Det känns som att jag var och varannan vecka gör någon sällskap till något av alla sjukhus här i Mejlans sjukhusområde. Eftersom jag bor i krokarna – och dessutom tack vare min egen vårdkarusell vet var allting ligger – så kan man kontakta mig för sällskap eller guidning.
Nu blev det på kort tid ett andra besök på nybyggda Eksjukhuset, där de koncentrerar sig på ögonsjukdomar. (Plötsligt har mina närstående börjat få problem med ögonen.)
Lite sjukhusfika på det och sedan: ”Vi har ett nytt litet gulligt apotek här, så jag visar dig dit innan du åker hem”.
Allting gick på ynka tre timmar och personen fick naturligtvis Vård i Världsklass. Tack Finland.
Idag för ett DECENNIUM sedan flyttade jag till Finland och därmed lämnade jag mitt kaotiska födelseland Sverige bakom mig. Förmodligen för all framtid. Nedan mitt sista inlägg från Sverige och mitt första från Finland.
Skärmdump från bloggen.
Ganska mycket har hänt under dessa tio år. Jag har bott på sex olika adresser. Jag har kanske träffat någon typ av kärlek en gång, men han visade sig vara psykiskt labil och han stal alla mina pengar, lämnade stan och blockerade mig överallt. Jag dejtade en riktig psykopat som var jätteläskig men bra i sängen. Jag dejtade en muslim som visade sig vara väldigt… opålitlig. Och jag har varit på dejter som jag inte ens kommer ihåg.
Jag har träffat väldigt härliga människor. Jag kände en (!) person i Helsingfors när jag flyttade hit (han har sedermera lämnat stan) och nu har jag en bästis (min så kallade ”fruga”) och en handfull riktigt nära vänner. Det är fantastiskt.
Jag hade två hundar när jag kom till Finland (Sebbe och Clifford). De har gått vidare (traumatiskt) men nu har jag Blake (och hans bästis Elvis som hälsar på hela sommaren).
Jag har arbetat för tre olika firmor men gör det inte just nu.
Jag har opererat ryggen och hjärnan (traumatiskt) och jag har fler än en gång tackat för Vård i Världsklass.
Jag har blivit medlem av en (liberal) judisk församling och jag har ställt upp i kommunalvalet för Svenska folkpartiet men sedan gått med i och lämnat Kristdemokraterna.
Jag har blivit karaokekung – en så befriande, underbar erfarenhet.
Jag har rest ovanligt lite under de senaste åren (mycket beroende på problem med hälsan) men jag har besökt Israel några gånger, Italien, Polen, Estland, Storbritannien, Ungern och jo, jag var en eftermiddag i forna hemstaden Stockholm för några år sedan. Jag har varit på date med samme man i Budapest, Helsingfors, Rovaniemi, Tel Aviv samt Jerusalem. (Han förblev en vän.)
Jag har skaffat mig långt hår (underbart) som jag rakade av mig inför min hjärnoperation men nu, ett och ett halvt år senare, är det snart tillbaka.
Gruppterapi blev det också för ett par år sedan och det var mycket givande. Plus jag hittade en ny nära vän.
Ja, det har hänt en hel del men ändå ingenting, om du förstår vad jag menar.
Huvudsaken är ändå att jag inte ångrar att jag lämnade Sverige och kom till mina förfäders hemland Finland, som jag älskar.
Veckan kom och veckan gick och veckorna går bara snabbare och snabbare numera. Jag har inte umgåtts med någon, bortsett från en timme med det spontana franskspråkiga besöket häromdagen. Idag ska jag dock träffa min så kallade ”fruga” som kommit hem från en semesterresa. Annars har det bara varit hundarna och jag. Ja, vår gäst (som jag kallar ”Elvis” på bloggen) är fortfarande hos oss. Elvis skulle stanna i två månader men det har redan blivit drygt tre och det kommer att bli minst fyra.
Elvis har dåligt hjärta och äter medicin morgon och kväll, samt specialkost. Han är mig mycket kär och jag är rädd för att jag kommer att sakna honom väldigt mycket när han till slut återvänder hem till Åbo.
