Igår pratade ”frugan” (min bästis) och jag om våra bröllop och äktenskap. Jag är ju inte den som är den så jag kan berätta lite kort för hela församlingen. Det är nämligen IDAG TIO år sedan jag gifte mig. (10! Tiden bara svischade förbi men vad som är fantastiskt är att jag har ta mig tusan inte åldrats ett skvatt, inser jag när jag kollar på bildbevisen. På riktigt. Det måste vara nåt med vattnet…) (Det var alltså inte ironiskt!) I slutet av denna text kanske det finns några visdomsord som var och en kan ta till sig. (Jag har inget emot att bli kallad guru.) 
Jag träffade min ex-make, som vi kan kalla E, i Berlin. Det är faktiskt en ganska poetisk historia. Det var midsommar och jag var bjuden till en stuga men jag sa till slut: ”jag orkar inte vara enda singelmänniskan på en enda tillställning till”. Mina vänner förstod men ville ändå ta med sig min första hund Sebbe. Bra så, då hade jag ju hundvakt. Bestämde mig hastigt för att åka till Berlin och hälsa på en israelisk vän som bodde där. En dag träffade jag E på gatan. På ett ”street party”. Det visade sig senare att jag hade tagit en massa ’random’ foton och han var med på några av dem – alltså innan vi ens träffats.
Dagen därpå skulle jag åka hem till Stockholm men jag ringde E och frågade om han ville följa med till Judiska muséet och det ville han. Då tänkte jag: ”Hmm… Han kanske inte är så dum ändå.”
Nog om detta. E flyttade hem till mig ett halvår senare och han lärde sig svenska på ett föredömligt vis. Jag var/är mycket stolt över honom. (Han tyckte dock alltid att det var lättare att förstå vad våra finlandssvenska vänner sa, än vad jag sa, på min vulgära västgötska stockholmska.)
E friade tre år senare i Israel. Det var jättefint och jag har väl jollrat om detta tidigare, men väldigt kort: han låtsades vara sjuk när vi skulle äta middag med en vän och jag blev sur och efter middagen körde vännen mig till vår hyrda bostad och det visade sig att de hade planerat allt. Jag kom ”hem” och E hade fyllt den enorma terrassen med levande ljus och en massa mat och han bar kippah och han spelade israelisk pop och tårögd gick han ner på knä.
Jag älskade min feta, släta silverring. Saknar den ibland. Sist jag såg den låg den på spåret på Blåsuts tunnelbanestation…
Jo, så vi gifte oss sedan på Skansen och hade ett partaj hemma i Hammarbyhöjden. Några av mina vänner kom och några av hans från Tyskland och syster med vänner från Brasilien. Det var lajbans och det var en mycket vacker sommardag. Jag minns dock inte alls vad vi serverade för mat (”frugan” frågade igår och jag minns verkligen inte, men nåt åt vi ute på gården).
Ganska snart efter bröllopet (jag skulle faktiskt vilja säga ”dagen efter bröllopet” men det låter så dramatiskt) märkte jag att Es attityd förändrades och jag vet fortfarande inte varför.
Hela denna tid från bröllopet till årets slut är ett virrvarr för mig då allt var så kaotiskt. Jag minns inte vad som hände först och i vilken ordning allt kom men min bror dog, vilket var extremt jobbigt, och samtidigt fick jag veta att E hade brutit sitt enda löfte på ett så äckligt vis och, utan att gå in på detaljer, så riskerade han därmed mitt liv och min hälsa. Och sättet jag fick reda på detta var det absolut värsta ögonblicket i mitt liv. Det var till och med mer chockerande än när jag fick samtalet om att min far dött. Jag hyperventilerade och darrade och hela min värld föll samman. Mitt i allt detta hade jag ett nytt jobb, men jag kunde ju verkligen inte göra mitt bästa. Jag var ett känslomässigt vrak.
