Det har varit en vårdkarusell utan dess like och som inte detta vore nog så halkade jag för drygt två veckor sedan. Fattades bara det!
Först var jag på akuten, sedan blev jag kallad till olycksfallsmottagningen och därefter till ögonkliniken och om några dagar ska jag till mun- och käkkirurgiska avdelningen.
(För att nästa vecka gå till nervkirurgiska för mitt ryggproblem som gör att jag vissa dagar knappt kan gå.)
Jag vill bara bli av med dessa smärtor! Och sluta ha sådan otur hela tiden.
Uppe med tuppen eftersom jag slocknade av medicinerna (man kan lätt få för sig att det bor en tablettmissbrukare här, men nej). Så hur känns det då, så här tre dagar in i denna dunderkur? Ingen större skillnad, är jag rädd. (Hur lång tid kan det ta?)
Igår när jag gick till närbutiken så hade jag så ont att jag blev tårögd plus att jag började svettas. Svettas av smärta!
Det är inte helt lätt att beskriva hur det känns, men ungefär som att få tio knivar instuckna sydväst om ryggslutet (men jag vet inte säkert eftersom jag aldrig har blivit knivstucken), samt en molande värk i vänster ben, som även drabbas av märkliga ryckningar innan det domnar och helt sonika slutar att fungera.
Men jag tar mina mediciner och hoppas på det bästa. Den plötsliga tröttheten är den stora skillnaden. Skönt i och för sig att – efter ett helt liv med sömnproblem – faktiskt få sova ordentligt. #PositivaVeckan
Nåväl, nästa läkarbesök äger rum i mitten av februari – då får jag väl se om detta drama slutar på operationsbordet. Så här kan det i alla fall inte fortsätta! Jag kan inte leva så här. Inte än! Jag fyller trots allt BARA 48 om en vecka. Nån måtta får det faktiskt vara.
Ha en bra dag.
Försöker väcka Blake (som har en ny sovstil) för morgonvessa (som vi säger på svenska i Finland, istället för -toa) så att jag kan ta mina piller och sova en timme till.
Hej så länge.
21 december 2022
Hej mitt i natten. Ursäkta mitt gnäll men jag lever ensam och har ingen att oja mig för (även om min hund lyssnar tålmodigt): jag har så ont.
I förrgår hade jag en relativt bra dag men igår hade jag återigen så vansinnigt ont. Tog mina kvällsmediciner och som vanligt slocknade jag. Låg och kollade en film (se foto) och en halvtimme in bara toksomnade jag, för att nu, fem timmar senare, vakna med sån enorm värk i benet. Jag som i förrgår trodde att medicinerna äntligen hade börjat verka. Men nej.
”Knivarna” sydväst om ryggslutet blir fler och fler och det känns som att de är trubbiga och som att en tyrann riktigt vrider om dem för att plåga mig ännu mer. Benet kollapsar när jag rör mig och det gör så att säga ont i skelettet, vilket är en smula oroväckande och skrämmande.
Nåväl, jag slutför denna ”sömnkur” och sedan får jag väl kontakta läkaren igen. Hon hintade om att det finns starkare mediciner, så jag får väl be om dem. Kan inte ha så här ont ända till mitten av februari då jag har nästa läkartid. Då avgörs mitt öde angående operation eller ej. Det lutar åt det, antar jag, då inget annat verkar hjälpa. Drygt två år med smärta som bara blir värre och värre är inte det minsta roligt.
Story time igen. Jag fick skrivklåda. Läs eller ej. Jag är ganska ”explicit” här.
Jag och ”frugan” ska ju åka till Spanien i mellandagarna, för att träffa min ’long lost brother’ (jättelång historia, men vi sågs senast 2006, vill jag minnas. Vi växte inte upp ihop och jag kände inte till hans faktiska existens förrän jag var 15). Så han bjöd OSS till Spanien och stod för fiolerna och jag är mycket rörd över att han bjöd just OSS och inte bara mig, eftersom han väl har läst vad jag har skrivit här och där, och att min ”fruga” är viktigare för mig än vad någon så kallad kärlekspartner någonsin har varit.
Anyway.
Jag har ju vissa erfarenheter av Spanien. Man kan sammanfatta det som så här att innan Israel blev mitt tredje hemland så var Spanien det. Jag hade en romans med en spanjor, när jag var i de senare tonåren. Jag blev så fruktansvärt förälskad i honom. Antonio. Vi skrev kilometerlånga brev till varandra och till slut träffades vi. Han hämtade mig i Madrid och vi åkte till hans hemstad Valladolid. Vi satt på en buss och folk rökte. Kan ni tänka er? Och det var inte så väldigt länge sedan. Det var en underbar vecka. Men… Vi låg inte. Det var som så att en dag så slängde han fram batongen bakom ett skjul vid floden, och jag som är så pryd (förstå mig rätt: jag är mycket sexuell av mig, men min höga moral plågar mig) blev förfärad så det blev inget av med det. (Dagen efter bad han mig om ursäkt och vi är idag FB-vänner.)
Fast forward. Eller FFWD som det stod på kassettbandspelarna när jag växte upp… Ett par år senare flyttade jag till Madrid, på vinst och förlust. Min arbetsplats hade stängt och jag var bara inneboende nånstans så jag bara drog. Bodde i bögkvarteret Chueca i Madrid. En fantastisk plats. Varje kväll besökte jag baren Black & White och en kväll kom en amerikan fram till mig och frågade om priset. Alltså så där som man ser i amerikanska filmer. ”How much?”
