Kategori: Personligt

Byns dåliga kvinna

Fick i uppgift att klä en skyltdocka. Jag varnade:
”Bara så du vet så kommer hon att se ut som ’byns dåliga kvinna’. Jag gillar när damer är så där överfeminina, så att det slår över mot slampighet*.”

Jag lyckades bra trots allt. Dockan ser relativt kysk ut (men man ser att hon är ’a fun-loving girl’). En kort, svart snäv klänning med glitterdetaljer upptill. Smycken, smycken, smycken runt hals och handleder. En sjal runt det hårlösa huvudet samt den obligatoriska handväskan. Skyhöga klackar så klart.
Tyvärr var hon redan färdigsminkad. Hade varit lajbans att gå loss med penslarna.
#KulPåJobbet

*Ända sedan jag var barn har jag beundrat såna kvinnor. I westernfilmerna satt de ’dåliga’ kvinnorna på nån saloon. Enorma klänningar, lockat hår under en stor hatt, mycket smink. De var färgglada och läckra till skillnad från de andra grå damerna som såg buttra och snipkäftade ut. De ’dåliga’ skrattade och njöt av livet. Sån ville jag bli som vuxen.
Men nej.
Jag blev en…
…Farbror.

Farbror.

Var glad för idag

Promenerar förbi minst två gånger per dag och jag måste säga att jag alltid får mig en påminnelse.
Jag är förvisso redan tacksam för var dag, eftersom denna skitsjukdom tog min bror, väldigt många släktingar samt många vänner och bekanta.
Men ändå. Jag promenerar förbi och utanför sitter nån i min ålder och tar sig en nypa luft. Utan hår och med sjukhusrocken på.
Då känns mina egna bekymmer som riktiga skitbekymmer.

Tala svenska!

Idag blev det så där tokigt igen, flera gånger.
Alltså att finlandssvenskar i butiken där jag arbetar just nu, talade svenska sinsemellan och sedan finska till mig.

Och alltid blir de lika glada och förvånade när jag svarar på brötig stockholmsk västgötska.
Vid ett tillfälle var samtliga (!) i butiken svenskspråkiga. Mitt öra snappar upp allt!
Då printade jag dessa för min namnbricka->.
Det kändes så himla komiskt alltihop.
”Vi talar även svenska här hos oss”, kvittrade jag sedan.

Språk är lajbans. Ett språk är ett helt eget universum, som jag brukar säga.
Och i Finland talar vi svenska. Också.

Det var även ett par grabbar från Sverige som talade värmländska (eller nåt) med varandra och sedan kämpade med finskan med mig. De blev lyckliga när jag svarade på svenska.

Min chef blev lite imponerad.

Det verkar bo fler svenskspråkiga i Åggelby där jag arbetar nu, än i slummen där jag jobbade tidigare. Bra så.
Mindre arabiska. Mer svenska.

Äntligen jobb igen!

Idag tog så äntligen min ”coronasemester” slut och jag fick hänga namnskylten runt halsen och arbeta. Så himla skönt.
Jag var nervös i morse men allt gick över förväntan bra.
Nu jobbar jag i de något ”finare” kvarteren och slipper den förfärliga slummen där jag arbetade i vintras. Restiden halverades dessutom.
Kollegorna mycket trevliga.
Kom just hem – trött men mycket lycklig.