En natt i Mejlans, en natt i Madrid

I lördags kväll var jag och Blake ute på kvällspromenad. Det var mörkt och läskigt och vi befann oss plötsligt på en för oss okänd bakgata.
Där fanns ett gäng ynglingar som stökade och skrek aggressivt på varandra på ett främmande språk. Jag kände instinktivt att vi gjorde bäst i att avlägsna oss från platsen.
Vi gjorde oss osynliga och blev ett med höstmörkret och tog oss obemärkt ur denna otrevliga situation.

Alicante 1995

Medan vi promenerade hemåt längs den härligt upplysta större gatan kom jag att tänka på den där gången då jag som tjugoåring flyttade till Madrid (min vistelse blev inte så lång, men ändå).

Jag och min svenska lika blåögda väninna tyckte att det var en bra idé att, eftersom vi anlände till staden mitt i natten, tillbringa första natten ”i en park eller nåt” för att sedan när solen gått upp hitta ett boende.

Vi satt utanför något slags palats. Jag kedjerökte och drack vatten. Plötsligt kom det fram två män. Jag talade inte spanska på den tiden (vilket jag gör överraskande bra idag) men uppfattade att den ene mannen bad om vatten.
Blond som jag var räckte jag över min flaska. Mannen förde den mot sina läppar men kastade sedan flaskan på mig samtidigt som han tog tag i min ’man handbag’ och sprang iväg. Jag drabbades av panik. Adrenalinkicken var av en kaliber som jag nog inte har upplevt sedan dess.
I den lilla väskan hade jag ALLT: pass, pengar, biljetter. Ja, allt.

Mirakulöst och som på film reste jag mig och sprang efter. Jag är inte känd för mina idrottsliga prestationer men på något vis fick jag upp en fart som jag aldrig kommit upp i tidigare (eller senare). Jag var väldigt späd och tunn men på mina vingliga Bambi-ben kom jag ikapp banditen. Jag sträckte ut min tunna arm som blev några centimeter längre än normalt. Det långa, smala långfingret rätades ut och även det blev längre än någonsin. Hjärtat bankade i min sköra lekamen och jag fick med nöd och näppe tag i väskan. Boven tappade greppet och väskan landade på den nattsvarta Madridgatans asfalt. Jag minns tydligt hur jag skrek: ”Fuck you, you fucking fuck!” (Ett för mig då ovanligt språkbruk.)
Jag kommer aldrig att glömma hur banditen och hans kompanjon fortsatte springa och hur de långt där borta sedan långsamt stannade, så där som sprintrar gör vid mållinjen. Den ene av dem ruskade på huvudet. De var besvikna.

På darriga ben gick jag och väninnan sedan till närmsta hotell och checkade in. Rummet var stort och elegant. Jag kände mig trygg men uppjagad och omskakad.

Jag lärde mig en läxa: lita inte på folk och fä och om någon ber dig om någonting – exempelvis vatten – så säg NEJ och håll hårt i dina ägodelar.

Lördagen inleds med lite sport *chock*

Jag måste bara skriva årets andra och sista sportrelaterade inlägg (nej, beundrarinlägg om Zlatan räknas inte).
Grattis Rio!
Jag höll såklart på ljuvliga Madrid.
Oprah i all ära (love her), men att skicka in henne OCH Obama i matchen kändes ju bara töntigt. ”Är det det som ska krävas, liksom?”, skulle vi alla ha fräst om Chicago fått OS.
Nu räcker det med sport. Enda anledningen att jag bryr mig är att jag älskar omröstningar och val och folk som jublar och gråter av lycka.
Angående den där statyn förresten, så vore det väl härligare om Zlatan kunde komma som uppblåsbar docka.

