Personligt – Kim da Costa

Blandat morgoninlägg

Jistanes, vilket busväder. Stormen Jari är här och det blåser som tusan. Speciellt här uppe på Mejlans klippor. Balkongmöblerna flyttar sig och det är blött och slaskigt. Tror ni att bilisterna stannar och låter folk gå över gatan? Så klart inte. De bara sitter ensamma och dundrar på i sina fula vrålåk. Dessutom har de fortfarande inte lärt sig att undvika vattenpölarna så de tvångsduschar oss alla. Stan är inte skapt för bilar, utan för människor. Bilar hör inte hemma i större städer med ypperlig kollektivtrafik och DET ÄR MIN BESTÄMDA UPPFATTNING. Jag ogillar bilar och det har jag alltid gjort och därför är jag körkortsFRI. (Brasklapp: gäller inte såna som inte kan ta sig fram utan bil.)

För första gången på många månader tittar jag på morgon-tv och det är samma gamla hets mot den minimala remsan som heter Israel. Tänk att lilla – pyttelilla – Israel får så mycket uppmärksamhet. Bara lägg av! De tjatar om Israel för att slippa tala om de inhemska problemen. Som ex. den växande fattigdomen. (Samtidigt som vi skickar pengar till terrorister som vill utplåna nämnda ministat. Otroligt!)
Min bestämda åsikt är att så länge de egna medborgarna letar efter burkar att panta så ska inget ”bistånd” skickas utomlands. En självklarhet för oss normalbegåvade.

Dessutom sitter de i sin kommunistfärgade, superfula studio, iklädda sina kommunistfärgade fula kläder och dumförklarar de 76 705 154 amerikaner som röstade på Trump. Get over it och hoppa ner från era alldeles för höga hästar.

Åh, förresten. Igår lyssnade jag på ett debattprogram (Svenska Yle) och det satt tre gäster i studion. Samtliga dumförklarade nämnda amerikaner och tävlade i att spy ut sitt hat mot Trump. Säg vad du vill om honom, men VAD ÄR DET FÖR ”DEBATT”PROGRAM? Var var DEBATTEN?

FÖRSÖK HA EN BRA DAG.
Själv är jag på dåligt humör pga bilister och ’public service’.

VIKTIG SAMHÄLLSINFORMATION OM DIALEKTER OCH DET FINSKA SPRÅKET

VIKTIG SAMHÄLLSINFORMATION OM DIALEKTER OCH DET FINSKA SPRÅKET.

När jag var ute och motionerade i morse lyssnade jag på denna podd, eftersom jag tycker att Arja är härlig. (Hon berättade en massa spännande saker – även relaterade – så lyssna gärna.)

Nu till informationen.

Hur svårt kan det vara för svenskar att uttala finska namn?

Vi tar det på väldigt lätt svenska: stavas det med dubbla vokaler, i detta fall bokstaven A, så blir det ett lååångt A. Så hur uttalar man Arjas efternamn SaijonmAA? Exakt så! SAI-JÅN-MAA.
Skärp er nu.

Ni svenskar måste sluta vara så ointresserade av vad ni ibland kallar ”Östra rikshalvan”.

Bara skärp er.

Bonusinformation: jag har hört folk säga att ”åh, Arja, du talar så vacker finlandssvenska”.

Men nej! Arja bryter! Hon talar inte någon finlandssvensk dialekt!

Min mor bryter på samma sätt, eftersom hon är finskspråkig. Jag själv bryter inte eftersom jag växte upp i Sverige.

Däremot har jag ”lärt” mig att tala nyländsk finlandssvenska. Den kommer automatiskt när jag umgås med finlandssvenska vänner. Jag tänkte på detta senast i måndags när jag tog en promenad med min vän Den Finlandssvenske Professorn. Jag bara växlade över. Automatiskt.

Dialekter smittar som pesten. När jag, som eg. talar vulgär västgötska, flyttade till Stockholm så tog det inte många månader innan västgötskan var så gott som borta. Men lustigt nog har den kommit tillbaka efter att jag flyttade till Finland. (När jag talar med mig själv, min hund eller med rikssvenska vänner alltså. Med finlandssvenskarna halkar jag som sagt lätt över till nyländsk finlandssvenska.)

*puh* Det blev överraskande långt men förhoppningsvis informativt.

(Och jag var så klart tvungen att rätta poddavsnittets beskrivning. Jistanes, vad folk har noll koll. Eurovision är inte samma sak som uttagningarna till Eurovision, exempelvis Melodifestivalen! Skärp er även på denna punkt! Annars blir jag sportkommentator och då kommer det att låta ungefär så här: ”Ja, här kommer en fotbollshunk från Brasilien springande. Oj, se vad han springer. Han sparkar på bollen och den går i mål. Se så gulligt. Nu kramas alla hunkar. Så himla vackert ändå. Manlig vänskap”.

