En helt vanlig lördag i september

Jag vaknar strax före 06. Det är mörkt och jag har först ingen aning om vad klockan är. Ler lite för mig själv när jag inser att jag vaknat samma tid som när jag ska till jobbet. Jag älskar ju rutiner.
Blake ligger kvar under täcket. Han sover så sött. Han är mig så kär. Jag vet inte om det är ett riktigt ord men jag brukar säga att han är ”älsklig”. Värd kärlek, liksom. Mig kär.

Brygger kaffe. För första gången på ganska exakt femton år hörs det hemtrevliga ljudet av en kaffebryggare i mitt hem. Jag har druckit snabbkaffe sedan 2005 men nu fick jag en bryggare av en vän. Ett väldigt hemtrevligt ljud som sagt. Blake skäller. Undrar vad det är som låter.

Kollar mina sociala kanaler. Lägger upp nåt halvrart. Kollar tidningarna. Rutin: Svenska Yle, Hufvudstadsbladet, Helsingin sanomat, Iltalehti, Iltasanomat, Expressen, Nyheter idag, Times of Israel, Ynet News.
Musik i bakgrunden: Melanie C.

Plötsligt är klockan 08 och Blake har vaknat. Vi åker ner i källaren och bokar tvättstugan. Går ut bakvägen och trippar längs gatorna i Mejlans. Det är vackert. Ja, det är faktiskt en smärtsamt vacker höstdag. Det blåser lite. Solen skiner blygt. Några virvlande färgglada löv.

Stannar till på Alepa på Mannerheimvägen och köper Zonnic*. Tänk att 4 mg-versionen är slut i hela stan. 2 mg finns här och var. Dessutom dessvärre med smak av mint. Damigt.
*Alltså ett snussubstitut. Sinnessjukt patetiskt att snus ej får säljas. Töntigt.

Ringer en väninna och ber om ursäkt över att jag lät sur när hon ringde igår. Jag var så trött, så trött.
Hon är förstående.
Ingen fara.

Blake och jag går hem. Dricker kaffe igen och matar min älskliga älskling.
”Älsklig” verkar vara ett ord ändå, eftersom det inte stryks under med rött när jag skriver det. Oj. Där ser man.

Äter en fil. Viili. Väldigt purfinskt.

Klockan 09:55 är jag i tvättstugan. Tvätterskan före mig är kvar. Jag insåg först inte att jag var tidig. Hon ler när jag håller upp dörren för henne. Undrar om hon tycker att jag är snygg. Går jag hem hos damer?

Någon har spillt nåt i hissen. Skorna blir klibbiga. Mina nya, fina skor!
Jag hämtar en trasa och städar hissgolvet. Jag står inte ut med stök och spill i allmänna utrymmen; jag tycker att det är pinsamt. Vill inte att någon ska tro att jag är en spillare.

Känner mig grabbigt klädd i blå jeans (som sitter perfekt och är just så långa som de ska vara) och vit collegetröja. Värsta grabbiga grabben. Blå keps dessutom som pricken på ett pinnsmalt i.
Tänker på att jag inte har hånglat på snart två år. Sånt otroligt slöseri!

Håret blir gråare och gråare. Ska jag färga det eller ska jag kapitulera? Grått är snyggt och sexigt på andra men inte på en själv.

Går ut med sopsorteringen innan jag går till tvättstugan. Njuter av det inte längre klibbiga hissgolvet.

Småchattar med en väninna i Stockholm.

Tvätten är avklarad och jag har värmt gårdagens vegetariska lasagne. Min lasagne alltså – den är berömd. Så fruktansvärt god. Väldigt kryddstark den här gången.

Plötsligt är klockan 14:39 och jag har vilat på maten. Har varit så väldigt trött hela den här veckan. Trött men glad. Effektiv.
Nu har jag just dammtorkat och dammsugit. Min hund – trots att han är så väldigt liten – hårar för tillfället ner riktigt rejält.
Snart dags för en promenad igen.

Läser i tidningen att det igår inträffade en dödsolycka runt hörnet från mitt hem. Jag passerade platsen fyra-fem timmar senare, utan att veta att en cyklist just blivit av med livet just där. Svindlande. Någon som var ute och cyklade fick aldrig cykla hem.
Livet är här och nu. Låt oss leva det.