Tisdagens utbrott

Nu får det vara nog. Nog nog nog nog nog! Nu räcker det. Nu lämnar vi det gamla bakom oss. Vi blockerar och raderar. Vi ignorerar och förtränger och vi gör det med en bild föreställande mig (varför inte?) och mina toksmala armar och min helrakade kropp i en hotellsäng i Madrid. Den togs för exakt fyra år sedan. Det. Har. Hänt. Så. Mycket. Under. Dessa. Fyra. År. Herregud.
Vi kan göra vad vi vill i livet! Hör ni mig? Vad som helst! Vi tänker inte bli såna där tråklisor som är bittra och eländiga på grund av att de aldrig vågade leva som de innerst inne ville. Ni kan typen – de sprider sin bitterhet som pest bland oss andra. De dömer och de är skraja för allt och alla. Fy fan för dem.
Se så. Nu drar vi. Ångestmonster och demoner lämnar vi där de hör hemma – på soptippen (de ska ej återvinnas).
Innan jag låg i den där hotellsängen satt jag på en ganska enorm kulle tillsammans med en spansk vän och filosoferade om livet och lyckan. Jag visste inte mycket då, inser jag idag. Men nu är det nya tider.

Antonio

När jag var 18 upplevde jag en mycket märklig sak. Jag satt en dag och kollade igenom kontaktannonserna på text-tv och fastnade för en kille vid namn Antonio. Han var i min ålder och bodde i en liten stad mitt i Spanien. Det stod inte så mycket i annonsen – bara att han sökte brevvänner i Norden. Jag skrev ett brev och veckan därpå fick jag ett svar. Antonio skrev att han aldrig satt in någon annons och att jag var den enda han svarade – för att jag var den enda killen som skrev. ”Jag fick plötsligt en massa brev från blondiner och jag förstod inte varför”, skrev han. Det var ett väldigt långt och fint brev som han avslutade med att förklara att han var gay. Jag kände tusen nålar punktera min kropp. Jag kände mig på något vis levande och utvald.
Jag blev naturligtvis störtförälskad. Antonio var smart, snygg, välformulerad och vi skrev brev till varandra varje vecka. Jag var arbetslös på den här tiden och rusade till dörren varje gång posten kom. Vi skrev inte bara till varandra – vi skickade dessutom en massa musik, videoband och bilder tvärs över Europa. Snart bestämde jag mig för att åka dit. Jag hade egentligen tänkt åka och hälsa på Patricia, en spansk tjej jag brevväxlat med sedan jag var 12, men hon var plötsligt ointressant. Jag var oerhört förälskad i Antonio och ville inget hellre än åka och träffa honom. Jag sparade alla pengar jag kom över och någon månad senare hade jag resan bokad.
När jag landade på Barajas flygplats i Madrid stod han där och väntade med ett brett leende över (de naturligtvis så härligt fylliga) läpparna. Han såg ut precis på samma sätt i verkligheten som på foto; ungefär 175 cm lång, väldigt manliga drag, tjockt, kort, svart hår och alltid leende bruna ögon. Och han doftade… barrskog (jag insåg snart att det berodde på hans schampo).
Vi promenerade genom den varma natten till en bussterminal och satte oss på en buss mot Antonios sömniga hemstad dit vi anlände sent, sent på kvällen. Vi åkte hem till hans vänner som bodde tillsammans i ett kollektiv. De hade en europakarta på väggen i vardagsrummet och de tyckte jag kom väldigt långt bortifrån. Första besvikelsen upplevde jag där den allra första kvällen. Jag som hade längtat som en dåre efter att få hålla Antonio tätt intill mig, att få somna och vakna bredvid honom fick snart veta att det inte skulle komma att ske. Antonio var tvungen att sova hemma i föräldrahemmet. Vi var ju trots allt i det katolska Spanien.
Jag sov istället ensam i ett rum som tillhörde en av killarna som bodde i kollektivet. Han hade tidigare varit tillsammans med Antonio A som också bodde där och de sov nu i samma säng under min vistelse. Den enda fysiska kontakten jag fick uppleva med Antonio var då vi under enstaka eftermiddagar låg och småhånglade i soffan i det där kollektivet och jag var grymt besviken.
En dag gjorde Antonio dock ett väldigt oväntat närmande. Vi var ute och promenerade på något som mest liknade en strandpromenad fast i en stad utan strand. Bara en smutsig flod som rann rakt tvärs igenom den. Vi hamnade bakom något slags skjul och plötsligt plockade Antonio fram sin mandom. Den var enorm och såg väldigt… spansk ut. Han ville att vi skulle ha sex där bakom skjulet men jag blev i min förskräckelse rosenrasande och sa åt honom att jag inte hade kommit hela vägen till Spanien för att ligga med honom bakom ett skjul intill en smutsig flod. Var fanns all romantik som genomsyrade hans brev, undrade jag och han skämdes som en olydig hund.
Vi promenerade i tystnad tillbaka till kollektivet, sa hej då och så gick han hem. Dagen därpå bad han om ursäkt. Mitt kanske varmaste minne från den här resan upplevde jag en kväll då vi varit ute på stan och var på väg tillbaka till kollektivet. Vi var rätt flamsiga och på bra humör. Plötsligt slet Antonio med mig in i en fotoautomat som stod mitt på gatan och hånglade upp mig. Det var ljuvligt.
Dagen därpå åkte jag, Antonio A + en av hans vänner till Madrid för att hälsa på deras gemensamma kvinnliga vänner. Jag älskade Madrid. En storstad med en puls jag aldrig tidigare upplevt. Under natten kröp Antonio A upp till mig där jag sov, kramade mig och vi hånglade snart. Jag hade aldrig tänkt på honom så men han förklarade för mig att han blivit förälskad i mig första gången han träffade mig i kollektivet den där första kvällen. Dagen efter vinkade han av mig på flygplatsen. Han grät floder. Jag minns inte om jag grät. Förmodligen var jag nog mest spänd inför flygresan hem.
När jag satt i bilen på väg hem tyckte jag det var skönt att vara hemma igen. Jag hade blandade känslor av resan. På sätt och vis hade det varit ett äventyr men det jag allra mest hade sett fram emot – att få sova med Antonio – hade jag inte fått uppleva. Jag visste inte då att mitt liv var på väg att förändras radikalt. Bara en vecka senare skulle jag komma att byta adress och kärleksobjekt.

