Personligt – Sida 16 – Kim da Costa

Bränn häxan men skona den fromme fjollan

Låt mig underhålla er med ett inlägg som vi kan kalla: BRÄNN HÄXAN MEN SKONA DEN FROMME FJOLLAN!

Det är ju så att min så kallade ”fruga” är en häxa. Själv har jag inte denna egenskap då jag är en helt vanlig och mycket from, troende man, men hon hade bränts på bål en gång i tiden.

Jag har nog tidigare berättat om den där gången då min far just gått bort, mycket plötsligt och chockerande, och ”frugan” sa: ”Jag drömde nåt så märkligt. Det var en man, som kändes som din far, och en yngre man och de sa: ’Ta nu väl hand om Kim’.”

Vi hade just lärt känna varandra och ”frugan” visste ännu ingenting om min bortgångne bror.

”Det var ju farsan och brorsan!” hojtade jag.

Vad hände sedan? Mina ryggproblem blev värre och jag hamnade (äntligen) i operationskö och vem tog hand om mig när det var som värst och jag inte ens kunde ta mig ur sängen? (Retorisk fråga… Hon hade ju trots allt lovat.)

Hon drömmer väldigt ofta sanndrömmar. ”Vet du vad som hände idag?”, kan hon säga, ”minns du vad jag drömde förra veckan? Exakt det hände.”

Jag kom att tänka på allt det här för att igår när jag skulle gå till sängs så kollade jag på klockan och hon var 00:00. Igen. Det händer nämligen HELA tiden. Jag sitter uppe och läser eller kan bara inte sova. Kollar på klockan. 00:00. Alltså inte 23:59 eller 00:01, utan just NOLLNOLL:NOLLNOLL.

En gång berättade jag om detta för ”frugan” och hon svarade: ”Ha! Min klocka är alltid 15:36 och det råkar vara den tid på dygnet då jag föddes. Jag kollar på klockan och hon är inte 15:35 eller 15:37, utan just FEMTON:TRETTIOSEX..Jag måste gå snart förresten, vad är klockan? Jamen, så klart. 15:36.”

Detta händer alltså så ofta att enligt all världens statistik, enligt alla tänkbara utredningar och samlade bedömningar så är det varken NORMALT eller NATURLIGT.

En gång berättade hon att hon gått på en kyrkogård (det finns en jättevacker sådan här i närheten, där presidenter och andra viktiga personer vilar). ”Jag kollade på gravstenarna och tre i rad hade mitt förnamn. Med rätt stavning dessutom. Tre! Hur är det ens möjligt?” (Ingen jättevanlig stavning här i Finland.)

Så, bränn häxan men skona den fromme fjollan.

Det är inte nyttigt för en man att leva ensam

Jag måste skriva ner min fantastiska dröm innan jag glömmer den.

Som jag har sagt många gånger: det är inte nyttigt för en man att leva ensam. Då blir det så här.

Varning för (mycket) lätt homoerotiska (eller snarare -romantiska) inslag.

Jag vandrade längs en motorväg med en portfölj i handen och kom fram till en mur och jag visste att jag kunde ta en genväg genom att hoppa över den, vilket jag tydligen hade gjort många gånger tidigare.

Jag märkte att en man dök upp bakom mig, även han med en portfölj (vet inte vad just portföljerna symboliserar). Han hoppade raskt över muren men jag lyckades inte så han hjälpte mig. Jag sa (på finska, och jag drömmer väldigt sällan på finska) att ”kroppen fungerar inte som den ska efter en ryggoperation”. Den unge mannen hjälpte mig upp och då såg jag hur attraktiv han var. Han såg lite polsk ut. (Jag har haft många polacker i mitt liv, inklusive ingifta släktingar, så jag vet hur polacker ser ut – ofta väldigt heta.)

Vi gick tillsammans till nån liten barack där vi skulle lämna portföljerna och jag kände plötsligt en sådan dragningskraft till den här främlingen. Han tittade på mig med sina blå ögon (mjukt, ljusbrunt hår och två nyanser mörkare hud än min egen) och han ställde sig två decimeter framför mig. Han växlade över till engelska (tidigare hade han talat finska med en lätt brytning – polack!) och sa: ”I wouldn’t normally do this kind of thing, but…”

Detta råkar ju vara en av mina absoluta Pet Shop Boys-favoriter, så då började denna låt spela mitt i alltihop. -> https://www.youtube.com/watch?v=AnwREox5JrU…

”But what?” frågade jag.

