Igår kände vi oss lite ensamma, Sebbe och jag, så vi lånade ena granngrabben ett tag. Det är ju så att har man inte en egen kärlekspartner så får man låna någon som är ledig för kvällen.
Tack för det. Sällskapet gjorde oss gott i det eländiga novemberhelvetet (Positiva Veckan känns långt borta).
När klockan slog 20:47 så hade Sebbe redan somnat på sina fluffiga röda kudde på vardagsrumsgolvet och jag höll på att slumra till mitt i en film så jag kastade in handduken och hoppade ner i bingen.
Ett par timmar senare vaknade jag, så där som vi farbröder gör, och det kändes så vansinnigt konstigt att klockan inte ens hade slagit midnatt.
Nåväl. Inte hjälpte all denna sömn inte. Nej, när morgonen var här och iPhonen så vackert sjöng Hatikvah så snoozades det för fulla muggar och till slut var timmen sen och vi var, som alla andra morgnar, stressade och på uruselt humör. Ut i det eländiga novemberhelvetet (det är inte ens grått – det är brunt) och slutligen tog jag mig till jobbet och mötte den vackra, fantastiska Favoritflatan som gör min morgon värd att vakna till.
Vad jag vill säga är att det vidriga tidsomställeriet fortfarande plågar mig (och Sebbe, som varje kväll vill gå ut klockan 18 eftersom vi ju brukar ila ut klockan 19) och jag tycker det är schit, schit, schit att vi ska acceptera detta eländiga fifflande med tiden. EN TIMME ÄR EN TIMME ÄR EN TIMME.
Avslutningsvis vill jag säga att när jag fyllde 30 så började jag svära (trettioårskris) och då, så att säga, gav mina svordomar mitt språk den där extra puffen och folk häpnade och lyssnade eftersom de aldrig tidigare hört mig svära; de visste att jag hade något tungt att komma med. Nu har den effekten för länge sedan avtagit så nu, fem år senare, slutar jag svära. Vad är det liksom för fel på ”Fy farao” egentligen? Ingenting.
Å andra sida, och här kommer dagens superdjupa tanke, så om det nu är SYNDIGT att svära så är det ju bara fegt att säga ”Fy farao” då Skaparen ju vet att jag menar ”Fy fan”. Eller hur? Så jag vete fan vad jag ska säga egentligen. Kanske kniper jag käft.
Njut torsdagen. Snart fredag. Supersnart.
Jag sitter på jobbet och spelar israelisk ARABpop.
Etikett: jobbrelaterat
Negativa Barbro fick snällt gå och lägga sig igen
Så, dagen började med att jag blev grinig och tvär så fort jag kom till jobbet.
Jag älskar ju mina tidiga, ensamma morgontimmar: jobba, dricka två koppar starkt kaffe (med en skvätt mjölk), läsa dagens tidningar + se två nyhetssändningar på morgon-tv. Det är gott det.
Och så insåg jag ju då att någon lat kollega druckit upp min mjölk så jag fick snällt ta på mig ytterkläderna igen, och ge mig ut i det slaskiga vädret för att mjölka kossan.
Nu skäms jag så klart mycket över att jag gnällde över något så litet och obetydligt men låt mig upprepa mig själv: messa inte med mig innan jag fått mitt morgonkaffe!
Ja ja, lite senare tog jag mig ett snack med någon angående vissa förändringar som står för dörren och naturligtvis har Negativa Barbro (som bor i min kropp) hela tiden trott att det nya kommer att vara något negativt men så insåg jag till slut att det hela ju faktiskt är positivt och efterlängtat.
Härligt.
Så nu börjar jag om dagen med sol i sinnet och drömmar om en blomstrande, fantastisk framtid.
Aha, ni undrar varifrån uttrycket Negativa Barbro kommer. Låt mig avslöja att jag för många, många, många år sedan skrev om henne i det suveräna jobbmagasinet TM.
Jag träffade ett par svenskor på en semesterresa och de berättade:
– Jag och mamma hade beslutat oss för att åka till Gran Canaria och det såg vi som vanligt mycket fram emot. Så en dag kom Negativa Barbro cyklande hem till mamma och hon sa att hon minsann skulle följa med oss.
Mamma ringde mig på jobbet och skrek: ”Barbro ska följa med oss, hur ska detta gå?” Som tur var bodde vi inte i samma rum som hon, men som hon klagade! Det var för varmt på stranden men för kallt i skuggan. Det fanns inga toaletter på stranden som det hade funnits på Mallorca trettio år tidigare. På Mallorca var det minsann inte ebb och flod, sa hon. Ja, hon klagade på allt!
Jag sa till Barbro att om hon säger Mallorca en gång till så slår jag ihjäl henne!
Sedan den resan är Barbro ute ur våra liv.
Jag publicerade även ett litet test: ÄR DU SOM NEGATIVA BARBRO?
1. Du vaknar en solig morgon och hör fåglarna sjunga utanför ditt fönster. Vad säger du?
a) Vilken underbar morgon!
b) Varför kan det inte alltid vara så här?
c) Fy tusan så varmt det är! Och kan inte de där fåglarna knipa näbb?
2. Din väninna föreslår en krogrunda. Du säger:
a) Hurra, så trevligt!
b) Jag har inget att ta på mig!
c) Nämen då kommer jag att vara så trött i morgon och jag har inga kläder och vart skulle vi gå i sådana fall?
3. Din chef säger att du kan gå hem lite tidigare. Du kvider:
a) Oh, så trevligt! Tack och vi ses!
b) Nja. Bussen går först om en kvart…
c) Men då vill jag absolut inte se några minus i lönespecifikationen!
4. Din partner frågar: ”Ska vi kela, grynet?” Du svarar:
a) Gärna, du gör mig så het!
b) Kanske lite senare, baby.
c) Jag orkar inte nu! Jag har just duschat och målat mig. Kunde du inte ha sagt något tidigare?
5. Du ringer ett myndighetssamtal – hur inleder du konversationen?
a) Ja god dag! Mitt namn är Barbro…
b) Nämen hej. Barbro här…
c) Äntligen! Jag har väntat jättelänge i denna hemska telefonkö! Barbro var mitt namn…
Räkna nu ihop dina poäng. För varje gång du valt alternativ a får du noll poäng. För varje b-svar får du fem poäng och för varje c har du gjort dig förtjänt av tio poäng.
Har du fler än tio poäng bör du nog tänka igenom vad det kan var som gör dig så bitter och grinig. Kom ihåg att du inte bara förpestar ditt eget liv – människorna i din omgivning är förmodligen väldigt trötta på dig.
Arbetsdag 7/8 är över och vi vandrar hemåt
På 11717.se står det om öroninflammation:
”Om trumhinnan spricker och var rinner ut brukar det sluta göra ont.”
Please explain. Trumhinnan får ju inte spricka!
Sebbe jobbar helg
Riktiga män gymmar och motionerar när de känner sig aggressiva
Eftersom jag kände mig aggressiv när jag vaknade (bara så där, halv fyra) så gick jag först en långis med Sebbe och därefter gymmade jag och efter den pärsen motionerade jag till jobbet.
Jag kan kort konstatera att kalorierna jag smällde i mig under söndagens ångestfrossa nu har lämnat min kropp.
Det känns skönt.
När jag kom fram till kontoret så mötte jag den sprudlande Favoritflatan och hon gjorde sitt bästa för att bota mina aggressioner. Det gick väl sisådär så nu ska jag ta tag i dagens arbete och så säger jag högt för mig själv: bring it on.