Jag tog hundarna under armen och flydde hem till ett par vänner i Enskede. Nån dag senare kom E och hämtade mig, med svansen mellan de berömda benen, och vi försökte igen men tilliten var borta. Jag kan inte lita på en person som inte är lojal. Det är det som är grejen: jag är helt och fullt lojal i alla mänskliga (och omänskliga) relationer, så när jag blir sviken så gör det kanske lite extra ont.
Därefter, och jag minns som sagt inte vad som hände när, fick E för sig att han ville att vi skulle ha ett så kallat ”öppet förhållande”. Helt otänkbart för mig då jag är en torr och konservativ herre som vill leva i ett mycket traditionellt parförhållande. Jag låtsades i alla fall ”fundera på saken” så jag sa: ”Jag måste tänka på detta men jag tänker bäst i Israel” så jag åkte dit och hade kul i en vecka och sedan kom jag hem och sa att nu skiljer vi oss.
I början av december flyttade E till Spanien och på min 40-årsdag på nyårsafton fick jag brevet med posten: jag var officiellt skild. Och 8 månader senare flyttade jag till Finland. (Men nån gång däremellan tappade jag min ring på Blåsuts tunnelbanestation och det var som om Skaparen sa till mig: let him go.)
Ett och ett halvt år senare reste jag till Spanien för att träffa mitt ex. Grejen är att vi pratade inte ett ord om vad som hade hänt mellan oss. Vi bara… så att säga… kom till ro. Vi fick ett avslut, och det låter så oändligt mycket bättre på engelska, av nån anledning. Closure. Jag åkte hem till Finland och plockade bort E från samtliga sociala medier. Inte för att jag var arg eller nåt, utan för att vi var färdiga med varandra. Alla relationer MÅSTE INTE vara för evigt. De kan vara värdefulla ändå. E var mitt fantastiska stöd när jag härjade runt i israelisk press med artiklar och intervjuer. Allt jag skrev korrläste han och han sa nåt som jag tog till mig: ”det är bra att du alltid skriver allt med en personlig vinkel. Det är inte bara en massa fakta, utan läsaren ’känner’ faktiskt någonting.” Tack, E. Jag tänker alltid på detta.
Man kan, här i livet, lära sig att förlåta, släppa taget och gå vidare.
När man har kommit så långt att man önskar den andre all lycka i livet, så har man själv kommit väldigt långt. Och jag önskar honom det. Vi hade fyra väldigt roliga år tillsammans men det räckte så. Det var faktiskt första gången jag hade en partner som jag hade roligt tillsammans med. Alla andra har varit så himla ’stiffa’. Varje dag var som en musikal. När vi moppade golvet så sjöng vi. Ja, vi hade väldigt kul tillsammans, men den tiden är förbi.
Det bästa är ändå att jag tog E till Israel tre gånger och han, som var en sedvanlig vänster-inte-så-Israelvänlig-fjolla-med-noll-koll förälskade sig i landet och i folket. Han verkligen FÖRSTOD vad Israel ÄR, och att han blivit matad med lögner. Det var bra gjort av mig.
Slut på min berättelse. Det är så himla skönt att prata av sig och knappra loss på tangenterna.
Jo, en sista sak. Ibland frågar nån mig varför jag behöll hans efternamn. Därför att i tre år pratade vi om vilket efternamn vi skulle välja. Jag hade två (ett finskt och ett svenskt) och han hade två (som till råga på allt hade judisk koppling) och till slut valde jag att ta hans ena namn. När vi sedan skilde oss så hade jag redan adopterat detta namn så innerligt, att det var MITT. Inte hans. Så att säga.
Plus en gång, efter skilsmässan, så frågade jag i ett textmeddelande om han tyckte att det var ”konstigt” om jag behöll namnet. Han svarade: ”Inget gör mig stoltare än att du bär detta namn.” Det var lite fint.
Nu sänder jag ut i universum: kära E, tack för allt. Jag önskar dig allt gott! Du är en väldigt fin människa.
bilder skickade till er – ni är inte 
med lustar och begär, men framför allt är jag en romantiker, så detta primitiva spel funkar inte på mig.