”But can you..?” svarade han.

”Yes, I can feel it too…” sa jag släpigt.

Hans fylliga läppar var nu en decimeter från mina och jag lutade mig framåt för att möta dem och jag tror att jag kved till lite också.

Då ryggade han tillbaka och sa någonting i stil med: ”Jag vill inte att du ska tro att jag är en sån som kysser främlingar i baracker.”

”Inte jag heller”, svarade jag, ”men jag kan känna det du känner”.

Han tog ett steg mot mig, med ”den” blicken och då VAKNADE JAG TYVÄRR.

Angående det där med ”can you feel it too?” så är det knyckt direkt ur verkligheten. Trots att jag är så pryd och kysk så är jag ju inte helt ”oskyldig” (jag har ju till och med varit gift!). Jag har sagt så här vid fler än ett tillfälle när jag mött någon och vi likt magneter har dragits till varandra. Vilken underbar känsla. Tänk att få uppleva den igen innan livet är över.

Är nu helt förtjust i denne främling.

Tänk om jag kunde få till det nån gång snart… Singelliv i 5,5 år gör ingen gott. Den mentala hälsan blir lidande. Det pågår en ensamhetsepidemi i vårt samhälle och vi måste göra någonting åt den.

Med det sagt: ha en bra dag. Blake och jag ska ut på en runda och jag kommer att spana efter polacker.

Mumin

En vän i Israel hörde av sig då han behövde hjälp med en översättning av ett videoklipp (sve-heb). Han talar lite svenska då han är gift med en svensk puma (som jag har känt i flera hundra år). Nu kunde han bara inte förstå vad som sades i klippet och ”a friend of mine told me they might speak Finnish”.

Han skickade klippet och jag lyssnade. Det var finlandssvenska. Jag förklarade, varpå han svarade: ”Oh, you mean Moomin Swedish!”

Mumintrollen verkar ju vara väldigt berömda i Israel. Här är ett foto på en tavla som en annan israelisk vän målade för några år sedan. Den hänger på min vägg och jag blir glad när jag tittar på den.

Inlägget om den efterlängtade andra operationen

Jag stod i operationskö i ca tio månader p.g.a. aneurysm i hjärnan och här kommer äntligen inlägget om operationen (ganska exakt fem månader efter min omskakande ryggoperation).

Efter en sömnlös natt skrev jag in mig på Tornsjukhuset 06:20, torsdagen den 30:e maj 2024. Jag väntade i runt en kvart innan jag blev inkallad till ett rum där jag tog av mig alla kläder och lämnade ifrån mig mina tillhörigheter. På mig fick jag beigea strumpor, gröna byxor, en bakfri operationskappa (vit med blå blommor) samt en ljusblå sjukhusrock. Därefter leddes jag till nästa väntrum. Jag fick strikta order om att runt 07:30 måste jag uppsöka herrarnas och när jag återvände 07:35 (jag gör som jag blir tillsagd) så väntade sköterskan som tidigare gett mig min fantastiska make-over och hon ledde mig till en säng där jag fick medicin av något slag. Låg där i kanske en kvart innan jag blev körd till narkosen.
Hela den inledande proceduren gick snabbare än förra gången, i december.

En trupp människor (varav en jag kände igen från förra gången, och han mig) kom och satte slangar i mig och ställde frågor. Jag rullades in i operationssalen som verkligen fascinerar mig. Det ser ut som ett rymdskepp (eller som jag inbillar mig att ett rymdskepp ser ut). En massa maskiner. Lampor som blinkar. Skärmar. Jag var på en massa, massa skärmar. Fler kontrollfrågor. ”Berätta vad du är här för för ingrepp idag” och ”säg ditt namn och personnummer” o.s.v.
Jag fick masken över mun och näsa och blev ombedd att ”andas lugnt”. De sa alltså inte ”räkna långsamt från tio” så där som de gör på film. Fyra andetag senare var jag borta (tre förra gången).

Två och en halv timme senare vaknade jag på uppvaket och blev körd till intensiven. Där låg jag sedan i drygt ett dygn. Jag har aldrig förstått det här med intensiven, eller att ”det är fullt på IVA”. Jag har trott att det har handlat om en (1) maskin men jag låg i mitt eget rum (eller snarare: ett hörn med glasväggar) med säkert tio olika maskiner som pep i tid och otid. Jag hade även en sköterska som satt utanför och hade koll på mig hela tiden. Ungefär varannan timme kom hon med smärtstillande samt kollade siffror på maskiner. Hon frågade även varje gång: ”Vad heter du och vad har du för personnummer? Vet du vilken dag det är och var du är?” Som på film alltså.