En natt i Madrid

Jag saknar Madrid idag. Tänk att landa på Barajas, ta en taxi in till stan. Checka in på ett ljuvligt hotell och sedan strosa runt i shoppingkvarteren. Därefter slinka in på en genuin liten spansk sylta och äta fet, kryddstark mat innan man går hem till hotellet och tar en tupplur. Tänk att sedan ta en dusch, klä sig extra hunkigt/sensuellt medan man sippar på ett glas vin till tonerna av Rosa Lopez “Mas”. Därefter är det dags för en drink på hippa Liquid. Å, så ljuvligt. Framåt 01:00 tar man så på allvar steget ut i Chueca och det stora torget kantat av krogar. Skratt och stoj i massor. Hunkar och hunkissor (okej, mest hunkar… Vi snackar Chueca här!).
Jag vet inte riktigt varför Madrid får mitt friska icke-rökar-hjärta att slå så hårt. Jag älskar ju hela Spanien. Kanske beror det på att jag i min arla barndom hade en brevvän där, Patricia, och att min första utlandsresa på egen hand tog mig till staden (och Antonio… så klart). Jag var nyss fyllda nitton och upptagen endast av att njuta av livet. Jag önskar så att jag hade kvar förmågan att njuta på samma sätt idag men det är svårt när man är äldre och visare. Det finns ju en morgondag och den är inte alltid rosaskimrande.
Efter den beryktade första resan landade jag i Madrid gång på gång på gång. Jag besökte Valladolid, Alicante, Barcelona och små, små byar jag inte minns namnen på – men ändå är det i Madrid jag har mitt friska vegetarianhjärta.
Å, min vän – jag saknar dig så och After Darks låt “En natt i Madrid” får mig att gråta av längtan. Jag kommer snart och besöker dig igen.
Mi amor! Mi vida!