Vad har hänt den här helgen då? Jo, på måndag ska jag hålla ett ’föredrag’ – om mig och mitt förvånansvärt händelserika liv – inför terapigruppen. Ni kanske känner mig så pass väl vid det här laget att ni förstår att jag inte bara kommer att stå rakt upp och ner och läsa från ett papper. Nej nej nej. Jag gör en show av det hela, med rekvisita och hela baletten.
Det blir peruker (som symboliserar mitt vilda liv som ’club kid’), flaggor (svensk, finsk och israelisk, samt eventuellt en regnbågsflagga, men jag är osäker då den känns kidnappad och nedlusad av vänsterextremister i fantasifulla, aggressiva frisyrer), bloggböcker, några tidningsartiklar, judeattiraljer samt en och annan tom förpackning antidepressiva. Klädseln (se foto) får symbolisera mitt musikaliska jag. Det blir förresten även en brasiliansk flagga (p.g.a. ex-makens influens), samt en dansk dito (Köpenhamn har betytt mycket för mig eftersom min församling ligger där).
I fredags kväll var jag spontant ute och sjöng karaoke. Jag frågade en av mina rumskompisar om han ville följa med och förvånande nog ville han det. Det var ju fredag och därmed lång kö till mikrofonen så jag hann med en enda låt innan jag ville åka hem.
I lördags var jag på AA-möte. Fick en massa ’aha moments’ och jag pladdrade på utav helvete. Mer om det nån annan gång. En väninna bad mig att följa med för att se på Finlands uttagning till Eurovision på storbildsskärm på en nattklubb. Jag tackade först nej men ångrade mig och tänkte att ”varför inte?”. Det var kul att se väninnan. Efter att Darudes låt ”Look Away” valts att representera republiken i världens bästa stad Tel Aviv åkte jag hem. Jag tyckte för övrigt att samtliga tre låtar i UMK-uttagningen kändes väldigt ”trötta”.
Idag söndag har jag äntligen fått hem min iMac och det är en sann fröjd! I två månader har jag knapprat på min gamla slöa MacBook men nu går det återigen undan. Jag hade alltså inte med mig iMacen på behandlingshemmet och jag måste säga att gamla datorn fungerade överraskande bra men när man är en man med ständig brådis och väldigt låg toleranströskel och inget som helst tålamod så har jag fått mina utbrott under den senaste tiden.
Västra Baggböle har visat sig vara en mycket hemtrevlig stadsdel.
Idag hade jag ännu en ”bussig” dag. D.v.s. jag åkte väldigt mycket buss. Från A till B till C, tillbaka till B, till A till D och slutligen tillbaka till A. Idag helt utan bussdrama, tro det eller ej.
Igår åkte jag och Blake hem till en god vän och hans hund Siiri. Jag lagade mat åt vännen som enligt egen utsago inte kan laga mat och därefter gav vi oss ut på stan för vår stora KARAOKECOMEBACK. Vi var först på Anna K (Annegatan 23) och jag rev av ”Det börjar verka kärlek banne mig” och ”Snälla snälla”. Jag märkte att rösten var lite rostig. En kort videosnutt finns här.
Mina vanliga dängor med ett par nykomlingar.
Därefter gick vi till Mann’s Street (Mannerheimvägen 12) och jag körde samma två låtar samt ”På gatan där jag bor”. Den här gången gick det bättre och publiken uppskattade framförallt mitt paradnummer ”Det börjar verka…” Gosh, vad jag älskar att sjunga den låten. Den passar min röst mycket bra.
Därefter åkte vi hem – och det i god tid. Vi går ju ut för att sjunga. Inte för att supa och rumla runt hela natten!
Lite konstnärligt. Väntade på bussen strax före klockan 23.
Idag åkte jag så för att hämta hem Blake och passade samtidigt på att hämta iMacen, så det blev som sagt en del flängande. Och väl hemma insåg jag att jag inte hade batterier till det sladdlösa tangentbordet så iväg igen… Men nu fungerar allt som det ska och det är skönt.
Min finskspråkige vän vill gärna förbättra sin svenska så det är på svenska jag till stor del kommunicerar med honom. Men det måste vara på finlandssvenska, ty min bröliga stockholmsvästgötska förstår han inte. (’Alla’ ickesvenskspråkiga säger samma sak; finlandssvenskan är lättare att haja än diverse sverigesvenska dialekter.)
Kylskåpslapp.
Han är flitig och antecknar ’viktiga’ ord som han lätt glömmer bort. Exempelvis ’skägg’. Det är ju ett tokigt ord, när man tänker efter. Stavas ’SKÄGG’ men uttalas ’chegg’ eller ’schegg’, beroende på dialekt. Inte helt logiskt.
Jag rättar min vän när han säger fel på svenska och han rättar mig när jag säger fel på finska. I mänskliga relationer tar och ger man. Det är så det fungerar här i livet.
Kom ihåg att språk är viktiga grejer. Utan språket är vi ’bara’ djur (och djur vill vi vara endast i sängkammaren).
