företagshälsovården och jag fick träffa en läkare bara tre timmar senare.
Vilken läkare! Och vilket mottagande. (Ja, det var en bonus att han talade svenska.)
Läkaren lyssnade noga på mig och han antecknade flitigt. Han fick mig inte att känna mig ”skyldig” så där som läkarna i Sverige nästan alltid fick mig att känna. Ni vet de där som inte ens lyssnade på vad man sa; som visade noll intresse.
Denne läkare undersökte mig och konstaterade att jag har problem med ländryggen, och att detta problem leder till ischias. Han skrev ut smärtstillande och muskelavslappnande och bokade in mig hos en kiropraktor bara tre dagar senare.

Så kom jag till kiropraktorn och hon var ju lika fantastisk. En grundlig ”intervju” och hon undersökte mig och bekräftade det som läkaren kommit fram till. Kiropraktorn var så kunnig (jag blir imponerad av sådana som är bra på vad de gör – oavsett vad de gör) och pratade om problem med ”kota det och det” och ”därför strålar det ut längs benet” och ”detta kan ta upp till ett par år att bota, men det kommer att gå över”.
Hon visade mig olika övningar som jag ska göra hemma ett par gånger per dag.

När jag nu ändå var inne i vårdkarusellen så bestämde jag mig samtidigt för att ta tag i något som oroar mig. Ringde vårdcentralen och fick en tid hos en läkare och inför detta möte så har jag just varit på laboratoriet. Jag ska nämligen bli undersökt för den åkomma som nyligen dödade min far. Och som för många många år sedan skickade även min farfar i graven.

Jag har sagt detta många gånger: vården här i Finland är verkligen i världsklass!
Och du känner dig inte ”misstänkliggjord”. Du tas på allvar.
Fantastiskt, Finland!

Livsfilosofi

Mitt hår ändå… Wow. Trots min skyhöga ålder.

Under de senaste åren har jag upplevt så mycket drama (eller skit, som man säger på ren svenska) att jag har fått en ny syn på livet. En ny livsfilosofi, kanske man skulle kunna säga.
Detta är i och för sig något som kommer med åren (hos de flesta, men dessvärre inte hos alla), men framförallt har de senaste årens tragiska händelser satt djupa spår i mig.

Jag kommer att dö en dag, och jag fruktar inte den dagen (eftersom jag har en tro).
Men. Nu är jag här, och jag tänker f*n i mig inte dö med en massa saker osagda. Eller ogjorda.

Livet är nu. Idag.

Jag har (nästan) alltid varit en ganska frispråkig person, men jag har, så att säga, börjat gasa på lite mer. Det finns ingenting att förlora. Absolut ingenting.

Jag står rakryggad för allt som jag tror på, och för mina åsikter (som ibland kan uppfattas som ”obekväma”). *gäsp*

Tanken på att någon annan talar i mitt ställe är mycket skrämmande, och det är väl just därför som jag är så.. ehm.. uttrycksfull och frispråkig.

Tänk att gå i graven utan att ha gjort sig hörd. Vilken skrämmande tanke.

Så himla skönt att man känner sig mer bekväm med sig själv ju äldre man blir.
40+ levererar.
Livserfarenhet, liksom.