Etikett: bostad

Gunilla flämtade högt när hon klev in i det provrumsupplysta källarrummet. Trapporna hade sugit musten ur henne, men nu var hon framme och hon log inombords när hon noterade att stolen i mitten på den främsta raden var ledig. Kvickt som attan skumpade hon dit. Innan hon slog sig ner vände hon sig bakåt, åt höger samt åt vänster och hälsade och log mot alla och envar. Det var inte många ansikten hon kände igen, men hon ville trots allt verka trevlig.
Juristen Göran klev in och bostadsrättsföreningsmötet kunde börja.
Gunilla var noga med att stänga av ljudet på mobiltelefonen och hon hängde den fluffiga täckjackan på stolsryggen, puffade upp det röda, permanentade håret och sedan så… Var vi igång.
Göran hann inte säga många meningar innan Gunilla sträckte upp handen; hon hade en fråga på lager. ”Räknas balkongen till boytan?” Göran svarade kort att så naturligtvis ej var fallet och därefter fortsatte han berätta om den stundande ombildningen.
Gunilla sträckte återigen upp den rultiga lilla handen. Och igen. Och igen. Och igen. De avbitna naglarna blev snabbt en dominerande del av utsikten. Gunilla var en mycket frågvis kvinna, men snart började även andra personer ställa frågor och Gunilla trivdes inte med att dela rampljuset. Hon levde ensam, hade ett trist jobb och få vänner och när hon gick på möten så ville hon ha uppmärksamhet. Hon krävde uppmärksamhet!
När Björn, en äldre herre med stort burrigt skägg och små runda glasögon, ställde en fråga rakt ut i luften så brast det för Gunilla. När hon nästa gång fick ordet så började hon med att säga: ”Ja, jag tycker att det vore trevligt om vi som ordningsregel kunde ha att samtliga räcker upp handen innan de säger något. Nu har jag suttit här med armen i vädret väldigt länge och det är jobbigt då jag har så väldigt svaga muskler”.
Ett sus gick genom lokalen.
”Då till min fråga…”, fortsatte Gunilla.
Ingen lyssnade. Alla surrade.
Halvvägs in i mötet ställde Gunilla undan sin medhavda vattenflaska och började gräva i handväskan. Snart prasslade hon med ett papper. Hon prasslade med flit; hon ville verka påläst och viktig. Prassel, prassel och så sträckte hon återigen upp armen. Lite halvt så där – hon hade ju trots allt mycket svaga muskler.
Göran, för övrigt en mycket charmerande skåning med väldigt, väldigt lång stubin, gav Gunilla ordet och hon bräkte på med sin släpiga, nofsiga stämma: ”Det står ju här, i det här informationsbladet vi fick hem inför det här mötet, att har man frågor så går det bra att ringa dessa nummer. Jag kan tala om för er att jag ringde och vet ni vad – jag fick ”no comments” på fyra av mina fem frågor!”
Återigen gick det ett sus genom källarlokalen.
”Fyra av fem!”
Gunilla fick inget ”svar” på det påståendet.
Göran började tröttna. Han gav ordet till Katinka – den enda utomnordiska mötesdeltagaren. Med gnällig men mycket, mycket spröd röst frågade Katinka om den nya tvättstugan skulle komma att hålla samma höga standard som den gamla. ”Kommer där att finnas TORKRUM?”
Göran svarade att när en ny tvättstuga byggs så kommer den naturligtvis att hålla minst samma klass som den förra. ”Allting vi talar om idag handlar ju om förbättring.”
”Men finns där inget torkrum”, sa Katinka näsvist, ”så är ju det ingen förbättring”.
Kim, bögen med den gosiga hunden, reste sig upp och rättade till den eleganta kepsen och sa: ”Men kom igen nu, medborgare. Vi har blivit erbjudna att köpa våra stockholmska lägenheter till kraftigt rabatterat pris – vi snackar närmare halvmiljonen – och ni orkar bräka på om tvättstugor och balkongkvadratmetrar! Jag är ledsen, men jag orkar inte lyssna mer – nu går jag och tränar. Och for your information så röstar jag ja.”
Fjollan tog träningsbagen och ilade iväg.
Kvar satt Gunilla och hängde läpp. ”Fan att det alltid ska vara nån fjoll-fia som stjäl uppmärksamheten”, muttrade hon.
Därefter förklarade Göran mötet avslutat – inga nya frågor ramlade ju in.