Funderar länge och väl på det här med middag. Kommer inte fram till någonting alls, så jag bestämmer mig för att gå ut med Blake till att börja med.
Kommer tillbaka hem. Ger Blake en karamell och promenerar i det strålande vädret till K-Market. Jag är egentligen en S-Market-man men K-Market har en vegetarisk färs som jag vill ha.
Den är slut tvingas jag inse. Paniktänker och gör om hela menyn där och då. (Resultatet finns på instagram.)
Köper även stålull. Eller tvålull heter det visst. Har nog köpt stålull max två gånger i hela mitt liv. Funderar på vad stålull heter på finska. Rautavilla? Googlar. Teräsvilla. Det hade jag ingen aning om.
Stålull och tvålull är olika saker? Det står tvålull på svenska på förpackningen. Men nog är den exakt som den där stålullen som jag köpt en eller två gånger tidigare. Ingen skillnad alls.

Promenerar förbi stället där cyklisten dog. Blommor. Några människor skvallrar om det inträffade. Hör dem tala om en paketbil. Livet är skört. Folk dör.

Tänk om jag dör nu i natt.

Slår ifrån mig tankarna och plockar fram stålullen och rengör min spis. Jag kvittrar! Det går så lätt. Spisen blir skinande ren och jag blir nöjd. Vad härligt ändå.

En vän ringer. Han vill bjuda mig på middag på någon nyöppnad restaurang i morgon. Bokar in en träff. Har jag rena munskydd eller oanvända engångs-?

Väl hemma lagar jag som sagt mat och äter medan jag kollar på favoritprogrammet Gränsvakterna Australien (eller vad det heter). Samma gamla galna kineser som smugglar med sig konstig ”mat”.
Utan denna ”mat” skulle vi inte ha en pågående pandemi. Tänk på det!

Lyssnar på Kylie och halvkollar på Vänner. Slösurfar. Blake sover bredvid mig i soffan. Måste snart duscha. Jag använde en inte så bra hudkräm igår så nu kliar det. Jag har väldigt känslig hy och endast ett visst märke passar min hud. Jag tokade till det och testade ett annat. Det borde jag inte ha gjort. Även om det var svindyrt. Ej inhandlat av mig själv. Skulle aldrig köpa krämen i säcken, så att säga.

Blake vaknar. Han skäller mot tv:n. Ungefär varannan reklamfilm innehåller en hund eller en katt eller en häst eller en kanin eller ett får. Det går han igång på. Eller för all del en talande droppe i reklamen för diskmedel. Den är ju spännande.

Bestämmer mig för att diska undan efter middagen. Har en ny stekpanna. Vill inte att den ska bli förstörd.

Vad skönt att jag har städat idag tänker jag och reser mig och går och diskar.

Jag har inte rökt idag och det är jag nöjd med. Jag hatar cigaretter men jag lider av ett väldigt starkt nikotinberoende.
Känner mig svag när jag tänker på att jag inte lyckats skaka av mig beroendet. Pinsamt.

Disken är diskad och jag måste duscha nu fastän jag egentligen inte orkar. Att vara naken och hålla på. Det är ingen favoritsyssla (eller -skrud).
Lyssnar på gamla Kylie och tänker på att jag aldrig någonsin har gillat första singeln Locomotion. En vidrig låt. Men, på en turné gjorde hon en väldigt bra version av den. Det var på Fever-turnén 2002, som jag såg i Globen. Nära mitt dåvarande hem. Kolla klippet här. Oj, så erotiskt.
Jag upptäckte Kylie när I Should Be So Lucky kom. Sedan dess har hon varit min näst mest spelade artist efter Madonna. (Bevis.)

Nä, jag måste duscha nu. Men jag måste raka mig också. Ännu tråkigare. Men jag känner mig som en lufs med skäggstubb, även om jag är snyggare med lite ansiktsbehåring. Usch, jag känner mig smutsig om jag inte rakar mig. Jag rakar mig nu så är det gjort.

Nu är jag nyduschad och renrakad och jag och Blake har just kommit in från kvällsrundan.
Klockan närmar sig 21 och jag ser fram emot att krypa till kojs. Lite nyheter först. Kanske hittar jag någon film att glo på.
Så jag avslutar detta inlägg här.
Händer det inget märkvärdigt så slutar denna dag med att jag somnar som en stock om ett par timmar.

