HEMMA!

Premiärselfie i nya hemmet.

Idag. Äntligen!
Äntligen fick jag nycklarna till nya bostaden som inte bara är en bostad, utan ett riktigt HEM.

I morse cyklade jag från Västra Baggböle till Berghäll för att signera papper och ta emot nycklarna och sedan cyklade jag till Främre Tölö för att uträtta ett ärende. Sedan vidare genom Bortre Tölö och TILL MITT NYA HEM som är så fantastiskt vackert!

Jag tog mig en titt och grät nästan en skvätt innan jag åkte tillbaka till gamla boendet för att hämta Blake och några prylar inför natten. Jo, jag och Blake ska sova i nya Hemmet fastän vi inte har någon säng ännu. Det får gå. Jag vill bara vara här och kanske aldrig gå HEMifrån.

Men huvudsaken är väl att SD inte har fått nåt inflytande…

Kulorna fortsätter vina over there, tydligen. 
Börjar ni inte bli mätta på att ha en ledare vars enda bedrift verkar vara att stamma fram att någonting är ”oacceptabelt” i tid och otid?
Och diverse självgoda ministrar som rapar fram ord om ”krafttag” och ”utmaningar” stup i kvarten?

Jag har aldrig varit en sån där person som känner politikerförakt eftersom det oftast har handlat om politiker som förvisso varit lite bäng men på nåt sätt kanske intelligenta och jag har hyst nån typ av respekt för dem. Vi har bara haft lite olika åsikter om saker och ting, så att säga. Men de senaste dryga tio åren har jag faktiskt börjat känna rent förakt. De styrande har varit – och är – helt enkelt dumma i huvudet. De bara vaggar runt utan vare sig mening eller mål och de sabbar ett helt land på kuppen (och utraderar ett helt folk). 

Det Humanitära Dårhuset och dess låtsasfeministiska regering är ett skämt. Ett farligt skämt. Det hade kunnat vara lite lustigt men nu är ju denna tragikomiska dokusåpa rena rama skräckfilmen och skrattet fastnar i halsen.

Sinnessjukt. 
AVGÅ ALLA. 
Stämpla ut och gå hem. 
SKÄMMES!

Varför tvingar ingen Den Store Ledaren Löfven att sätta sig i valfri morgonsoffa och besvara en massa ”svåra frågor”?

Som till exempel vad hans regim har för visioner gällande mitt födelselands framtid. 
Eller hur det känns att gå till val med meningslösa slogans om ”ett tryggare Sverige” medan kulorna viner som aldrig förr och barn, kvinnor och män OCH PENSIONÄRER blir våldtagna på löpande band. Att medborgarna dör i vårdköer. Att det inte lönar sig att anmäla brott. Att folket har organiserat sig och börjat försvara sig själva mot ”buset” då staten inte klarar av det. 
Att den ”feministiska regeringen” gullar med islamistiska kvinnoförtryckande (människofientliga) skurkstater. 

Eller att samma regerings erkända låtsasstat ”Palestina” använder sitt bistånd till mord på judar och att Den Humanitära Stormakten (som låtsas vara HBT-vänlig) har bästisar i samma låtsasland som kränker och mördar homosexuella. Biståndsregnet bara fortsätter oavsett vad dessa glorifierade eviga offer hittar på. 
Eller att invandrarföreningar med HBT-hat (för att inte tala om judehat) på agendan får miljonbidrag av staten för att sprida sitt hat. 
Eller det här med att polisen inte hinner utreda allvarliga brott men har en massa resurser att lägga på jagandet av nån trött pensionär som skrivit nåt ”fult” ord på internet. 
Eller att fattigpensionärerna blir fler och fler och lever med kurrande magar på bussar och torg. Med trasiga värkande tänder. 
Kan ingen fråga Löfven hur det känns att leda ett land som fullständigt har tappat kontrollen?

Eller en massa andra raka och simpla frågor som en ledare borde kunna besvara, helt enkelt. 
Hur svårt kan det vara?

Men Den Store Ledaren skulle väl jollra nåt om att ”det är oacceptabelt” och att ”vi har kommit en bit på väg men vi måste göra mer”.
För att avslutningsvis sammanfatta det hela med att huvudsaken är ändå att ”SD inte har fått nåt inflytande”.

Nu kanske du tror att jag hatar mitt födelseland Sverige, men i själva verket kanske det är tvärtom.
Och ni som bor kvar på Den Humanitära Soptippen: VARFÖR GÖR NI INGENTING?
Fan ta er.

Du FÅR ha vidriga åsikter

God förmiddag!
Jag har lärt mig en hel del i gruppterapin men vet ni vad jag har lärt mig allra mest? Något som fått mig att tänka till och tänka om.
Jo, att när du lär känna en annan människa på djupet så är det väldigt svårt att tycka illa om den personen. Alltså även om det är en – som du tidigare skulle ha sagt – vidrig person med bedrövliga värderingar. Detta eftersom du _ser_ människan (nu låter jag frireligiös, jag vet) (jag är iofs både fri och religiös, så det är väl okej) och du börjar förstå _varför_ någon är som den är och tycker som den tycker.

