Efter-pride-tankar:
Det är så skönt att ”ingen” bryr sig ifall du är fjolla. Längre. Så sent som på 90-talet kämpade vi för vår överlevnad. För att träffa andra likasinnade fick vi likt utsvultna kameler i öknen försöka hitta till våra vattenhål belägna i fallfärdiga hus i stadens skumma kvarter där man mer eller mindre fick knacka tre gånger på dörren för att den skulle öppnas.
På vissa ställen var vi tvungna att av säkerhetsskäl identifiera oss, fotograferas och lösa medlemskap för att bli insläppta (ex. i Antwerpen så sent som år 2000).
(Jag talar alltså inte om 1600-talet. Jag började gå på gayställen år 1992!)
På varenda hemmafest var det någon främmande ”öppensinnad, liberal” person som i all sin ”godhet” sa: ”Jag vill bara att du ska veta att för mig är det helt okej att du är gay”.
Vad svarar man på det? ”Tack som fasiken. Tack för att du ger mig tillstånd att existera.”
Ehm. Nä. Jag har aldrig bett om ursäkt för mitt jag, som ni kanske har förstått vid det här laget.
Eller klassikern: ”Jag har inget emot bögar men det där sexet alltså… Det äcklar mig.”
Som om du skulle veta någonting om mitt eventuella sexliv. Varför tänker du ens på det? Jag tänker inte på hur du ser ut när du svettig frustar ovanpå en uttråkad dam.
Därför är jag emot massinvandring av människor från kulturer där det är standard att anse att jag ska dingla i en lyktstolpe. Det handlar således (återigen) inte om ”rasism” (detta bedrövliga ord som tack vare godhetsvänstern helt har förlorat sin betydelse).
Det handlar helt enkelt om överlevnad och, kanske allra mest, min egen bekvämlighet.
Jag – och de ”mina” – har riskerat liv och lem för att få leva fritt i ett fritt samhälle och vi (jag) har inte lust att ta den fajten ännu en gång. Lantlollorna var svåra nog att besegra. Islamisterna är en annan femma…
Farbror börjar bli gammal. Dags att luta sig tillbaka och skörda det vi sått.