Kategori: Personligt

Ekorrar och Hengaillaan

Blake och jag hälsade på vår vän i Esbo och det är så trevligt att titta på ekorrarna som bor i trädet utanför. Även här i Helsingfors har vi ekorrar i träden bakom vårt bostadshus men jag har inte sett dem på ett tag. Undrar vart de har tagit vägen. De kanske blev störda av att det i ett par år har byggts en massa i området.

Ekorren i Esbo hade gömt en kotte i snön på staketet och kom och grävde fram den och började mumsa. De är så söta.
Vi som har uppnått en viss aktningsvärd ålder har som nöje att iaktta ekorrar.

Ja, det var ett trevligt besök på alla vis, med mat och snack och jag färgade min väns gråa strån (själv har jag väldigt få på huvudet men desto fler på rattarna). Vi kollade även på Hengaillaan – alltså den finska versionen av På spåret, som jag för övrigt aldrig har kollat på. Hengaillaan var överraskande underhållande och till både min och min väns enorma förvåning kunde jag en massa frågor som hade med sport att göra. Jag vet ju ingenting om sport, men dessa människor kände jag till eftersom jag haft koll på dem på grund av deras sköna yttre…

Sån är jag.

Namnet på programmet kommer från Finlands underbara Eurovision Song Contest-låt från 1984. För övrigt en av få finska låtar som jag ofta drar när jag besöker någon karaokebar.
Läste förresten att det just har öppnats ett nytt karaokeställe här i stan, som är öppet 24 timmar om dygnet. Fatta så underbart! Tokio Karaoke heter det och det ligger på Mikaelsgatan 8 i Helsingfors, och jag ska besöka stället inom en snar framtid.

Vad säger det om mig?

Häromdagen fyllde min första (enda riktiga?) kärlek år. Vi var tillsammans för 30 år sedan – ändå minns jag hans födelsedag. Bara jag ser datumet så tänker jag på honom. Vad säger det om mig?

När vi gjorde slut (hans önskan) så ångrade han sig flera gånger. Under de kommande tre åren kom och gick han. Ett halvår efter vårt uppbrott hälsade han på mig och skrev i min dagbok (se bild).

Jag minns särskilt en händelse. Jag hade flyttat och bodde på andra sidan stan, i en förfärlig förort. En sådan som idag kallas ”utanförskapsområde” eller ”ett särskilt utsatt område” (utsatt för vad har jag alltid undrat). Han ringde mitt i natten när han kommit tomhänt hem från krogen (och detta var ingen engångsföreteelse) och undrade om jag inte kunde komma över och sova med honom.
Eftersom jag var en väldigt ung man med extremt värdelös självkänsla så gjorde jag som jag blev ombedd. Eller tillsagd.
Jag satte mig på tunnelbanan och åkte hela vägen hem till honom, vilket tog en bra stund så där mitt i natten, eller tidigt på morgonen. När jag väl anlände hade han slocknat.

Jag stod där och ringde på porttelefonen. Om och om igen. Ringde med min Nokia (eller om jag hade gått över till Ericsson då). Om och om igen. Till slut vaknade han och släppte in mig. Det var nog sista gången ett ”amoröst” möte ägde rum mellan oss.

Sista gångerna vi umgicks (som ”vänner”) var runt tio år efter att vi gjort slut. Jag hade en ny pojkvän som just hade börjat bete sig illa och av någon anledning sökte jag stöd hos Den Förste. Åkte hem till honom och drack vin och ältade. Därefter klubbade vi några gånger och sedan hördes vi aldrig mer.
Jag gifte mig och skilde mig och lämnade till slut Stockholm och Sverige.

Men fortfarande, efter alla dessa år, så tänker jag på honom när jag ser Datumet.
Vad säger det om mig egentligen?

Kort om min vegetarianism

Oj, så trevligt med kommentarerna som trillade in till gårdagens inlägg.
Det inkom en liten önskan om ett inlägg om det här med vegetarianismen.
Jag har ju varit vegetarian i runt 30 år. Alltså i hela mitt vuxna liv men redan som barn valde jag bort kött. Av två anledningar: jag var djurvän och jag gillade inte smaken av kött, fisk eller fågel.

Under korta perioder i livet har jag varit rent av vegan – jag och min exmake hade ”veganska veckor”, vilket var festligt. Vi lagade mestadels vår vanliga mat men i vegansk version. Vyerna vidgades på ett härligt sätt. Bland det godaste vi lagade då (eller jag, eftersom han var väldigt handikappad i köket) var veganska biffar, med svarta bönor som bas. Och utan ägg, vilket var en utmaning. De blev vidunderligt goda.

