Månad: november 2007

I hope you die

Igår när jag och Sebbe var ute och strosade såg vi denna syn (TV-apparat dumpad i ett dike) och jag undrar nu;
a) är det en slump att dekalen (med texten ”I hope you die”) sitter där den sitter?
b) pågår det en kampanj? Är det någon som smyger runt och fäster klistermärken på i naturen så ondskefullt dumpat skräp och skrot?
Må i sådana fall din önskan bli verklighet. Död åt kräken.
Folk har fortfarande ingen respekt för naturen. Om de ändå kunde se den för vad den är; varje levande väsens vardagsrum.
tv i natur

Idag ska vi prata skor

Jag är verkligen ingen skokille. Däremot har jag ofta tänkt på att vore jag heterofil skulle jag förmodligen vara damskofetischist i stil med den där mannen i Sex and the City – han som gav Charlotte gratisskor i utbyte mot att han fick sniffa och smeka hennes fötter (mer om det en annan gång. Kanske…)

Jag köper skor väldigt sällan och insåg häromdagen då vinterdojorna skulle fram att jag trippat runt i samma par sedan vintern 2003. Sommarskorna – ett par sneakers från Adidas – inhandlade jag sommaren därpå och det var mitt andra par sneakers genom tiderna (påtvingade sportskor från skoltiden ej inkluderade). De första var ett par jag fick av Miljonären, som jag levde med runt år 2000. Jag har ända sedan barnsben kilat runt i tunga skor med feta sulor men i början av det nya millenniet ändrades det.
Hursomhelst. Igår grävde jag i min garderob (där jag bland annat hittade min gamla mac. Vad ska jag göra med den? Är det någon som vill ha en gammal macintosh från 1998 så säg till) och jag plockade fram mina gamla 90-talsskor från min tid som club kid och efter att jag putsat upp dem tog jag på mig ett av paren och gick ut på lågpromenad med Sebbe.
Åh, vilken känsla! Jag kände mig plötsligt som mig själv! Jag fick en ny hållning då jag strosade runt med bestämda, självsäkra steg.
Tänk om jag de senaste åren gått runt i någon annans skor. Både på ett bokstavligt och poetiskt vis.
Eftersom 90-talet nu är tillbaka (hello Spice Girls) gick jag idag till jobbet i mina grova spännförsedda skor. Underbart känns det.

Svaga jag

De senaste två veckorna har jag varit väldigt nedstämd. Jag vet inte vad det beror på. Har känt mig lite som då för två år sedan. Då jag blev riktigt illa däran vilket resulterade i antidepressiva, terapi och sjukskrivning.

Precis som då har jag känt en enorm längtan efter att missbruka. Att bli hög. Att dämpa mina känslor, att bedöva mig själv.
Jag har vräkt i mig choklad, godis och snacks eftersom jag sedan barnsben lidit av en mild variant av bulimi (en vacker dag kanske jag bloggar om det). Det brukar dämpa en del men inte ens det har hjälpt. Nyss tog jag en rask extremt lång promenad med Sebbe för att komma på andra tankar men inte heller det var till någon nytta så jag gick och köpte snus!
Efter två och en halv månad sitter jag med en fet prilla under läppen och jag känner mig både yr och svettig. Snart illamående. Fatta så svårt det är att bli av med nikotinberoendet. Fatta att suget kan komma tillbaka så starkt efter så pass lång tid.
Jag planerar inte att återgå till snusandet på heltid… Men man vet ju aldrig. Kände mig bara så svag ikväll.
Och som vanligt hjälpte det en smula att skriva om det.
Update: Fy tusan så illamående jag blev. No more!!