Nu håller vi tummarna. Mitt ex – irakiern – är efter fem år i landet (sinnessjukt att det ska ta sån tid) äntligen på intervju där hans öde bestäms, om han får stanna i Finland eller ej. Jag skulle egentligen närvara, som nåt slags vittne, men jag sitter ju i karantän.
Som ni kanske har förstått så är jag inte för en alltför slappt förd politik vid gränserna, men om inte denne man får permanent uppehållstillstånd så förlorar jag all tilltro till de styrande. Och till ”systemet”.
Om ”Muhammed” i Östra centrum, med fyra fruar och tre hundra barn och noll arbete och noll intresse av att lära sig ett av landets två språk, kan få uppehållstillstånd, så MÅSTE mitt ex få det också. Han har haft skitiga jobb sedan dag 1, han lär sig språket – eller språkeN, tack vare mig – och han ÄR en riktig flykting som flydde när IS kom till stan och mördade hans bror.
Håll nu tummarna, så att jag slipper börja hungerstrejka eller nåt. Det är inte riktigt min grej. Men om jag måste, så…
Jag vill inte få mer vatten på min kvarn om hur sugigt allting är gällande den förda migrationspolitiken!
Blev irriterad häromdagen då en kvinna gjorde narr av vår kines på jobbet (och detta var inte första gången). Kinesen förstod nämligen inte ordet PYÖRÄILYKYPÄRÄ (cykelhjälm) (can you blame him?). Så hon fnittrade och suckade och himlade med ögonen. Jag blev illa till mods.
Man måste faktiskt visa lite förståelse för att en person som bott i landet i bara ett par år inte vet vad ordet PYÖRÄILYKYPÄRÄ betyder.
Ni kanske tror, pga min ovänliga inställning till ”flyktingar” som är vuxna män som låtsas vara barn och som inte har flytt från något annat än ett tradigt liv, att jag på nåt sätt är emot invandring. Då har ni ju fel som vanligt.
Jag har ingenting emot människor med en sund och mer eller mindre västerländsk attityd och livssyn, som vill komma till ett annat land och bli en del av gemenskapen. Som inte bara sitter hemma i ghettot och gnäller och kräver. Som jobbar hårt trots att vissa ibland fnissar och suckar och himlar med ögonen.
Och då får man faktiskt ha förståelse för att de kanske inte vet vad ord som PYÖRÄILYKYPÄRÄ betyder.
Vad jag har någonting (mycket) emot är människor som pga tradition, kultur, religion anser att jag ska dödas för att jag är fjolla. Eller som vill slå ned mig på grund av att jag bär en davidsstjärna runt halsen. Eller som tycker att kvinnan är underordnad mannen. Såna vill jag inte ha i min närhet (visst är jag tokig!). Såna mähän ska åka hem. (Jag vill även skicka UT beslutsfattare som skapat detta kaos, där ”nyanlända” (hatar detta pursvenska modeord) prioriteras framför ursprungsbefolkningen. Som inte ser sambanden mellan bostadslöshet samt fattigpensionärer etc., och massinvandring. Ut med dem bara. Stämpla ut och dra.)
Så. Om nån, som arbetar hårt och vill bli en del av samhället, inte vet vad PYÖRÄILYKYPÄRÄ betyder – himla inte med ögonen, ditt jävla pucko.
Det är så skönt att ”ingen” bryr sig ifall du är fjolla. Längre. Så sent som på 90-talet kämpade vi för vår överlevnad. För att träffa andra likasinnade fick vi likt utsvultna kameler i öknen försöka hitta till våra vattenhål belägna i fallfärdiga hus i stadens skumma kvarter där man mer eller mindre fick knacka tre gånger på dörren för att den skulle öppnas. På vissa ställen var vi tvungna att av säkerhetsskäl identifiera oss, fotograferas och lösa medlemskap för att bli insläppta (ex. i Antwerpen så sent som år 2000). (Jag talar alltså inte om 1600-talet. Jag började gå på gayställen år 1992!)
På varenda hemmafest var det någon främmande ”öppensinnad, liberal” person som i all sin ”godhet” sa: ”Jag vill bara att du ska veta att för mig är det helt okej att du är gay”. Vad svarar man på det? ”Tack som fasiken. Tack för att du ger mig tillstånd att existera.” Ehm. Nä. Jag har aldrig bett om ursäkt för mitt jag, som ni kanske har förstått vid det här laget. Eller klassikern: ”Jag har inget emot bögar men det där sexet alltså… Det äcklar mig.” Som om du skulle veta någonting om mitt eventuella sexliv. Varför tänker du ens på det? Jag tänker inte på hur du ser ut när du svettig frustar ovanpå en uttråkad dam.
