Ang. Davis Cup-dramat:
Poliserna sitter och skakar av skräck i sina bilar och låter idioterna ostört attackera dem med tegelstenar och slå sönder polisbilarna.
Vad är det för skämt? Varför inte kliva ur bilen och put those bitches out of their misery? Varför accepterar den svenska polisen detta? Det är ju skämmigt. Och de ska försvara medborgarna? Jag skulle inte tro det. Polisen är kanske alldeles för upptagen med att haffa snorungar som säger “nöff nöff” till dem.
Allt kommer gå åt helvete om vi inte kommer ifrån den mjäkighet som genomsyrar detta land.
Det var lite komiskt, för övrigt, när jag satt inloggad på MSN igår kväll. Y såg på de israeliska tv-nyheterna och plötsligt hojtade han att det visades ett inslag från Malmö. Därefter rasslade det till ordentligt då mina kamrater i Tel Aviv frågade mig (i kör) vad det var som stod på och vilka det var som ställde till med detta drama.
Jo, ni förstår, svarade jag, det handlar om människor utan verkliga problem. Så fort de får minsta lilla chans att få utlopp för sina aggressioner så tar de den. Tänk den där snubben som fick nobben av en jänta på högstadiet och därefter hatar och förödmjukar varenda kvinna han möter.
Er poliskår är ju… inkompetent, sa de också. Jo, tack. Jag vet, svarade jag.
Hyckleriet är så enormt och så patetiskt att jag svettas av ilska. Sport (och Eurovision) ska inte blandas ihop med politik, säger vi när vi skickar iväg våra idrottare till det ack så fantastiska Kina (och snart en mellovinnare till det ljuvliga Ryssland), men så fort det handlar om Israel (som fortfarande bara vill ha fred och gärna hjälper till att bygga upp en palestinsk stat om de bara får lugn och ro) så är det politik på hög nivå.
Får du ta mycket skit för att du är Israelvän?, frågade min vän IB. Inte rakt upp och ned, svarade jag, även om vissa otrevliga bloggkommentarer inkommer då och då (men de är alltid så hetsiga att jag enligt lag måste radera dem*) och jag bryr mig faktiskt inte om vilket. På samma sätt som jag inte är rädd för att bli nedslagen när jag går hand i hand med min älskade. Vissa saker måste man helt enkelt ta risker för. Annars går allt åt helvete.
Eftersom det är “fredag” för mig och jag nu kommer att vara ledig ett par dagar passar det bra med ett vintips.
Barkan Classic Shiraz 2007 (nr 96978) 85 kr på Systembolaget. Väldigt smarrigt!
Land: Israel
Distrikt: Dan
Alkoholhalt: 13,0 %
Färg: Blåröd färg.
Doft: Fruktig, örtig doft inslag av gräs, svarta vinbär, plommon, peppar och vanilj.
Smak: Fruktigt vin med inslag av örter, plommon, peppar, vanilj och mörk choklad.
Rekommenderas.
Musik är livet så här kommer några tips på bra hebrepop:
HaDag Nachash, samlingen Avoda Ivrit 60 (med bland annat Danas ljuvliga cover av Bamakom Hachi Namooch Be’e Tel Aviv, Harel Skaat, Shiri Maimon, Amir Fay Guttman samt underbara Teapacks.
Fler shoppingtips finns hos FiM.
Slutligen kan jag rekommendera alla ensamstående heterokvinnor och bögar att snärja en israelisk/judisk man. De är bäst – både hårda och mjuka på samma gång, på ett sånt där underbart sätt. Ena sekunden slår de näven i bordet för att därefter uttrycka sina känslor med tårar i ögonen (nej, jag generaliserar så klart inte).
Media: här, här, här, här, här, här, här, här och här.
Andra om Davis Cup, Israel, drama, polisen
* Om jag förstått det hela rätt.
Etikett: Dana International
Lördag kväll
Jag har suttit och pratat (cammat, som ungdomarna säger) med Y över nätet hela kvällen.
Det är lite lustigt. Han fick besök av en vän och jag hörde dem sitta och prata medan jag såg på Carolaprogrammet på TV.
Y är en spännande man och om 3½ vecka är han här.
Nåväl.
Han tycker, som så många andra, att jag har värdelös (ultrabögig) musiksmak men liksom så många andra blir han inspirerad och inser storheten i det jag tycker om. Då kryper de alla till korset.
Idag har han lyssnat på Dana nonstop. Där ser man!
Äntligen har en av mina favoriter dykt upp på youtube: Tachlom (dröm vidare du). Här med indiskinspirerad koreografi. Fantastiskt bra låt.
En annan favorit är Mi she-lo roked – omed (den som inte dansar – står still).
En tredje är den arabiska Samar-mar.
Andra om dana international, hebreisk pop
PV 8: Inte det minsta avis
Positiva veckan: Jag är tacksam över att jag inte är det minsta avundsjuk. Inte missunnsam heller.
Ett exempel: Jag satt och kollade bilder på min idol och förebild (”jag ska bli som hon”) Dana Internationals Facebooksida och vad fick jag se?
En bild på henne, sånghunken Boaz Mauda och min gode isravän IB!
Jag skrev ett rappt mail och undrade varför han inte berättat om detta stora möte tidigare. Han hade tydligen “inte velat göra mig avundsjuk”.
Inte jag inte. *Tokhostar*
Mat och motion
Det var väl den perfektaste av perfekta höstdagar.
Jag promenerade genom city och över öarna och broarna och solen sken och träden var gula och röda och kepsen höll solstrålarna borta från ögonen mina. Jag gick snabbt, snabbt och kände fläsket skaka. “Av, av, loss, loss”, väste jag medan jag promenerade hela vägen hem.
Väl hemma hade jag en kryddig vegfärs som väntade och jag hade tänkt äta den med fullkornspasta men istället fick jag den udda idén att byta ut pastan mot… brysselkål. Ja, skratta ni, men det var faktiskt väldigt gott!
Nu vilar jag och Sebbe lite men snart ska vi bylsa på oss, ta iPoden i fickan och ge oss ut och vandra den där för mig i lördags ännu okända rundan.
Jag lyssnar gärna på Danas Cinque Milla när jag motionerar. Blir på bra humör och så är ju låten snabb och perfekt för raska promenader. Humor är när en transsexuell sångerska sjunger “I have a party in my house, I serve bananas, bananas, bananas, potatoes… and some co-co-cock”.
Veckans taxiranson
Gårdagen i korthet: Åkte till parken utan Sebbe – det var ju såå varmt! Han sov hemma på golvet.
Träffade en miljard ljuvliga vänner.
Drack öl.
Glodde.
Njöt.
Kom på att jag nog skulle stanna till sent.
Slängde mig i en taxi med orden: kan vi hämta min hund?
Det gjorde vi.
Sebbe var glad.
Sedan ännu fler öl med ännu fler vänner.
Därefter taxi hem med Sebbe i famnen.
🙂
Snart åker vi till schlagerkvällen.
Jag säger bara: DANA!