Jag är nyhemkommen från Israel.
Flydde dit. En vecka hos en väninna. Utan dramatik.
Jobb på förmiddagarna och skvaller och middag på kvällarna.
Så skönt med såna där vänner.
Såna som man inte behöver göra sig till för.
Sådana som kanske blir förbannade.
Men aldrig fördömande.
Det händer så mycket just nu.
Om två veckor går jag in i en ny fas.
Berättar mer senare.
Här är berättelsen om min hemresa.
Hade en väldigt udda hemresa.
I taxin på väg till flygplatsen började jag må illa. Jag svettades som jag aldrig svettats förr och jag kunde inte fokusera blicken och inte heller gå rakt när jag väl klev ur taxin (nej, varken alkohol eller droger i blodet).
Jag gick till security check och damen påbörjade sin utfrågning: ”What was the purpose of this trip?” och hon lät så där mekanisk som de brukar göra.
Plötsligt tog hon mig åt sidan. ”Are you OK, Sir?”
Jag berättade hur jag mådde och hon ringde efter första hjälpen.
Han anlände och kollade mitt (skyhöga) blodtryck och tog tempen osv.
”It’s good that she called for me, considering all this EBOLA and stuff… Have you been to Africa recently, Sir?”
Han sade att jag såg väldigt sjuk ut och att jag kanske borde stanna i Israel och besöka ett sjukhus.
”Flygbolaget kanske inte ens släpper in dig, för du ser verkligen inte ut att må bra.”
Jag sade att jag var extremt trött och att jag nog snabbt skulle må bättre om jag bara fick mig en redig flaska vatten och ett lugnt och svalt ställe att vila mig på.
Läkaren tackade för sig och security-killen eskorterade mig till terminal 3.
Drack två flaskor vatten och hittade en lugn hörna där jag satt i två timmar.
Mådde bättre.
Klev på planet och jag var så trött, så trött.
Personalen hade flyttat fram mig så att jag skulle få mer benutrymme + ingen bredvid mig (naturligtvis dök det upp en tunnhårig karl så småningom, och väckte mig då han ville sitta just DÄR).
Jag sov, sov och jag sov.
Och jag fick såna där ryckningar, som man kan få ibland just när man håller på att somna, ni vet. Men dessa ryckningar kom i sömnen och jag vaknade till av att hela min kropp hoppade upp ur sätet och jag skrek till.
Hände säkert 15 gånger innan vi till slut landade i Stockholm.
Nu sitter jag här och svettas, men jag mår betydligt bättre och kan nästan till och med fokusera blicken.
Nu ska jag kolla gårdagens Så Mycket Bättre och gulla med hundarna.
Igår kom granngrabbarna (d.v.s. byggherren och hans slav) över och spackel, slip, spackel och elarbeten stod på agendan.