I september 1996 fick jag en bok av en vän och kollega och boken blev liggande i alla dessa år. Jag talar om ”Your erroneous zones” av Wayne W. Dyer, som på svenska har fått den lökiga titeln ”Älska dig själv”. Jag läste den äntligen och boken var faktiskt riktigt bra. Jag läste på wikipedia att denna bok, som utkom 1976, är en av de mesta sålda självhjälpsböckerna. Det kan jag mycket väl tänka mig. Den svenska utgåvan kom 1988 och det är lustigt hur jag fann en del av språket mycket gammalmodigt.
På sidan 18 läser jag: ”…att han inte hade tillbringat sitt liv på det sätt han bort.” Jag har ALDRIG hört att man böjt ”borde” på det sättet: ”bort”, men jag kollade upp saken och så kan man tydligen säga. Ganska festligt.
Halvvägs in i boken insåg jag att jag läst den tidigare (åtminstone halva) då det trillade ut ett ”bokmärke” (se bild nedan): en banklapp! Detta fick mig så klart att återigen börja vandra längs minnenas berömda aveny. Tänk vad dagens ungdomar har missat. Vi RINGDE till banken. Om vi hade ”knapptelefon med tonval” vill säga! Vi betalade även räkningarna genom att fylla i nummer och summor i ett häfte och sedan skickade vi lapp plus räkningar med posten. Därefter ringde jag dagligen till banken med min ”knapptelefon med tonval” för att försäkra mig om att räkningarna blivit betalda. Det tog oftast tre vardagar. Då kunde jag andas ut. Hur som helst. Det var fina tider. Jag levde med min första (enda? sista?) kärlek på Dannemoragatan. Wow.
Rekommenderar boken, som helt enkelt förklarar för en hur man kan bli en gladare och mer avslappnad människa – hur man lär sig att älska sig själv.
(Men inte alla, vilket jag återkommer till lite längre ner.)
Nu kommer ett sånt där jobbigt inlägg, som kan verka väldigt EGO, men som egentligen är rena rama motsatsen. (Allt detta jollrande beror naturligtvis på att jag lider av en fruktansvärt jobbig ålderskris.)
Jag sträckläste Eckart Tolles bok med den lökiga svenska titeln ”Lev livet fullt ut” (The Power of Now). Mycket läsvärd. Mitt i allt var jag ute på hundpromenad och jag tänkte på vad jag just läst och att ”men det där visste jag ju redan”. Kom sedan hem och fortsatte läsa och då dök, som av en händelse, detta upp (bild 1). Så ÄR det ju! Med allt. Du känner igen sanningen när du ser den, OM du är ”medveten”, vill säga.
Bild 1
I boken används ju ord som ”medveten” och ”omedveten” och jag brukar använda ordet ”normalbegåvad” om mig själv, men jag kanske ska börja säga ”medveten” istället, ty det är egentligen det jag menar. Samma sak.
Senare tog boken upp en lustig sak om ”outsiders”, exempelvis homosexuella (bild 2). Jag minns så tydligt att jag snackade om detta med en vän redan för runt 25 år sedan när vi jobbade natt på ett ställe (vilket var galet i sig, med tanke på min återkommande insomnia, och det är ju inte konstigt att jag blev lite tossig till slut).
Bild 2Bild 3
Ännu lustigare är det att för ungefär en månad sedan snackade jag om detta med en annan vän. Jag frågade ungefär: ”Hur kan det ens komma sig att folk inte förstår detta? Varför förstår just JAG detta? Varför är detta för mig en enkel sanning?”
Hon svarade: ”För att du ända sedan du var en liten kis har lärt dig att omvärdera allt och att tänka på ett helt annat sätt eftersom du inte passade in i mallen. De som passade in lärde sig aldrig att tänka och de bara lallar på i samma fotspår och accepterar allt som ’sanningar’.”
DET ÄR JU DET JAG HAR SAGT I ALLA DESSA ÅR.
Och det ÄR ju så. Folk har ta mig tusan inte lärt sig att tänka. Eller att KÄNNA. De har tappat kontakten med sig själva, med Skaparen och med Alltet. De bara lunkar på. Inte undra på att världen ser ut som den gör. Folk förpestar först sig själva och därefter allt runt omkring dem.