Idag däremot så har det skett en förändring, som började för runt ett år sedan och kanske kommer detta med den stigande åldern. Jag har börjat lyssna på vad kroppen har att säga.
Ungefär varannan månad skriker min kropp efter kyckling. Då äter jag kyckling och kroppen blir nöjd. På samma sätt: för ett tag sedan skrek min kropp efter fil eller yoghurt. Oj, vad jag drack fil och yoghurt i ett par dagar och sedan mådde jag bättre. Och senaste exemplet: för ett par månader sedan ville min arma kropp ha bröd. Jag äter aldrig bröd! Kroppen ville väl ha fibrer. Antar jag.
Då åt jag redigt finskt rågbröd och jag mådde så bra efter det.

Så ja, jag är fortsatt vegetarian men jag lyssnar till min kropp (som tack och lov aldrig har krävt rött kött eller fisk, som jag aldrig någonsin har tyckt om – rött kött smakar ju bara järn, vill jag minnas).

Jag återkommer i ämnet, med mina bästa vardagsrecept.

Här finns tidigare blandade inlägg i ämnet.

Vad ska jag göra med denna blogg?

Jag vaknade i natt och insåg att denna blogg i år har funnits i hela 20 år. Tjugo! Ja, i perioder har den legat helt orörd men jag har alltid återkommit.
Det är ju inte lika roligt att blogga nu, som det var 2005. När sociala medier kom så började den stora bloggdöden. Men jag harvade vidare.

Det som gör det extra jobbigt är att jag ju inte har någon tydlig inriktning (längre). Annat än ”personligt, pop och politik”.
Ett tag bloggade jag uteslutande om mitt då händelserika privatliv. Därefter om djurrätt och vegetarianism. Sedan tog Israel över och bloggen var större än någonsin. Därefter blev alltihop en enda salig röra av det mesta som är livet.

Så jag vet inte hur jag ska gå vidare – eller om jag helt enkelt ska stänga ner.

Men jag kan väl börja med att öppna kommentarerna igen. Jag stängde dem för länge sedan eftersom det skrevs så få kommentarer samtidigt som det kom tusentals spamkommentarer som jag var tvungen att gå igenom och radera. Kanske någon läsare mot förmodan har något att säga om saken?

Okej, jag gör ett test.
Det är måndag idag och hela den här veckan ska jag blogga varje dag. Kanske klarnar det då.

Kaffe och sömn

Här kommer ett något överraskande och udda inlägg om KAFFE OCH SÖMN. Eventuellt med några humoristiska inslag, ty sådan är jag: trots all misär så är jag en relativt skojfrisk person.

Först lite bakgrundsinformation.
Ända sedan jag var ett mobbat, finnigt (ej akne) bögbarn med vitt, tjockt hår av fantastisk kvalitet, så har jag i perioder lidit av svår sömnlöshet. Faktiskt är mina första minnen här i livet av hur jag sitter ensam och sömnlös på köksbordet mitt i natten och det låter rätt ledsamt när jag tänker på det.

En gång när jag för ca 20 år sedan blev sjukskriven pga total utmattning efter en längre sömnlös period så testade jag olika insomningsmedel. Men låt mig inflika, innan jag fortsätter, att när jag säger sömnlös så menar jag inte ”åh, jag hade lite svårt att somna en natt förra veckan och sov bara fyra timmar och jag är fortfarande lite trött”, utan jag menar verkligen NOLL sömn, natt efter natt. På den nivån att det till slut blir rentav livshotande.

De flesta sömntabletterna gjorde varken till eller från och de som fungerade kom med fruktansvärda biverkningar, som i sin tur höll mig vaken.

Sedan, för ca fem-sex år sedan, var det dags för en ny sömnlös period (dessa perioder kommer tack och lev mer och mer sällan) och av en slump fann jag en mirakelmedicin.

En natt när jag gav upp sömnförsöken så klev jag upp och drack en kopp kaffe. Jag tänkte sitta där och vänta på att gå till jobbet men istället somnade jag. Jag testade natt efter natt och alltid med samma resultat. Efter kaffeslurken somnade jag.

I somras var det dags för en ny period och jag kom ihåg mitt husmorsknep. Drack kaffe. Somnade.
Numera när jag känner mig extra stressad eller ovanligt olycklig (=sömnproblem) så dricker jag kaffe innan sängdags, i förebyggande syfte. Senast igår. Och oj, vad skönt jag sov i natt.

Är inte detta märkligt?
Och jag talar alltså om riktigt kaffe. Jag är ändå en rejäl finländsk karlakarl, så jag snackar inte om nåt koffeinfritt tramskaffe.

(Bilden: tack till dig som gav mig denna fina kaffekopp för ett tag sedan. Den är verkligen jättetjusig!)