Avslutningsvis ett viktigt meddelande som jag publicerade på Facebook idag. Jag kommer att skriva lite mer utförligt om detta vid ett senare tillfälle.
Med anledning av att jag nu är tillbaka i det civila i Helsingfors och träffar vänner och bekanta så kommer här ett viktigt meddelande till församlingen.
Man kan bete sig som vanligt. Jag är samma gamla Kim (om än i förbättrad version) så slappna av. Ja, jag har varit på behandlingshem (och mår tack vare det bättre än på flera år) men jag är mer än bara en behandlingshemsmänniska. Tala normalt och om normala saker som förr. Allting måste inte kretsa kring vad som förde mig till nämnda hem. (Men undrar man någonting kan man fråga rakt ut och få ett rakt svar. Har ingenting att skämmas för och inget att dölja.) Och – härregu’! – allting måste inte hela tiden handla om MIG (även om jag gillar att få uppmärksamhet, som ni vet). Jag är säker på att det under de senaste två månaderna har hänt mer i ert liv än i mitt.
Hej måndag!
Ja, äntligen vardag och äntligen måndag. Att återgå till rutinerna efter en slapp helg känns kalas! Och jag är inte ironisk.
Helgen var underbar och det känns lite sorgligt att jag redan nu kan konstatera att lördagen förmodligen var sommarens bästa dag. Det var det, liksom.
Sebbe och jag lämnade bostaden och mötte upp herr A på Mälarpaviljongen. Medborgarna vallfärdade till vattenhålet och som alltid på MP bestod de av en galen mix av fullfjädrade fjollor, dramatiska drugor samt pimpinetta medelklassdamer med hundratals glin i släptåg.
Halloumiburgaren slank ner (bild i förra inlägget) och de ljuvliga rödbetschipsen likaså. Bira efter bira beställdes och timmarna gick och snart anslöt sig fru J. Sebbe förresten, han låg mest och sov i skuggan. Tuggan fladdrade då och då.
Herr A gav upp och drog och efter ytterligare lite lajbans så lämnade vi övriga MP och tog oss hem till den eleganta stadsdelen vi alla bor i. Lämnade en trött, trött Sebbe i bostaden och ilade över till fru J.
Vi pimplade glatt rosévin på balkongen och samtalade om livet och bostadskarriärer och barndomen och religion (i synnerhet påtvingad sådan) och allt var härligt, somrigt och intressant.
Framåt natten tog vi oss till favoritbaren i Gamla stan och även herr A och hans unga förmåga dök upp.
Vid det här laget var jag väldigt trött efter denna långa, långa dag (och all frisk luft) så mina ögon höll på att fladdra igen. Därmed tackade jag snart för mig och gick hem och somnade som en västgötsk stock.
Heta pumor på Mälarpaviljongen:
Snöälskaren Sebbe:
1. Lyckliga och somriga. 2. Efter lördagens sus, dus, stim och larm krävdes igår ro och tid för eftertanke. Sebbe och jag besökte Skogskyrkogården.
1. Vi vandrade längs Åkervägen i Enskededalen – en fantastisk liten väg genom ett idylliskt villaområde. 2. Alltid är det nåt.
1. Kan ni bära med er prylarna ut så kan ni även bära med er prylarna hem, slöa as. 2. Veckan avslutades med gröna oliver med chili och filmmaraton på Headweb; såg bl.a. The King’s Speech och Please Give och jag rekommenderar dem bägge. Konstaterade för övrigt att söndagsfrossan på Headweb är för oss singlar vad det oundvikliga söndagsligget är för er lyckliga par.
God ny vecka! Möjligheternas måndag! Allt som gick fel förra veckan kan vi åtgärda under denna pinfärska supervecka och så vidare och så vidare.
Igår var det äntligen säsongspremiär för grabbarna på Mälarpaviljongen.
Älskar Mälarpaviljongen.
Älskar att sitta där och glo.
Älskar halloumiburgaren och inte minst rotfruktschipsen den serveras med.
Älskar den dyra spriten.
Älskar blandningen av människor som samlas där.
Dock är det trist när de överlyckliga heterosexuella barnfamiljerna är i majoritet (de ser alla likadana ut – männen i halvcasual finbyxor och kvinnorna i strikta frisyrer och med pärlhalsband, ungarna ignorerar jag så gott jag kan).
Äntligen lurar sommaren runt knuten! Som vi har väntat! Sebbe väntar på tuben. Örat vill åka i förväg. När solen sakta men säkert lämnade oss blev det kyligt och vi hamnade i det ljuvliga lusthuset.
Den lediga helgen var minst sagt ansträngande och jag betedde mig mycket ungdomligt då jag lyckades ta mig ut två kvällar på raken. Plötsligt kändes det som om året var 1997.
Veckan avslutades med filmmaraton (jag återkommer i ämnet). Är helt slut idag, så jag avrundar här och nu…
Äntligen måndag.
Hej måndag!