Därför tycker jag om att umgås med människor som tycker olika (på riktigt alltså – inte i stil med nån svensk kvällstidningskampanj som förvandlats till nationens meningslösa slogan på samma sätt som ”allas lika värde” *vomerar* och så vidare). Det är helt enkelt intressant att på djupet försöka förstå varför en människa tycker som den tycker.

På samma sätt har människor som tycker att jag har vidriga åsikter (då jag gillar stängda gränser och att en viss onämnbar OHELIG totalitär ideologi som börjar på I och slutar på M ska förbjudas) svårt att dissa mig och mina åsikter när jag på ett mycket simpelt vis kan argumentera för min sak och grunda mina åsikter på händelser direkt ur mitt liv.

Det var lördagsförmiddagens tankar detta, som jag nu ville dela med mig av.
”Jag gillar dig trots att dina åsikter är sopiga men jag kan lite förstå varför du tycker bänga saker” var vad jag försökte få fram här. Samt att en människa ÄR inte sina åsikter.
Här har Svensson en hel del att lära. Man kan tycka olika och sedan gå och ta en kopp kaffe. Man behöver inte – på pursvenskt sandlådevis – stänga ute sina meningsmotståndare (hela vägen upp i riksdagen – ett så fruktansvärt patetiskt och – dessvärre – väldigt, väldigt svenskt beteende).
Puss och kram.

En judebögs flyttkartonger

En judebögs flyttkartonger…

Hela det här året har jag bott i ett kollektiv och det har gått förvånansvärt smidigt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av det. Jag flyttade hemifrån när jag var 17 och har sedan dess bott till största delen ensam (med minst en hund). Jag var ju gift och sammanboende ett tag och så vidare, men mestadels har det bara varit jag.

Det har gått bra och det har varit trevligt att alltid ha sällskap. Men det har varit jobbigt att ha det där sällskapet även när jag helst skulle ha sluppit.

Om en vecka får jag nycklarna till nya hemmet och då är det slut på kollektivet för min del. Vad jag saknar mest med att bo ensam är en massa småsaker:

  • att kunna gå naken från duschen till garderoben
  • att kunna spela min irriterande (dåliga) musik utan att behöva ta hänsyn till andras (goda, pretentiösa) musiksmak
  • att kunna gå på WC med öppen dörr
  • att kunna laga mat utan att någon sniffar, glor eller frågar vad jag lagar
  • att slipper städa efter andra
  • att slippa ohygieniska lämningar i badrummet
  • att (bokstavligt talat) städa upp endast min egen skit
  • att slippa vara orolig för att brandlarmet ska sätta igång då någon mindre ”kockig” person lagar mat
  • att inte behöva diska direkt efter att jag har ätit – att kunna låta maten lägga sig fint i magen och vila ett tag på maten

Det vill säga: småsaker.

Återtar kontrollen

Här sitter jag och ömsar skinn. Inte nog med att jag fick drömlägenheten – jag har ”bara” en dryg månad kvar av gruppterapin som jag påbörjade i februari. Det har varit en livsomvälvande upplevelse och jag har lärt mig så mycket. Inte bara om mig själv, utan minst lika mycket om mänskligheten. Via andra människor (det vill säga mina ”medpatienter”).

Vissa tror att vi bara sitter och dricker kaffe hela dagarna men så är det verkligen inte. Jag ska vid något tillfälle skriva utförligt om hur denna typ av gruppterapi går till. Till att börja med så är det ju inte ens terapi – men jag vet inte vad jag annars ska kalla det.
Vi är en liten grupp som aldrig annars skulle ha stött på varandra och bara det gör att vi lär känna en helt annan typ av människor och vi får ta del av ”meningsmotståndares” tankar och åsikter. Det är mycket givande.
Och eftersom vi är så få så går vi in i varandras liv och så att säga lever med dem så länge terapin fortgår. Vi får input av andra och vi delar med oss av våra egna tankar gällande andras liv och leverne.

En fantastiskt fin sak som jag har lärt mig – mycket överraskande måste jag säga – är att det är väldigt svårt att verkligen ogilla en människa när man kommer in på den personens djup och persona. När man verkligen lär känna människan där inuti. Man förstår lite bättre varför den och den irriterande (eller vad det nu kan vara för ”fel” på den personen, som får en att till en början starkt ogilla den) egenskapen finns hos den människan. Varför h*n blev som h*n blev. Eller som h*n ÄR – eftersom mycket går att ändra på så länge tid finnes.

Sånt sitter jag här och tänker på under min paus i packandet. Ser fram emot att lägga denna boendeform (mer om den en annan gång kanske) bakom mig och gå vidare. Jag har inte så mycket att packa eftersom det mesta står nedpackat redan och alla mina möbler sålde eller gav jag bort när mitt liv kraschade för snart ett år sedan. Jag vill inte släpa med mig möbler eller prylar som bär på dåliga energier och tragiska minnen. En nystart är en nystart. Jag börjar verkligen om på noll.

Och det ser jag fram emot eftersom jag kan bygga upp mitt liv från grunden och på så sätt komma så nära perfektion som möjligt.