För det första: hatten av för HRT – Helsingforsregionens trafik. Tidtabellen sa att bussen skulle landa på Järnvägstorget kl 21:00 och trots trafikkaos, en halvmeter snö, halka etc. så slog klockan exakt 21:NOLL NOLL när vi var framme. Imponerande.
Jag träffade den där 67-årige mannen som jag sprang på på nyår. Han som tyckte att jag var en så ”obeskrivligt intressant människa”. Vi satt och talade om livets stora ämnen i en och en halv timme. Bra. Vi ska ses på biblioteket i veckan. Och så sprang jag av en slump på Den Finlandssvenska Professorn som jag brukar äta middag med en gång varannan vecka. Han är ju halvblind och snart 70 och vi har alltid bra diskussioner.
Vet inte riktigt varför men under de senaste åren har det dykt upp en massa ”gamlingar” i mitt liv. Det är betydligt mer givande att samtala med såna som är 20-30 år äldre än jag. Och jag är ju så klart också klok som en bok och i min späda kropp bor en extremt gammal och erfaren själ.
Förresten. På öppenvården i fredags fick jag äntligen lite ensamtid med den där 63-årige ”kollegan”. (Inte den där jobbiga glappkäften i noppiga kläder, utan den välartade mannen av samma årgång. Han som man ser på att var en heting när han var yngre – man ser att han fällde pumor på löpande band, likt skogshuggare hugger träd i skogen. Han föredrog väl en helt annan typ av ’buske’ dårå.) Vi promenerade tillsammans efter ”kursen” och det är så härligt att hänga med dessa kloka ”gamlingar” och de verkar gilla mig och min lastgamla själ också.
Det vara bara det. Nu på bussen hemåt. Saknar Blake som väntar på mig. Saknar ”Zlatan” också, men han är på väg till sitt skitnattjobb. Han är ju bara 36 men eftersom han är blatte så ser han betydligt äldre ut. Även han klok pga god uppfostran och traumatiska upplevelser. Typ IS och homofientliga skäggiga, fula imamer.
Det var ju en rätt okej dag det här. En är i ett sådant skede i livet (och i en sådan ålder) att när det inte händer så mycket så är det en bra sak.
Överraskningsterapi med den där israelen som jag dejtade för några år sedan. ”Vill du tala om saken?” ”Heh. Jag talar om mig själv i terapin fem timmar om dagen.” ”Men med mig kanske det är annorlunda.”
Och det var det. Han är fin han. Intelligent som få och stilig och snäll. Uppskattas i denna dinga värld full av fulhet och elakingar.
Tog en solskenspromenad. Det var vackert. Gick igenom ett elegant villaområde och alla lyckliga familjer satt där inne i husen och var så j@vla lyckliga. Jag unnar dem det.
Blake hade extrema gaser. Var tvungen att vädra riktigt ordentligt. Han duschade förresten med mig igår. Smidigt att ha en liten hund: bara att naken plocka upp honom i famnen och gå och ställa sig i duschen.
Lagade en enkel men smarrig lunch/middag: kokta äggnudlar med en sörja bestående av burkchampinjoner, en hel röd chili, några vitlöksklyftor, rödlök, grädde, salt och mycket svartpeppar.
Samtalade med ”Zlatan”. Söt var han.
Lämnade så klart en sensuell detalj, som en pil mot härligheten.
Rakade mitt stora ansikte samt pattarna och smorde in mig med brun utan sol-kräm. Den är flera år gammal så vi får väl se hur jag ser ut i morgon.
Hittade mina trådlösa hörlurar och har dem på mig när jag ilar runt här i huset, med uppiggande pop på relativt hög volym. Lite lördagskänsla.
Inte många hemma här idag. Ungtupparna som bor här sitter och spelar framför sina datorer. Hela nätterna och halva dagarna. För mig helt galet. Bara tanken får mig att känna ångest.
En av dem frågade mig hur det går med ”bruden”. ”Det går bra. Med mannen”, svarade jag. ”Ah. OK. Bra.” Skönt att de unga inte bryr sig om folks eventuella homoemotionella läggningar. Annat var det som sagt förr. Låt oss inte vrida klockan tillbaka genom import av människor från homofientliga kulturer. Tack på förhand. Farbror deltog inte i Frigörelseveckan* när det begav sig för att sedan på ålderns höst se att allt arbete går till spillo.
(*Innan vänsterextrema och överkommersialiserade Pride tog över och kappvändare som aldrig gjort nåt för saken började casha in. Inte minst såna där bedrövliga ”kändisar” som aldrig riskerade någonting för den goda sakens skull, som då var så kontroversiell. Usch.)
Detta vidriga år blev en berg-och-dal-bana. Ja, det var vidrigt men visst fick även positiva överraskningar och roliga möten plats. Samt mitt livs viktigaste beslut. Här kommer en liten resumé (bättre sent än aldrig).