Och inte undra på att folk först hakar på nån förfärlig BLM-rörelse för att sedan haka på tranståget, för att nu vara förenade i ett fruktansvärt Israelhat. De ÄR inte medvetna. De varken tänker eller känner. De bara agerar. Nu kommer de alla att tokälska Kamala Harris, utan att veta ett SKVATT om vad hon står för. Bara vänta lite och se. Det har redan börjat. Se bara på alla omedvetna ”journalister” som först år ut och år in gnäller om hur inkompetent Harris är, för att nu helt plötsligt se henne som självaste Messias.
Iaktta gärna detta skådespel, så förstår ni vad jag menar.
Men som det sägs på bild 3 kan även de medvetna personerna som är ”outsiders” (i detta fall homosexuella) falla i fällan. De börjar nämligen identifiera sig med sin läggning. Allt – det enda – de tror sig vara, är deras läggning. Därför är många gays lika lallande och omedvetna som alla andra. Därför ränner de runt med regnbågsflaggan utan att respektera vad den EGENTLIGEN och URSPRUNGLIGEN står för. De sväljer hela den totalitära ideologin som är HBT (bokstav, bokstav, bokstav) eftersom de har tappat bort sig själva. De har ingen kontakt med Det Verkliga Jaget.
Jaget som är en del av Alltet. De blir djupt olyckliga och super och knarkar och ligger runt på snuskiga klubbar och har ingen respekt för sig själva, för någon annan, eller ens för Livet.
Ja, livet skulle vara så mycket lättare om även jag bara lallade runt men jag skulle vara djupt olycklig. Sådan har jag aldrig varit. Inte ens när jag var ett litet gossebarn med vitt hår.
TACK FÖR DET!
Men en sak lärde jag mig faktiskt. Jag har älskat en annan människa (på ett romantiskt sätt) endast en gång. Äntligen förstod jag skillnaden. De andra försöken till romantik var i själva verket bara destruktiva (om än emellanåt roliga) beroenden.
Jag har nu eventuellt förstått att kärleken som redan finns inuti mig, behöver en mottagare, men jag måste lyckas öppna rätt mentala port för att Sändare och Mottagare ska kunna mötas (för att citera Arja Saijonmaas ”Högt över havet”). (Se, man kan vara djup men ändå lite festlig samtidigt. Det är min melodi.)
Avslutningsvis. De två sista sidorna i boken handlade om min så kallade ”fruga”. Jag ska inte tala mer om det nu, då jag aldrig hänger ut andra än mig själv på sociala medier. Men jag tänkte att det hade lika gärna kunnat stå: ”Hej ’fruga’, har du tänkt på det här…?” Jag höll på att smälla av. Det var så oerhört träffsäkert.
Jag ska läsa dessa sidor för ”frugan” när jag träffar henne nästa gång.
En om ortodoxa judar i Israel, där en berättelse om en ung man väckte känslor. Han bestämde sig för att rycka in i armén (som den hjälte han är) och blev därför utkastad hemifrån.
Två dokumentärer om det alldeles sinnessjukaNordkorea. (Det går inte att ta in!)
Jag avrundade med två olika filmatiseringar av Anne Franks dagbok. Den första hade jag sett tidigare men den andra (tre timmar lång) var ny för mig. Då blev jag sugen på att läsa om boken så jag letade fram den.
Hittade också Ruth Maiers dagbok som jag läste 2010. Jag läste någon artikel om boken några timmar innan jag skulle resa till Oslo och tänkte att jag kunde läsa boken på tåget. Och när jag satt där och åkte över norska gränsen så visade det sig att fröken Maier hade levt sina sista år i just Norge. (Vilket sammanträffande. Och vilket sammanträffande att hon dessutom var HBT-person. Inget av detta visste jag när jag köpte boken.)
Väl framme så gick jag och mina i Oslo boende vänner till den judiska begravningsplatsen och letade upp Meiers minnesmärke. Hon blev alltså deporterad till Auschwitz där hon, blott 22 år ung, gasades ihjäl den 1 december 1942.
Denna onda, onda värld. Denna vidriga mänsklighet. En blir alldeles matt.
Men LÅT OSS ALDRIG GLÖMMA.
Nu måste jag således läsa om båda böckerna. Som dagboksskrivande person sedan 11 års ålder så uppskattar jag verkligen denna ”genre”.
Varsågoda, här fick ni en massa tips. Ha en trevlig vecka.