Rätt person på rätt plats. Jollra inte om Eurovision om du inte vet nåt om ämnet, så slipper du mig som sportkommentator.)

[Edit: jag blev så irriterad av ESC-grejen att jag helt missade hur taskigt hela poddtexten är skriven. Jistanes ändå.]

Mitt älskade Österbotten

Min kusin, fru Westerholm, skickade denna bild till mig.

Åh, barndomens somrar i Österbotten. Då var jag genuint lycklig. Och solen sken alltid och jag hade konstant ont i magen då farmor skämde bort oss med glass och munkar. (Och där lärde jag mig att dricka kaffe.) (Och där blev jag förtjust i en kis för första gången. Jag var väl nio.)

”Liten men tuff” står det på huvudbonaden. Vilka flashbacks jag får.

Jag älskar Österbotten.

Var inte för hård mot dig själv

Jag är för hård mot mig själv och måste acceptera vissa saker.

Under de senaste tio månaderna har jag opererat såväl rygg som hjärna. Det är ganska allvarliga grejer och jag fungerar inte som förr. Det måste jag acceptera. Smärtorna (med anledning av ryggoperationen) försvann redan dag 1, för vilket jag är SÅ tacksam, men jag har så klart ”efter-operationen-ont” och min kropp kommer aldrig mer att vara ”normal”. Jag kan inte springa, exempelvis. Jag har svårt att ta på mig strumporna. Byxorna är ett projekt i sig.

Låter patetiskt men så är det för mig numera. (Den som uppfann skohornet förtjänar ett pris.)

Och hjärnan. Mitt minne är helt värdelöst. Jag glömmer allt hela tiden och skriver ner saker.. Jag kan inte bara skriva ”imorgon 15:00”, utan jag måste även skriva ner var jag ska vara och vem jag ska träffa. Jag glömmer allt och kan inte memorera någonting. (Men jag slapp att drabbas av hjärnblödning.) Jag får lära mig att leva med det.

Men någonting positivt: jag har inte ont i benen och ryggen så som jag hade före ryggoperationen. Det var helvetiskt. Jag kunde ju ta mig tusan inte röra mig ordentligt på tre år (och därför blev jag så fet, vilket jag hatar, men jag jobbar på det så gott jag kan).

Ta hand om er. Hälsan framför allt. Vips! så blir vi av med den.

Snöhångel

Min kloka, väluppfostrade hund väckte mig strax före 04, då han ville gå på herrarnas.
Vi kom ut på gården och medan Blake gjorde sitt så insåg jag plötsligt att det snöade. Stora, vackra flingor föll vaggande från himlen och det var ganska romantiskt. (Jag är ju en oerhört romantisk man.)
Då kom jag att tänka på en händelse som utspelade sig någon gång i slutet av 90-talet.

Jag hade varit på nattklubben Propaganda i Stockholm (den bästa klubb jag varit på och det var ju på den tiden jag orkade med sånt) och där hade jag träffat en stilig karl.

Vi stod sedan ute på gatan då han väntade på en taxi och jag skulle åka till min arbetsplats för att sova på soffan då jag skulle jobba om bara några timmar (det var på den tiden jag orkade med ett sånt leverne).
Då började vi hångla – grovt, med tungor och allt. Och det snöade. Det var som en film. Snön yrde och våra tungor vispade.

Jag vet fortfarande inte varför vi inte bytte nummer men hans taxi kom och jag tog mig till jobbet.

Där träffade jag sedan under arbetsdagens gång en rolig kollega: en ung, väldigt käck kvinna, med enorma rattar. Trots att hon var väldigt pryd så kunde hon ibland slänga ur sig en riktigt vulgär kommentar. Hon var festlig helt enkelt.

Jag berättade om Hångelmannen och vet ni vad hon gjorde då? Hon slet fram telefonkatalogen (minns ni dem?) och ringde sedan upp alla som hette som Hångelmannen, som bodde i den närliggande stad där han bodde. Gulligt av henne va?

Tyvärr hittade vi honom inte och jag såg honom aldrig mer.
Tänk om detta var min enda chans till Evig, Sann Kärlek.
Vilken otur. Vilket slöseri.

Men ett fint minne, som jag alltså kom att tänka på (efter alla dessa jättemånga år) när jag stod på gården vid 04 i morse.

Det måste ha varit ett alldeles spektakulärt hångel.