Tack för idag.
En bra dag. Inget att skriva hem om, men en helt bra dag.

Kim da Costa och Blake Carrington da Costa i september 2020.

(Smyg-) Höst i Mejlans

Åh, vad jag älskar vår stadsdel Mejlans.
Och jag älskar Helsingfors.
Och Finland.
Och hösten.
Såna sköna promenader tillsammans med Blake efter jobbet.
jag tror bestämt att det är Riktig Höst om cirka fyra dagar (jag räknade just ut det). Då ska jag ge mig ut för att fotografera riktigt ordentligt. Som höstälskare tycker jag att denna fantastiska årstid är på tok för kort. I år ska jag försöka hinna ta till vara på den.


Väldigt spännande dagar på arbetsplatsen just nu; ingenting jag kan prata om ännu, men håll tummarna så återkommer jag inom kort och delar med mig för församlingen.

Jag fick nyss tillbaka livslusten igen, efter en liten dipp. De där dipparna kommer då och då. Tack och lov vet jag att de alltid går över.

Vet du vad ROSKIS betyder?

Viktig samhällsinformation för sommarivriga medborgare.

Helsingfors ser nu ut som en soptipp. Jag förstår att ni är lyckliga över att ha fått komma ut ur karantänen och solen skiner och livet leker. Men. Lämna inte skräp efter er i parker och på stränder. När 100 000 människor plötsligt ska gå på picknick så räcker skräpkärlen helt enkelt inte till. Så är det.
Men i en roskis (finlandssvenska för ”papperskorg”) får det bara plats en viss mängd skräp. Försök inte att med våld trycka i mer. Det blir hängande och flängande för fåglar och råttor att sprida ut.
Är roskisen full, gå till nästa. Är den också full, ta då med dig skräpet hem.

Och ni ungdomar som njuter av kvällarna på Mejlans klippor. Vänligen sluta krossa flaskor. Nu kan hundar inte längre gå på klipporna för att ni har levt rövare.
Farbror förstår att ni har en massa tonåriga frustrationer som måste ut, med en massa hormoner som bubblar och pöser, och att ni har kroppsdelar som det plötsligt rycker konstigt i, men krossa inte flaskor för det!

Jag förstår att Lisa har hjärtesorg då Josef aldrig ringer, och jag hajar att Martin vill visa sig på styva linan och vara ”tuff”, men sluta krossa de urdruckna flaskorna.

Det är märkligt att denne farbror måste höja rösten och predika om varenda småsak.

kim & blake

Tärkeätä tietoa kesäisille kansalaisille.

Juu, on todella hienoa, että olette päässeet karanteenista vapauteen ja aurinko hymyilee ja elämä on kivaa. Mutta. Helsinki on nyt kamalan roskainen kaupunki. Voitteko ystävällisesti olla jättämättä roskia puistoihin ja rannoille? Joo, tiedän että roskikset ovat tupaten täynnä, mutta kun yhtäkkiä 100 000 ihmistä lähtee piknikille niin ei ne roskikset vaan riitä. Joka roskikseen mahtuu vain tietty määrää roskaa, joten ei kannata väkisin yrittää trykätä sinne enempää. Sitten ne pursuaa yli ja linnut penkoo ja rottia tulee ja ne tuovat sairauksia mukanaan.
Jos roskis on täynnä niin viekää seuraavaan. Ja jos sekin on täynnä niin viekää kotiin.

Ja te nuorukaiset jotka vietätte iltaa Meilahden kallioilla… Voitteko olla hajoittamatta niitä pulloja? Tiedän että on kaikenlaista teinimäistä frustraatiota kehossa kun hormoonit sykkii ja paikat tökkii, mutta ei niitä pulloja kuitenkaan saa särkeä. Nyt kallioilla ei voi koiran kanssa vierailla. Oliko se nyt sen väärtiä?

Ymmärrän että Lissu teinihumalassa kärsii kun se Jooseppi ei koskaan soita, ja ymmärrän että Matti yrittää esitellä ”kovista”, mutta pankaa nyt ne pullot pois. Älkää heitelkö niitä.