Efter att ha lyssnat nästan uteslutande på Kylie de två senaste åren (först kom albumet ”Tension”, därefter ”Tension II” följt av en fantastisk konsert) så jag gick nyligen över till Madonna för första gången på länge. Jag älskar ju hennes musik men jag tycker det är ledsamt att hon blivit så ”märklig” (på ett dåligt sätt) de senaste åren. Efter Madonna gick jag över till Pet Shop Boys. Jag lyssnar väldigt lite på karlar som sjunger och spelar men jag älskar PSB. Det är ju min eviga topp 3: Kylie, Madonna och PSB. Väldigt ”gay” av mig, eller vad? Ja, jag är gay.
Under veckan har jag drömt ovanligt livliga och tydliga drömmar. Jag har tidigare nämnt att jag drömmer mycket om att jag sitter fast samt om att jag flyttar. Nu har jag däremot drömt väldigt mycket om sex. Inte bara erotik eller sex förresten, utan ren pornografi. Ja, så är det. Det blir kanske så när man är singel, tillknäppt och lever i celibat trots att kroppen skriker efter annat. Mycket frustrerande.
Två dagar på raken har jag ätit denna ljuvliga och mycket simpla sallad:
Jag hade spontant besök av en vän igår kväll och hon hade med sig en för mig främmande karl från Belgien, med franska som modersmål. Han blickade ut på träden utanför min balkong och frågade (på engelska) om där finns ekorrar. ”Ja”, svarade jag, ”det brukade finnas gott om dem men de har till stor del bara försvunnit. Vad heter ’ekorre’ på franska förresten?”
Écureuil. Uttalas ung. ekuröi.
Det är ju samma ord som ’ekorre’ på svenska! EKURÖI. ECKÅRRE. Roligt va? (Ja verkligen, Kimsan. Jätteroligt…)
Jag talar tyvärr inte franska. Korkad som jag var när jag var yngre så valde jag tyska istället för franska på högstadiet. Jag var mycket bra på tyska en gång i tiden (detta vulgära språk) men har inte haft mycket användning för det. Vår tysklärare var en väldigt läskig och arg man. Jag överdriver inte när jag säger att det kom rök ur hans öron när han blev irriterad eller förbannad. Men han lyckades uppenbarligen lära mig god tyska.
Jag älskar allt som har med språk att göra. Min lista över de språk jag behärskar ser nog ut så här:
Svenska Engelska Finska Spanska Tyska Hebreiska
På min fantastiska teckning: ekorre på franska, svenska, finska och hebreiska.
Jag har ju verkligen inga gröna fingrar – jag har inte ens några växter hemma. För fyra veckor sedan planterade jag däremot vitlök i en kruka på balkongen och så här ser krukan ut nu. Det tog faktiskt knappt en vecka innan blasten tittade upp och jag har redan haft i lite när jag svängt ihop sallad. Man känner ändå viss tillfredsställelse när man planterar någonting – på ett primitivt plan. Man känner sig som den urmänniska man trots allt inners inne är, antar jag.
Jag har en mycket spännande sann historia att berätta om det här med växter. Jag vill poängtera att den är fullständigt sann.
Året var 2011 och jag hade träffat min då blivande make, numera exmake. Brassen alltså, som då bodde i Berlin och jag levde mitt lugna idylliska liv i Stockholm. Brassen kom för att hälsa på mig första gången så jag städade och fixade lite extra. Jag till och med köpte ett par växter (wow!) (se bild). Har ingen aning om vad det var för växter på grund av mina icke-gröna fingrar, som sagt.
Det gick ju som det gick – brassen flyttade in och vi gifte oss. I tre och ett halvt år stod de där växterna i vardagsrumsfönstret. Jag var själv imponerad över att jag lyckades hålla dem levande så länge. Men det gick ju som det gick, som sagt, så brassen och jag skilde oss och samma dag som han flyttade ut så såg jag att växterna hade dött. Bara så där. Dessa arma växter höll sig levande tack vare brassens och min kärlek och när den tog slut så dog även växterna. Jag grät en skvätt. Men sorgen, ledsamheten gick snabbt över.