Jag förklarade att jag var i Spanien för att arbeta och att jag sökte jobb och amerikanen svarade nåt i stil med: ”I have seen you in this corner every night for the past week, and I thought you were working, because this spot is for the male prostitutes”.
Jag förklarade att jag inte var prossa och amerikanen sa – och jag glömmer aldrig detta, jag kan citera ordagrant – ”With your Scandinavian looks, if you want to make a lot of money in Spain, you should sell your body”.
Jag gick därifrån till ett annat hak och där fick jag ett jobbförslag. Barägaren ville att jag skulle uppträda som drag queen (inte min grej) och han ville att jag skulle ”vara” Liza Minnelli och jag sa att ”jag är ju mer Marilyn Monroe”, så det blev inget av med det.
Dagen därpå åkte jag hem till Stockholm.
Och nu: ett sidospår. Jag var i Spanien med en finlandssvensk/fransk pojkvän. Ja, han som var katolik och inte kunde ha sex eftersom det var ”dåligt” att må bra. Ja, så i två år var vi ihop. Sexlösa. Such a waste. Han var så sexig. Så vi var på en restaurang i Las Palmas och de hade inget vegetariskt på menyn. Alltså noll. Det var i slutet av nittiotalet. Vi beställde ris och nåt, och i riset fanns fläskkött. Vi protesterade. Sedan fick vi den historiska förklaringen. När muslimerna invaderade Spanien så tillsatte de fläsk i all mat, för att se vem som var fienden. Jag kan nu inte svära på att det var så här, eftersom jag inte är historiker, men denna förklaring fick jag. Och ur ett historiskt perspektiv så är ju detta intressant.
Men nu ses vi snart igen, kära Spanien!
Nästa gång berättar jag om holländaren som jag träffade i Spanien, och som jag besökte i en holländsk (eller heter det nederländsk?) småstad. Och så ska jag berätta om när ”frugan” reste till Spanien, lite spontant, med endast en ketchupflaska (!) i bagaget.
Facebooks ”minnen” påminde mig om att det var exakt ett år sedan som jag tog den där helvetessprutan. Jag har inga som helst vetenskapliga belägg, utan jag talar bara högst personligen av egen erfarenhet. Med det sagt…
Jag blev ju extremt sjuk. I två veckor. Kunde inte ens gå ut med hunden (tack Jenny, för hjälpen). Jag gick till akuten tre gånger under en och samma dag. Kunde inte andas. Hjärtat hoppade ut ur bröstet (faktiskt nästan helt bokstavligen).
Ett år senare känner jag fortfarande av dessa symtom. Jag får andnöd. Hjärtat slår i ”otakt”. Mitt ”ischias-ben” kanske inte längre handlar så mycket om ischias, utan jag misstänker blodproppar. (Nästa veckas läkarbesök får väl avgöra, men å andra sidan är ju läkarna köpta av läkemedelsindustrin, så ”nej, det har aaaaaaabsolut inget med vaccinet att göra”.)
Googla blodproppar och googla unga, friska män med plötsliga hjärtproblem som faller ner och dör, bara så där. Efter vaccinering så klart.
Och det här med smaklökarna.
Som jag har sagt i väldigt många år: enda anledningen till att jag ”bara” är vegetarian och inte vegan, är att jag älskar ost. Speciellt smält sådan. Som i en lasagne. Men nu… Jag skrapar bort den smälta osten. Låter futtigt, men det känns ju HEMSKT att inte känna igen sig själv på en så fundamental (!) nivå. Och chips! I min familj har vi alltid ”firat” med chirre. Men nu… Nej. Jag gillar inte chips längre. Oavsett sort så smakar de alla bara som papper. Så till och med den lilla glädjen togs ifrån mig!
Och varför lät jag mig då vaccineras? För att jag inte blev insläppt på ett karaokehak (!) utan vaccinpass. (Härregu’, hello DDR.)
Jag har alltid gått min egen väg, så jag är väldigt besviken på mig själv för att ha fallit för grupptrycket.
Som sagt: inga vetenskapliga belägg. Vänligen respektera mina högst personliga åsikter som jag baserar på högst personliga erfarenheter.
Igår var jag på magnetröntgen. Har varit med om det en gång tidigare, för många herrans år sedan, men då hade jag så mycket smärtstillande i kroppen att jag inte var helt närvarande.
Nu upplevde jag stark klaustrofobi. Här fanns ingen möjlighet att lyssna på musik (”orkestern har semester”, sa läkaren) så jag hade öronproppar och hörselskydd för att dränka de förfärligt höga ljuden något. Ljuden var inte alls besvärande. Det surrade och knackade och tidvis lät det lite som techno. Eller lite Björk faktiskt, när hon är som mest experimentell.
Men klaustrofobiskt var det, och det var psykiskt påfrestande.
När jag sedan promenerade hemåt så hade jag så ont i rygg och ben att jag nästan började gråta. På riktigt. Vissa dagar ganska okej, andra dagar så ont att jag knappt kan gå. Eller ens sova, om jag inte ligger i en väldigt speciell ställning.
Hoppas att de hittar någonting nu, som går att åtgärda. Är lite trött på att känna mig halvt invalidiserad. Jag är trots allt bara 40-nånting!
