I natt sov jag för första gången på flera år med öronproppar.
Så himlans underbart.
Jag började med proppar när jag i början av decenniet som snart är slut var tillsammans med en man som bodde i ett hus intill en stor väg; proppar var ett måste.
Sedan slutade jag av någon anledning. Det är ju helt underbart med total tystnad, ja till en början riktigt hör man tystnaden, men när chocken väl lagt sig så är det bara skönt.
Jag vaknade dock av att Sebbe rusade till dörren när tidningsbudet skramlade. Klockan var halv fyra och jag kunde inte somna om, så jag drack kaffe och läste dagens tidningar.
Därefter tog vi en riktigt lång promenad och det var tyst, mörkt och relativt folktomt – dvs ljuvligt.
Var på jobbet redan 06:23 och här sitter jag nu – redo för denna åttadagarsvecka.
Ja, jag jobbar hela julen och det kommer märkas på mitt konto imorgon. Jag får tidernas fetaste lön och den är så otroligt enorm att jag nästan skäms en smula. Jag känner att jag inte förtjänar alla dessa pengar. Väldigt jobbig känsla.
Författare: Kim da Costa
RIP BM
Jag hatar att vakna och mötas av dödsbesked. Surfar in på nättidningarna och med stora feta svarta bokstäver möts jag av oåterkalleliga nyheter.
När det sedan gäller någon jag faktiskt gillade så blir jag uppriktigt ledsen och sur.
Brittany Murphy var en favorit ända sedan jag först såg henne i Clueless och nu är hon borta. Tre år yngre än jag är nu blev hon; så sorgligt och inte minst så outhärdligt onödigt.
Tror vi tippar på knark.
Morgonens goda nyhet: Auschwitz-skylten är återfunnen. Undrar just vad det var för jävla nötter som stal den. As!
Nio bilder
Sebbe och jag var ute på skogspromenad och stämningen var magisk.
Först passerade vi en kyrka och därifrån hördes en kör sjunga ”O helga natt”. Vi gick och vi gick och mötte skidåkare och det var alldeles tyst och underbart. Sebbe skuttade och sprang och jag joggade efter.
Väl hemma tog Sebbe för sig av kebaben han inte orkade äta i natt.
