Personligt – Sida 16 – Kim da Costa

Bloggeri bloggera. Och nätdrama.

Idag tog jag en liten paus från Facebook. Jag gör det ibland. Jag är en sån där sociala-medier-person, och jag älskar det, men just FB blir jag lite trött på ibland. Inte minst på grund av censuren – på att bli avstängd titt som tätt på grund av ”kontroversiella åsikter”. (Jistanes.)

Jag har bloggat sedan 2005 och jag inser att det är ”omodernt”, men jag älskar det. Jag älskar att ha en egen hemsida där jag kan skriva vad f*n jag vill. Jag har i och för sig inte varit så politisk på sistone, men ändå.
Jag kan inte se att jag någonsin kommer att sluta blogga om PERSONLIGT, POP OCH POLITIK. Det är liksom jag.

Under bloggens storhetstid, runt 2006-2009, hade jag en av Sveriges mest lästa bloggar. Nu bara puttrar det på, med Helsingfors som bas.

I morse vaknade jag på balkongen (det var väl sommarens sista balkongsoveri?) och jag skulle kolla ”mina kanaler”. Hade inget internet. Jag blev förtvivlad. Telefonen kopplade dock via wifi till datorn, vilket var märkligt. Letade runt på nätet. Följde rådet att ”nollaställa nätverket”. Då var nätet tillbaka i telefonen, men den kopplade ej till datorn. Förtvivlad igen.
Bytte namn på nätverket och vips fungerade allt igen.

Ta i trä.

Utan nätet är jag en nolla.

Här finns jag. För den som är intresserad.

Mysteeri/Mysteriet

Jag har mina fel och brister men jag är en väldigt bra vän.

I söndags ville jag egentligen bara slappa och kolla på idiotiska serier, men en person hörde av sig och jag hörde ångest i rösten. Jag åkte för att träffa henne och hon fick prata av sig. Jag är en väldigt god lyssnare.

Vi träffades på ett karaokeställe för runt tre år sedan och – som av en händelse – lider vi båda av ischiassmärtor, så hon förstod vad jag menade när jag var lite sen till vårt möte. Jag promenerade från Kampen till Bulevarden, vilket tar bara ett par minuter, men mitt ben domnade igen och jag var tvungen att sitta ner ett tag.

Anyway. Det blev karaoke så klart. ”Joe Le Taxi”, ”Mysteeri/Mysteriet” och ”Evighet”. Jistanes, vad jag älskar att sjunga ut alla känslor och all ångest. Vissa snackar. Jag greppar mikrofonen. Känns bättre sen.

Och därmed spelar vi ”Mysteeri/Mysteriet”. Som tvåspråkig musikälskare älskar jag så klart att köra denna bit.

Pigg igen

De senaste två veckorna har jag varit så fruktansvärt trött igen. Jag förstår att många är skeptiska men jag tror att det har handlat om den återkommande efter-vaxx-tröttheten. Denna trötthet tar fortfarande över med jämna mellanrum, men tack och lov lyser de andra fruktansvärda biverkningarna med sin frånvaro (*peppar peppar*).

Men nu, äntligen, har jag i dagarna två varit mitt vanliga energiska jag. Jistanes vad jag har hållit igång. Hemmet skiner. Jag har plockat undan en massa krafs som jag ställt i källarförrådet. Och ni vet den där underbara känslan av att äntligen kunna se tvättkorgens botten! Oj, vad jag har tvättat.

Efter att ha fått så mycket gjort så känns det nu skönt att säga trevlig helg och Shabbat Shalom.

Kom till Helsingfors!

En perfekt sommardag.

Igår träffade jag en vän, lite spontant, och vi slog oss ner på en bänk vid Tölöviken (en oas mitt i stan). (Jistanes, vad jag älskar och uppskattar mina vänner.)

I alla fall. På bänken satt också en väldigt stilig kis från Nederländerna och vi språkade. Jag frågade vad han tycker om Finland och finländarna och han sa att han var positivt överraskad av finländarnas öppenhet och vänlighet.

”Jamen det är ju det jag säger hela tiden. Jag är från Sverige, men finländare i blodet, och när jag kom hit så insåg jag direkt att myten om den ’tillknäppte finnen’ är just en myt.”

Och jag älskar dessa spontana möten. De gör livet. ”Hej, jag kom hit från Stockholm och du kom hit från Amsterdam och tänk.. här sitter vi på en parkbänk och slänger käft.”

Så, som ”ambassadör” för Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet, uppmanar jag alla att komma på besök. Inte bara i ett par timmar, innan färjan vänder om, utan stanna i ett par dagar. Här finns så mycket att se, göra, uppleva.

Hjärtligt välkommen!

Jag hånglade äntligen

Nu ska jag vara lite personlig. Jag är ju det ibland…

Så. Igår, efter prideparaden, slank jag in på gaykaraokestället, och en man slog sig ned bredvid mig. Vi snackade om ditt och datt och vi var ungefär jämngamla – något som faktiskt är väldigt viktigt då man har samma referenser.

Det slog mig snabbt att han var lika ”kysk” och konservativ som jag och när han radade upp alla svenska vokalister som han gillade så kände jag att ”oj, vilken karl”. Det låter futtigt, men att han kunde låtarna ur Lena Philipssons repertoar från 90-talet, då hon inte var så populär – det kronade verket. ”Jaha, menar du ”Månsken i augusti”?”

Nu tror ju folk lätt att vi homofiler bara knullar runt osv, men det stämmer ju inte. Vi ”konservativa” – eller NORMALA – får bara inget medieutrymme.

Så. Han lade sin arm om mig och jag kände den där underbara känslan för första gången på många år. En människas fysiska närhet. Låter så futtigt men är så stort. Är livet!

Mänskliga möten och KONTAKT.

Sedan sjöng jag ”Kärleken är evig” för honom. Ja, det gjorde jag.

Därefter hånglade vi. Ja. Kim hånglade. Bakom den här mannens skägg fanns ett par så mjuka läppar och jag älskade dem.

Vi tappade tyvärr bort varandra (med 100.000 pridefirare på stan), men jag ska hitta honom igen. Ja, det ska jag.

Men den där känslan återkom efter många års ökenvandring. Någon åtrådde mig. Någon höll om mig.

Jag är så jävla romantisk av mig att jag nästan vomerar.