Glass och film och så lite klamydia

Igår kväll, medan andra män i min ålder och position var ute och söp och knarkade och slogs och spred klamydia så satt jag hemma i soffan med en god bok och en skål glass. Jag njöt.
Såg även My Life In Ruins, som ju fått den vidriga svenska titeln Min stora feta grekiska semester. Hoppades att den skulle vara en ärtig feel good-film, men nej – den var vidrig. Jag hatade de hemska karaktärerna. Jag ville slå dem!
Sebbe och jag motionerade såklart… –>

Jag älskar mina hemkvarter, även om jag helst av allt skulle vilja bo vid Mariatorget. Jag är mer än nöjd.

Såg en hemsk reklamfilm för något Globen-evenemang och den vidrige karln sa verkligen Ericsson Globe. Usch och fy. Globen är Globen.

Är på jobbet nu. Stan är tyst och tom och det är så gott, så gott.

Lördagen inleds med lite sport *chock*

Jag måste bara skriva årets andra och sista sportrelaterade inlägg (nej, beundrarinlägg om Zlatan räknas inte).
Grattis Rio!
Jag höll såklart på ljuvliga Madrid.
Oprah i all ära (love her), men att skicka in henne OCH Obama i matchen kändes ju bara töntigt. ”Är det det som ska krävas, liksom?”, skulle vi alla ha fräst om Chicago fått OS.
Nu räcker det med sport. Enda anledningen att jag bryr mig är att jag älskar omröstningar och val och folk som jublar och gråter av lycka.
Angående den där statyn förresten, så vore det väl härligare om Zlatan kunde komma som uppblåsbar docka.