Oh, vad skönt att komma hem efter en bra dag på jobbet. En timme innan jag skulle gå hem insåg jag att det blir långhelg och min fösta tanke var: ”Men vad trist.” Så jag antar att jag trivs på jobbet. \o/
En ENORM bokleverans levererades idag. Mitt ansvarsfulla arbete innebär att det är JAG som bestämmer hur många böcker i olika genrer som ska tas in. Känner mig som en diktator och det är underbart. Hyllorna gapade tomma efter julruschen.
Så idag packade jag upp en massa lådor med nyinkomna böcker och jag älskar att hålla en fet bok i näven. Underbart. Förra månadens temaböcker med historiskt tema plockades bort och ersattes med januari månads temaböcker om kost och hälsa. Idag tog jag med mig tre böcker hem, som skulle bort ur sortimentet: två (svenska) historiska böcker om Åbo, samt Fashicon om grafisk design. Intressant. Har man jobbat med sånt så blir man lite skadad. Jag ser exempelvis ofta ett typsnitt på en skylt innan jag ser vad det faktiskt står.
När bokfarbror har ställt upp nya böcker i hyllorna och det fem min. senare ser ut så här så blir farbror glad. Jag vet vad jag gör! Lita på mig.
En händelserik dag i butiken. Jag gillar verkligen kollegorna. Det är nåt visst med purfinländare – så avslappnade, öppna och på alla vis reko och hyvens. Tro mig. (Eller så är det ett huvudstadsfenomen.)
Många rara kunder idag. En mycket gammal dam utbrast några ord på svenska mitt i allt när hon talade finska med mig, så där som jag (tydligen) också brukar göra. Lite ”jaså” och ”hoppsan” och liknande, så jag svarade på svenska och damen sken upp som en vacker finlandssvensk sol. Det här med språk är som ni vet viktiga grejer och varje språk är ett helt eget universum.
Kombinationen av att jag går i terapi och att jag går igenom mina gamla dagböcker har fått mig att fundera mycket på det här med mänskliga möten.
Jag tror inte på slumpen. Jag tror att varje möte har något slags betydelse. Liten eller stor. Eller kanske enorm. Det kan vara någon som irriterar dig i matbutiken som får hela din dag att kännas pissig. Eller så möter du någon fantastisk människa som vänder upp och ner på allting.
Jag läste i min dagbok från 1993 att en människa som jag träffat ”av en slump” ville bjuda med mig på en resa. Jag hade verkligen ingen lust att åka, skrev jag. Men det gjorde jag. Hade jag inte åkt på den där resan så hade jag inte träffat en person som kom att betyda oerhört mycket för mig. Vi har inte haft någon kontakt på över 20 år men han blev en betydelsefull pusselbit i mitt liv.
Eller den där gången när jag skulle välja vilken stad jag skulle studera i. Jag kom in på samma utbildning i två städer och jag valde väl rätt, eftersom jag där träffade en person som hjälpte mig att acceptera mig som jag är och på så vis kom att ha en alldeles enorm inverkan och påverkan. Hur skulle mitt liv se ut idag om vi inte hade träffats ”av en slump”? Jag kan inte ens föreställa mig ett annat scenario.
Eller när jag träffade min numera före detta make. Hade jag inte lärt känna min vän J och han flyttat till Berlin så hade jag aldrig åkt dit och där ”av en slump” mitt på gatan träffat min då blivande make, som även han (fastän vi numera är skilda), kom att betyda oerhört mycket för mig.
Samma sak med avslutade kärleksrelationer överlag. När det gör som mest ont så önskar man att man aldrig hade träffat personen i fråga, men med tiden så hajar man varför man gjorde det. Man kanske lärde sig någonting. Eller lärde den andra något. Men ”fick ut” någonting av det hela.
Så nej, jag tror inte på slumpen. Jag tror att vi är på rätt plats just exakt när vi ska vara det. Titeln på 2007 års bloggbok handlar om just detta. Jag samtalade med en vän en fredagskväll. Jag ville bara stanna hemma men kände att jag kanske skulle komma att missa någonting. ”Tänk om detta är kvällen då något underbart händer”, pep jag i luren. Min vän försäkrade mig om att så inte var fallet. ”När det väl kommer att hända ’något underbart’ så kommer Universum se till att du är på plats.”
Så är det.
Tänk om detta är kvällen då något underbart händer.
