Personligt – Sida 29 – Kim da Costa

Yom Kippur

Okej, nu vet jag varför jag är så låg och djup just nu. Yom Kippur (Försoningsdagen) ikväll. Judendomens viktigaste högtid. Jag är ju inte född jude, men efter många års studier en konverterad sådan. Mellan nyåret – Rosh Hashana – och Yom Kippur så reflekterar vi. Jag har väl det omedvetet i blodet. Därav låg och extra snäll.

Jag har varit religiös sedan barnsben, trots en väldigt sekulär uppväxt, men först när jag fann judendomen så kände jag mig hemma i min tro.

När jag var i Jerusalem första gången så föll alla bitar på plats. (Även om jag är mer av en Tel Aviv-person. Ni vet, världens bögigaste stad.)
Energin i Jerusalem är så stark att du blir helt matt.

Jag var gift en gång, med en brasse, som hade hemlig judisk bakgrund, och min bortgångne bror var gift med en polsk judinna, och hennes familj dolde judiskheten. De försvenskade sitt fantastiska polsk-judiska efternamn. Ledsamt.
Brassen ja, vi har ingen kontakt idag, men jag är så glad över att jag tog med mig honom till Israel två gånger. Han fick en helt ny bild av landet och folket. Hjärntvättad som även han var, av Israelfientliga medier.

Så nu vet jag varför jag känner mig låg.

Kom ihåg: du är BRA som du är.

Lär er cykla! Eller gå, som vanliga människor.

black and white hardtail bike on brown road between trees — Photo by Philipp M on Pexels.com

Måste få gnälla lite. Ursäkta på förhand för eventuellt dåligt språkbruk.

Promenerade igår på trottoaren. Plötsligt kom två cyklister och körde om mig bakifrån. Samtidigt. Utan att överdriva, med ca 15 centimeters avstånd vardera. Livsfarligt.

1. Varför cyklas det på trottoarer?
2. Varför vågar folk inte använda ringklockan?

Tack och lov är det snart vinter och blixthalka och de flesta cyklar försvinner från stadsbilden. Dessvärre kommer ju vissa självmordskandidater att fortsätta trampa runt. Utan hjälm så klart, eftersom de ju bevisligen inte har särskilt mycket att skydda där uppe i knoppen.

De förfärliga, verkligen livsfarliga, elektriska sparkcyklarna kommer snart att försvinna helt, tack och lov. Hatar dem. De kommer från alla håll och kanter, tysta som möss. I hög hastighet. Usch!

Fem minuter senare var jag nära att bli påkörd av en bilistjävel vid ett övergångsställe. Han måste ha sett mig, om han inte var halvblind, och då borde ju körkortet dras in. Fram skulle han med sin vidriga biljävel.

Varför kör någon ens bil i stan? Vi har buss, spårvagn och metro. Dessutom extremt billig taxi för tillfällen då man verkligen behöver ta sig fram i bil.

Så. Det var väl bara det. Hej då.

Allt bara slocknade

white imac and apple magic keyboard — Photo by J. Kelly Brito on Pexels.com

För ett tag sedan slocknade hela min lägenhet. Bara huxflux. Jag är bra på mycket men såna här saker vet jag inte mycket om.

Jag ringde således på hos min granne och frågade om han också var strömlös, men det var han inte.

”Kan du hjälpa mig med mina proppar?” Och ”varifrån är du?”

”Nå, jag är helt från Helsingfors, men jag har även studerat i Vasa”.

”Oj. Min släkt är därifrån. Jag är från Sverige men ändå från Österbotten. Jag har också studerat i Vasa.”

Så, han började vrida runt på mina proppar men inget hände.
I all sin prakt stod han på min pall och vred och vispade. Men inget hände.

Sedan gick jag på konsert. El-dramat fick vänta.

Morgonen därpå köpte jag tre paket proppar och varje gång jag bytte en, så blixtrade det till och till slut gav jag upp och ringde fastighetsskötaren.
Det tog bara en timme (trots lördag) och fastighetsskötaren kom. Han frågade om jag har några förlängningssladdar. ”Ja, jag har en till min TV, men jag kollar aldrig på TV så den är ju i sig inte ens inkopplad.”

”Det spelar ingen roll”, sa fastighetsskötaren. ”Dra ut sladden så får vi se. Oavsett om den är ’aktiv’ eller ej så är den ’på’ och den sväller.”

Vips! Elen var tillbaka!

Han lärde mig att förlängningssladdar är av ondo, om de inte har en sån där röd ”on/off-knapp”. SÅ NU HAR VI LÄRT OSS DET.

”Förlåt att jag störde dig på en lördag”, sa jag.