On se ihmeellistä, että tämän sedän pitää joka asiasta saarnata.

Röda ångestdagar

Det är helgdag idag och jag ogillar helgdagar. Starkt.
Jag blir oerhört rastlös av att det är så tyst och lugnt överallt. Ironiskt nog är detta inte alls bra för själen min.
Jag bor längs en ganska hårt trafikerad gata i centrala Helsingfors och under dessa ”röda dagar” är gatan nästan helt tom på bilar. Även detta skulle man ju kunna tro att är någonting positivt – men nej! Jag blir bara rastlös. Jag vill ha sus och dus omkring mig. Det gör mig på något märkligt vis lugn inombords.

Tur ändå att inse att på eftermiddagen när jag och Blake var ute och småmotionerade, så hade Helsingforsborna gett sig ut på gator och torg. Det var en massa folk på väg mot Fölisön. Ivrigt lapade de i sig solens sensuella strålar. Ett och annat glåmigt vintertryne fick sig nog en lätt bränna.

Vilken tur att vi bor i en vacker stad och dessutom i en väldigt vacker stadsdel. Tack för det!

Väl hemma igen tog jag på mig hörlurarna och spelade Marta Sánchez, och medan hon med sin förvånansvärt mäktiga pipa sjöng spanska poplåtar så försökte jag få någonting gjort.
Alltså tömde jag alla mina garderober och gick igenom mina förvånansvärt många klädesplagg. Vinterkläderna sorterades ur och vissa kläder som jag fann otjänliga hamnade helt enkelt i soporna.

Ja, på detta vis fördrev jag denna tradiga helgdag. Snart är det vardag igen!

Veckoslutet | Viikonloppu

Hej! Idag skriver vi på två språk.

Hei! Tänään kirjoitamme kahdella kielellä. (Hyvin harvoin kirjoitan suomeksi, joten älä valita.)

Den här söndagsmorgonen började som så att jag och Blake strosade bort till en väninna för morgonfika. Genast hade jag famnen full med hundar. Det är så skönt att bo med vänner i närheten; det är inte ofta jag har haft det så här i livet.
Roligt också att Blake kommer överens med väninnans hundar. Chihuahuor är ju kända för att vara en smula ”rasistiska” – de kommer ta mig tusan alltid överens med andra chihuahuor.

Tämä sunnuntaiaamu alkoi siten, että Blaken kanssa piipahdimme ystävän luona aamukahvilla. Heti oli syli täynnä koiria. On kyllä kivaa kun on ystäviä lähellä; ei ole usein minulla ollut tämä tilanne.
Kivaa myös, että koirat tulevat toimeen keskenään. Chihuahuathan ovat hieman ”rasistisia” ja tykkäävät yleensä pelkästään toisista chihuahoista.

Ungdomarna firade vappen på klipporna och lämnade en massa skräp efter sig. MEN! Farbror är inte arg. Bara tacksam över att de inte krossade flaskorna!

Nuoret juhlivat vappua kallioilla ja jättivät kamalasti roskaa. MUTTA! Setä ei ole vihainen. Kiitollinen vaan siitä, etteivät hajoittaneet pullojaan.

De senaste två veckorna har jag och hunden min motionerat väldigt friskt. Äntligen är vädret inbjudande (eller utbjudande) och vi går och går i vår vackra stad och njuter av vyerna.
Tölöviken här.

Viimeiset viikot olemme koirani kanssa lenkkeilty paljon. Vihdoin on houkutteleva ilma ja me kävelemme ja kävelemme ja nautimme upeasta kaupungistamme.
Töölönlahti tässä.

Under den senaste veckan har vi promenerat mycket i Lillhoplax (som jag tycker mycket om) och längs stranden där.
Wikipedia: ”Området är i viss mån en protest mot 1960- och 1970-talens strama, gråa arkitektur. Lillhoplax har byggts enligt postmodernismens principer med pastellfärgade hus och slingrande gator.”

Viime viikon aikana olemme käevelleet paljon Pikku Huopalahdessa (josta pidän kovasti) ja siellä sijaitsevaa rantaa pitkin.
Wikipedia: ”Värikäs alue on jonkinlainen vastaisku 1970-luvun harmaille betonilaatikoille.”