Därför är jag emot massinvandring av människor från kulturer där det är standard att anse att jag ska dingla i en lyktstolpe. Det handlar således (återigen) inte om ”rasism” (detta bedrövliga ord som tack vare godhetsvänstern helt har förlorat sin betydelse). Det handlar helt enkelt om överlevnad och, kanske allra mest, min egen bekvämlighet. Jag – och de ”mina” – har riskerat liv och lem för att få leva fritt i ett fritt samhälle och vi (jag) har inte lust att ta den fajten ännu en gång. Lantlollorna var svåra nog att besegra. Islamisterna är en annan femma…
Farbror börjar bli gammal. Dags att luta sig tillbaka och skörda det vi sått.
Idag fick jag beröm i gruppterapin. Till och med en liten spontan applåd och – håll i er nu – ett HANDHJÄRTA! Dagen började med att jag sa att jag var så irriterad att ”idag kommer jag till och med att svära”. Sedan kräktes jag ur mig en massa som irriterar mig. Måste ju inte gå in på några detaljer men kortfattat om de orättvisor som uppstår då nyanlända serveras rubbet medan ursprungsbefolkningen går och samlar burkar efter ett helt yrkesliv med höga skatter och pisspension etc. Har så mycket att säga om detta och sitter på så mycket ’inside information’ tack vare mina ”flyktingkontakter”, men mer om det nån annan gång.
Det var skönt. Mina handledare samt ’medpatienter’ blev eld och lågor över att få se en ny ”mer passionerad” sida av mig, som alltid verkar så ”lugn och diplomatisk”. (”Eeh. Jag är sån på grund av att jag kommer från det mjäkiga Sverige”.)
Ja. Skönt var det i alla fall och dagen blev fantastiskt bra. Har hamnat i en så hjärtlig och ärlig terapigrupp och det gör mig glad.
Det var ju en rätt okej dag det här. En är i ett sådant skede i livet (och i en sådan ålder) att när det inte händer så mycket så är det en bra sak.
Överraskningsterapi med den där israelen som jag dejtade för några år sedan. ”Vill du tala om saken?” ”Heh. Jag talar om mig själv i terapin fem timmar om dagen.” ”Men med mig kanske det är annorlunda.”
Och det var det. Han är fin han. Intelligent som få och stilig och snäll. Uppskattas i denna dinga värld full av fulhet och elakingar.
Tog en solskenspromenad. Det var vackert. Gick igenom ett elegant villaområde och alla lyckliga familjer satt där inne i husen och var så j@vla lyckliga. Jag unnar dem det.
Blake hade extrema gaser. Var tvungen att vädra riktigt ordentligt. Han duschade förresten med mig igår. Smidigt att ha en liten hund: bara att naken plocka upp honom i famnen och gå och ställa sig i duschen.
Lagade en enkel men smarrig lunch/middag: kokta äggnudlar med en sörja bestående av burkchampinjoner, en hel röd chili, några vitlöksklyftor, rödlök, grädde, salt och mycket svartpeppar.
Samtalade med ”Zlatan”. Söt var han.
Lämnade så klart en sensuell detalj, som en pil mot härligheten.
Rakade mitt stora ansikte samt pattarna och smorde in mig med brun utan sol-kräm. Den är flera år gammal så vi får väl se hur jag ser ut i morgon.
Hittade mina trådlösa hörlurar och har dem på mig när jag ilar runt här i huset, med uppiggande pop på relativt hög volym. Lite lördagskänsla.
Inte många hemma här idag. Ungtupparna som bor här sitter och spelar framför sina datorer. Hela nätterna och halva dagarna. För mig helt galet. Bara tanken får mig att känna ångest.
En av dem frågade mig hur det går med ”bruden”. ”Det går bra. Med mannen”, svarade jag. ”Ah. OK. Bra.” Skönt att de unga inte bryr sig om folks eventuella homoemotionella läggningar. Annat var det som sagt förr. Låt oss inte vrida klockan tillbaka genom import av människor från homofientliga kulturer. Tack på förhand. Farbror deltog inte i Frigörelseveckan* när det begav sig för att sedan på ålderns höst se att allt arbete går till spillo.
(*Innan vänsterextrema och överkommersialiserade Pride tog över och kappvändare som aldrig gjort nåt för saken började casha in. Inte minst såna där bedrövliga ”kändisar” som aldrig riskerade någonting för den goda sakens skull, som då var så kontroversiell. Usch.)