1 januari 20018
Året började med att jag mest umgicks med min dåvarande granndam. Vi skvallrade och spelade spel och åt en väldig massa vitlöksbröd. Jag hjälpte henne mycket med sådant som hon p.g.a. sin sjukdom ej klarar av. Följde även med henne på läkarbesök och fungerade väl helt enkelt som en personlig assistent och god vän.
Det är roligt att jag blev så nära vän med en pensionär. Hon är ju rapp och rivig och svär som fan. Och har dessutom levat rätt mycket och har många goda råd att komma med. Samt bra människokännedom.
Jag och dåvarande granndamen åkte till Tallinn i slutet av januari. Det blev lite nödvändig shopping och en massa karaoke.
Presidentvalet närmade sig och jag träffade kandidaten som jag sedan även röstade på.
Jag kände mig väldigt nedstämd titt som tätt och då tog jag ofta hundarna med mig och åkte till min vän herr Spets. Vi slappade där i några dagar och jag fick prata, prata, prata och behövde inte vara ensam. Goda vänner är viktigast här i livet.
Som synes ovan provade jag också på arbetet på en byggarbetsplats. (Skratta gärna. Det gör jag.) Det var ingenting för mig så klart, men en erfarenhet. Jag sökte en massa jobb och var på några intervjuer. Dock resultatlösa sådana.
Jag och en annan dåvarande grannkvinna åkte till forna hemstaden. Det var bara en liten kryssning med en dag i Stockholm och det kändes lite konstigt att vara tillbaka. ”Jaha, där borta bodde jag för nåt år sedan. Där runt hörnet jobbade jag. Åh, på den här gatan gjorde jag det och det.” Det kändes skönt att det faktiskt kändes som att komma hem när vi återvände till Helsingfors.
Extremt överraskande träffade jag en (till en början) fantastisk man i maj månad. Detta ledde till ett kort, turbulent men mycket seriöst förhållande.
Min gamle gode vän PG var på besök från Stockholm. Vi hade inte setts på tre år men det kändes så klart som igår.
Arbetsintervju en tidig morgon i Dickursby.
På väg till Eurovision Song Contest-partaj i Gräsviken. Det syns väl ganska tidigt att jag höll på låten som sedan vann hela baletten.
Sommaren var inte alls kort. Den fortsatte och fortsatte och mitt i allt hälsade jag på min systers familj på landet, när det korta turbulenta förhållandet med Psykopaten äntligen gick i kras.
Jag gick ner tretton kilo, bara så där, då jag mådde dåligt och inte kunde äta.
Flera nya vänner och bekantskaper kom in i mitt liv. Några kom jag senare att städa bort likt damm, men några fick stanna och de kom att stå mig mycket nära i en kaotisk period.
Clifford.
Pojkarna och jag.
En kväll innan ett AA-möte.
Den eviga sommaren.
Ja, det hände så mycket. Av en extrem slump (nu tror jag ju inte på slumpen, men ändå) kärade jag ner mig i ”Zlatan” och detta är ju en historia för sig. Jag var ute och sjöng karaoke väldigt ofta och väl och träffade på roligt folk. Som juden med tatueringen. Jag röstade på SD i riksdagsvalet.
Jag tog mitt förnuft till fånga och efter en ambulansfärd tog en väninna och min pojkvän mig till avgiftning och därifrån vidare till rehab. Om detta kan du läsa en massa om i tidigare inlägg.
Efter rehabvistelsen hamnade jag i Västra Baggböle där jag för tillfället bor, samt i öppenvården där jag tillbringar mina dagar numera.
Lite krasst: Det bästa med 2018
Jag mötte mitt livs kärlek
Jag sökte hjälp – och fick samt mottog den med öppna armar och ett väldigt öppet och ärligt sinne
Jag skrev flera uppskattade texter och artiklar som publicerades i bl.a. Hufvudstadsbladet
Jag lyckades sortera bland mina kontakter då jag insåg vilka som är värda att kallas vänner (automatiska bortsållningar sker när det blåser en aning)
Som jag igår kväll mycket öppenhjärtigt förklarade för en av dem jag bor med: Just nu är mitt förhållande (eller vad det nu är) som en såpopera. Tänk dig den där sista säsongen när publiken har flytt och såpans skapare desperat slänger in en massa intriger och annat i ett sista desperat försök att locka tillbaka publiken. Det är jordbävningar och det är någon som visar sig vara sin fästmans syster och någon som dog för tre säsonger sedan uppstår plötsligt. Någon har drömt en hel intrig som egentligen aldrig ägt rum. Maffian kommer och kidnappar någon och plötsligt brinner huset ner och är det inte ett UFO som dyker upp osv. osv. osv. På den nivån är mitt kärleksförhållande just nu och detta har gjort min så kallade ”jul” till en absurd händelse.