Dagen därpå blev jag förflyttad till avdelningen där jag stannade i ytterligare två dygn. Smärtstillande, temperatur, blodtryck, puls – allt med jämna mellanrum. Och en massa mat. Jag äter aldrig fyra mål mat om dagen och jag förstår mig inte på folk som klagar på sjukhusmat. Jag fick balanserad och nyttig vegetarisk kost och ja, den var ofta ful och färglös, men jag var bara tacksam och nöjd.

Jag hade mindre ont efter operationen, än vad jag hade väntat mig. Lite huvudvärk, illamående, yrsel, svullet ansikte och en panna som såg ut som en mindre ballong. Jag hade lite ”kluckande” och ”surrande” ljud i huvudet vid ett par tillfällen men de försvann snart. Hade också lite nedsatt syn och hörsel. Allt detta var normalt, det hade kirurgen berättat för mig redan på förhand.

På söndagen blev jag utskriven och jag har sedan dess fortsätt att ta mina mediciner tre gånger per dag. Reser jag mig lite för snabbt så blir jag yr och det börjar bulta i huvudet men utöver det mår jag för närvarande oförskämt bra. Vi får se hur det känns när pillerburkarna är tomma.

Här finns tidigare inlägg om denna och den första operationen.

Analys efter simhallsbesök

Här vaknar farbror – er nye sporttönt – med ljuvlig träningsvärk. Igår besökte jag simhallen för första gången på åtta år och här kommer min djupa och ärliga analys.

Denna fruktansvärda ålderskris syns på de märkligaste av vis. Först den där fotbollsfinalen (EM var det va?) och därefter lite OS och nu började jag dessutom simma helt plötsligt.

Bli inte förvånade om jag plötsligt skaffar körkort och bil. Medelålderskriser är inte att leka med. Plötsligt förstår jag alla de där ”roliga” filmerna som avhandlar ämnet (det är inte det minsta kul, kan jag upplysa församlingen om).

Först måste jag be om ursäkt. I många herrans år har ni tjatat men jag har inte lyssnat. ”Man mår så bra efter att ha motionerat” och ”man fylls av endorfiner – kroppens eget morfin” osv. Jag erkänner att jag kan vara lite envis ibland (vilket oftast, men inte alltid, är en positiv egenskap).

Nu följde jag era råd och efteråt kände jag mig… euforisk.
Jag trivdes, inte som den berömda fisken i vattnet, utan snarare som en glad groda.

När jag efteråt promenerade hem (ynka ca 200 meter) var jag helt slut, på ett härligt sätt, och jag verkligen lunkade för att sedan kasta mig i sängen. Jag till och med somnade ett tag. Trött men lycklig. Eller snarare: trött OCH lycklig.

Jag har alltid tyckt om att simma då vatten känns som mitt rätta element. Förklaringen är säkert så simpel och primitiv.
Därför trivs jag även där jag bor då jag har havet runt knuten. En fantastisk frihetskänsla.

Men varför har jag inte vågat gå till simhallen på åtta år? Detta har jag så klart analyserat.

Jag tror att det är så enkelt som att redan när jag var ett gossebarn, under mina mobbade skolår, drabbades jag av stark ångest på gymnastiken. Detta av den anledningen att de få skolkamrater som jag fick äran att hänga lite med var töser (ni vet, såna där ”dåliga” flickor som stod i rökrutan och som hånglade (och mer därtill) med de stökiga grabbarna i nian). På gymnastiken (eller idrotten, som det senare kom att kallas på schemat) separerades vi enligt kön och all min ”trygghet” försvann. Att befinna sig i ett omklädningsrum med bröliga grabbagrabbar är starkt ångestframkallande.

Tänk så djupt rotat detta är! Fortfarande, efter alla dessa år, mår jag både psykiskt och fysiskt dåligt i miljöer med uteslutande herrar.

Därför kan jag väl passa på att uppmana er som ynglar av er, att se till att era glin inte blir bedrövliga mobbare. Mobbning förstör många liv.

[Sensuella badbilder från min (korta) tid i Spanien 1995.]