Så igår gick jag för första gången på länge på klubb.
En sån där klubb dit mätta farbröder med hår på bröna går.
Väninnan utbrast: ”Åh du milde, visste inte att det fanns en klubb för håriga män. Sånt har vi inte ute på vischan.”
Jag svarade: ”I love Stockholm.”
Det blev en spännande kväll – dock spännande på fel sätt.
En av vännerna ilade iväg till Södersjukhuset mitt i allt (inget allvarligt) (självklart fick han ingen hjälp, ty vården i landet suger, trots att Reinfeldt nyligen sa att den är den bästa i världen) (hahaha).
Jag och vän 2 ilade snart efter.
Sedan ville sjukhusvännen fortsätta partajandet men det ville inte jag. Så jag hämtade Sebbe hos hundvakten och gick hem.
1. Hur kan man inte tycka att män är lajbans? 2. Klottrigt var det på herrarnas.
1. Okej, bilden är arrangerad – jag skulle ALDRIG hänga ut kärlekslemmen framför en ränna. Fy farao så primitivt och vidrigt – eller sykligt som man säger i Västergötland. 2. Det var inte igår farbror vaknade med en klubbstämpel på handleden. Förr i tiden var jag tatuerad med dessa fem morgnar i veckan.
Toabilden var naturligtvis inspirerad av Madonna.
Allt är Madonna just nu.
Allt.
Åh, vad jag saknar henne.
Etikett: sjukdom
Privat: Sanningen om kvällen
Aj aj, mina Facebook-uppdateringar från ikväll skvallrar om att jag har varit på den årliga extremsionistiska judiska bögbloggarträffen, men så är det dessvärre inte.
(Men visst har jag fräsig humor!)
Nej, jag var hos tandläkaren Marta (älskar henne) (som tandläkare) för att få en ny krona. Inte fasad, som jag trodde. Nu vet jag att ”krona” betyder ny ”tand” runtom hela stumpen, medan ”fasad” betyder endast – just – en fasad på framsidan som böjs under tanden upp på baksidan.
Hursomhelst.
Det var ingen match. Det gick bra och snyggt blev det.
Därefter skulle tand-Marta gräva upp en bit skelett eller tand (ingen vet) som hon på röntgen för en månad sedan såg att hade blivit kvar eller uppstått, efter den där tanden som hon drog ut för ett år sedan (haha, på DAGEN faktiskt, ser jag nu).
Ja, det var bara det att det visade sig vara svårare än väntat. Marta vände och vred, bedövade mer och mer och till slut var hon alldeles svettig och ja, hon avbokade kvällens ”utekväll med tjejerna” då hon blev så utmattad av det hela. För att inte tala om hur jag kände mig. Trots SÅ HÄR mycket bedövning så gjorde det ont och jag var helt finito när jag till slut gick därifrån.
Fick se den där lilla biten hon opererat bort och den var verkligen liten som en kattand, men ack så besvärlig.
Därefter gick jag hem till granngrabbarna (fjärde kvällen på raken) för att hämta Sebbe, men blev kvar för bedövande spritrunda. Gjorde mig gott.
Nu är jag hemma med min värkande käft. Dock med ny, fin krona.
Privat: Själv är jag inte sjuk i huvudet, men…
…någon annanstans.
Med buller och bång lämnade jag jobbet vid lunchtid i dag. Nej, det gick ju inte för sig att sitta där och må dåligt så jag skrek ”clear my calendar for the rest of the week” och sedan drog jag. Först till apoteket och därefter till bostaden.
Och den här gången är jag faktiskt, för första gången sedan ca 1835, sjukskriven helt och hållet – dvs: jag ska inte (ens) jobba hemifrån.
Det var väldigt vårigt och fint i huvudstaden idag. Ja ja, ”en vacker vinterdag”, säger ni, men jag hävdar bestämt att jag anade vårdoft i mina fladdrande näsborrar.
Ja ja, det var la det, som man säger på Västkusten. Ha det gött.
