Jag är verkligen ingen skokille. Däremot har jag ofta tänkt på att vore jag heterofil skulle jag förmodligen vara damskofetischist i stil med den där mannen i Sex and the City – han som gav Charlotte gratisskor i utbyte mot att han fick sniffa och smeka hennes fötter (mer om det en annan gång. Kanske…)
Jag köper skor väldigt sällan och insåg häromdagen då vinterdojorna skulle fram att jag trippat runt i samma par sedan vintern 2003. Sommarskorna – ett par sneakers från Adidas – inhandlade jag sommaren därpå och det var mitt andra par sneakers genom tiderna (påtvingade sportskor från skoltiden ej inkluderade). De första var ett par jag fick av Miljonären, som jag levde med runt år 2000. Jag har ända sedan barnsben kilat runt i tunga skor med feta sulor men i början av det nya millenniet ändrades det.
Hursomhelst. Igår grävde jag i min garderob (där jag bland annat hittade min gamla mac. Vad ska jag göra med den? Är det någon som vill ha en gammal macintosh från 1998 så säg till) och jag plockade fram mina gamla 90-talsskor från min tid som club kid och efter att jag putsat upp dem tog jag på mig ett av paren och gick ut på lågpromenad med Sebbe.
Åh, vilken känsla! Jag kände mig plötsligt som mig själv! Jag fick en ny hållning då jag strosade runt med bestämda, självsäkra steg.
Tänk om jag de senaste åren gått runt i någon annans skor. Både på ett bokstavligt och poetiskt vis.
Eftersom 90-talet nu är tillbaka (hello Spice Girls) gick jag idag till jobbet i mina grova spännförsedda skor. Underbart känns det.