Han: ”Det är okej, jag får ju betalt.”

När han gick sa jag: ”No, hyvää palkkapäivää.” (”Ha en bra lönedag.”)

MEN DET TOG INTE SLUT DÄR.

Jag har nu identifierat problemet helt själv. Min älskade iMac har lagt av! Nån typ av kortslutning. Den bästa datorn någonsin. I drygt tio år höll den. Med stor sorg måste jag kassera den. Vilken tur att jag har backuppat allt. Jag ska ge den ett försök till, genom att inhandla en ny sladd. Hoppas att det är där felet ligger.

Men jag är så ledsen. Ja, nästan förtvivlad.

Min älskade iMac var med mig på sju adresser i två olika länder. Tack för allt. Du var bäst. Hoppas att jag får liv i dig igen.

Personligt, pop och politik

Nu bjuder jag på ett inlägg som mycket fint sammanfattar min eviga bloggslogan: ”Personligt, pop och politik”. Plus språk. D.v.s. det mesta som ÄR jag och som jag står för.

Igår satt jag och väninnan hemma hos mig och ungefär samtidigt fick vi av våra respektive läkare veta att hon har ”nåt” i hjärnan och jag har ”nåt” i ryggen och vi ältade detta ganska länge, samtidigt som jag hela tiden uppdaterade Valmyndighetens hemsida.

Så vad gjorde vi då, för att bli av med all ångest och för att jag som politiknörd skulle kunna skingra även de tankarna? Det enda som hjälper: vi gick ut och sjöng karaoke.

Det var vardag och ingen kö till mikrofonen så vi bara sjöng och sjöng och sjöng.

Som vanligt stötte vi på en finlandssvensk man. (Vad är det med finlandssvenskar och karaoke? De känns lite överrepresenterade. Eller så är det bara det att de alltid kommer fram och snackar med mig då jag uteslutande sjunger på svenska. Analysera gärna.)

Han var, precis som min släkt, ursprungligen från Österbotten. (Eller ”hemma från Österbotten”, som man säger på finlandssvenska.) Han talade så vacker dialekt (från Jakobstad) medan jag som vanligt bräkte på med min vulgära stockholmska västgötska cocktail.

Så, vi pratade om valet och jag sa att jag hade nerverna på helspänn och att jag röstat #KD2022. Och jag behövde inte ens säga det, utan han visste att KD i Sverige inte är samma sak som det människofientliga KD i Finland. Det var så skönt att samtala med någon som var insatt.

Sedan kollade jag min telefon och jag såg att VI VANN och sedan sjöng jag ”Det regnar i Stockholm” och när låten var slut sa jag i mikrofonen: ”Men det kanske inte regnar så länge till, för jag nåddes nyss av nyheten att VI VANN!”

Jepp, det gjorde jag. Ty sån är jag.

(Anekdot: jag nämnde i ett tidigare inlägg karaokevärden som för nån vecka sedan sa: ”Ainako siellä kotikaupungissasi sataa?” Ung. ”regnar det alltid i din hemstad?”)

Summan av kardemumman: sång avlägsnar all ångest OCH jag älskar att stöta på människor som är INSATTA och vet vad de talar om.

Bloggeri bloggera. Och nätdrama.

Idag tog jag en liten paus från Facebook. Jag gör det ibland. Jag är en sån där sociala-medier-person, och jag älskar det, men just FB blir jag lite trött på ibland. Inte minst på grund av censuren – på att bli avstängd titt som tätt på grund av ”kontroversiella åsikter”. (Jistanes.)

Jag har bloggat sedan 2005 och jag inser att det är ”omodernt”, men jag älskar det. Jag älskar att ha en egen hemsida där jag kan skriva vad f*n jag vill. Jag har i och för sig inte varit så politisk på sistone, men ändå.
Jag kan inte se att jag någonsin kommer att sluta blogga om PERSONLIGT, POP OCH POLITIK. Det är liksom jag.

Under bloggens storhetstid, runt 2006-2009, hade jag en av Sveriges mest lästa bloggar. Nu bara puttrar det på, med Helsingfors som bas.

I morse vaknade jag på balkongen (det var väl sommarens sista balkongsoveri?) och jag skulle kolla ”mina kanaler”. Hade inget internet. Jag blev förtvivlad. Telefonen kopplade dock via wifi till datorn, vilket var märkligt. Letade runt på nätet. Följde rådet att ”nollaställa nätverket”. Då var nätet tillbaka i telefonen, men den kopplade ej till datorn. Förtvivlad igen.
Bytte namn på nätverket och vips fungerade allt igen.

Ta i trä.

Utan nätet är jag en nolla.