På julafton besökte jag min vän J och vi gick ut en sväng och sjöng karaoke. Det var vi och alla andra losers som dök upp på det där stället. Jag var väl en av två som inte drack alkohol. De flesta var ganska ”förfriskade” i ett desperat försök att glömma den ensamhetens misär som de upplever under en högtid som julen.
Vad sjöng jag? – Det börjar verka kärlek banne mej (min eviga standard och mitt paradnummer) – För att du finns (premiär – jag beställde egentligen ”Här står jag” men när denna kom istället så var det ju bara att greppa mikrofonen och ta ton) – Että mitähän vittua (när jag är… ehhm… irriterad) – I only want to be with you (ett nytt paradnummer) – Min kärlek (comeback) – Snälla snälla (alltid) – Tule luo (dyker upp då och då) – Genom eld och vatten (när de lugna låtarna blir för många piggar jag upp stämningen med den här)
En ivrig ryss vid namn Nikolai applåderade glatt och hojtade ”tack” och ”skål” och när han drog sina ryska dängor så glodde han nästan oavbrutet på mig. Det var ju trevligt att få lite uppmärksamhet!
På juldagen besökte min väninna K mig. Skönt med lite sällskap igen och när hon skulle åka hem följde jag och Blake med. Åt middag och pratade. Och pratade. Och ältade. Kom hem och kvällen gick åt till att älta mitt så kallade förhållande med den andre parten i målet via textmeddelanden. En sån såpa. Om ni bara visste. Jag vill ”bara” uppleva harmoni. Orkar inte med mer dramatik nu.
Fredagen var en bra, omtumlande dag med oväntade inslag. På öppenvården gick det fint och på bussen hemåt gjorde jag sällskap med en av mina ”medpatienter”. Hon frågade mig om någonting jag berättat i en diskussionsgrupp, om ”flickvännen som jag vill ha tillbaka”. På finska finns ju inget ”han” eller ”hon”, utan bara det könsneutrala ”hän”, så missförstånd kan uppstå… Jag förklarade läget och lade till att det var en man jag pratade om. Hon verkade förvånad. Jag, som trodde att det står skrivet i pannan att jag är gay, blev ännu mer förvånad. Vad är det för signaler jag sänder ut egentligen? Hujedamej!
Siiri, sex månader och Blake, två år och åtta månader.
På kvällen lämnade jag Blake hos en vän där han stannade över natten tillsammans med sin väninna, den valpiga Siiri. Jag och vännen gick nämligen ut och åt middag tillsammans med en väninna. Det blev ljuvlig nepalesisk mat. Därefter karaoke på en sylta där jag inte riktigt trivdes. Jag blev irriterad av en anledning och gick därifrån. Tog mig till ett annat karaokeställe och sprang på bekanta. ”Vi talade om dig idag. Du har inte synts till på länge.” Det var ju trevligt att höra.
Sedan bad mitt så kallade ex mig att komma till en nattklubb och trots att jag inte gillar nattklubbar (längre – jag känner mig för gammal helt enkelt) så gick jag dit. Enkom för hans skull. En lång historia kort: vi älskar varandra och vi är tillsammans igen. (Det har vi varit hela tiden, enligt honom. Det var fint sagt. Han sa en massa fina saker, men dem behåller jag för mig själv.)
Åkte hem till Baggböle med nattbussen för första gången. En bussrutt som var ny för mig och jag gick vilse när jag promenerade från hållplatsen. Naturligtvis dog min mobil just då, så någon gps-hjälp fick jag inte. Men halv fem på morgonen var jag hem och stupade i säng – mycket nöjd.
Det är skönt att ha fått tillbaka rutinerna nu. Och det är skönt att helgernas ledighet återigen betyder någonting. Underbart.
Idag har jag hämtat hem Blake och nu sitter jag på kammaren och spelar pop. Som jag skrev igår eller när det nu var, så tyder det på att jag mår bättre nu när jag återigen har börjat lyssna på musik.
Karaokekungen.
Vad sjöng jag igår då? – Mysteeri/Mysteriet (Aki Sirkesalo, Lisa Nilsson) i duett med min vän – Det börjar verka kärlek banne mej (Claes-Göran Hederström) – Genom eld och vatten (Sarek) – Snälla snälla (Caroline af Ugglas)
Kön till mikrofonen var lång eftersom det var fredag kväll, så fler bitar än så hann jag inte med. Jag har för övrigt inga som helst problem med att inta scenen och greppa mikrofonen helt nykter. Känner ju mig hemma och bekväm i situationen.
En ung man sa förresten: ”Jag tänkte när du sjöng att du sjunger inte karaoke – du sjunger.” Det var ju fint sagt!
