Personligt – Kim da Costa

Det var helt osannolikt

Jag har kanske berättat om detta tidigare men jag kom att tänka på hela grejen för ett par kvällar sedan då jag och min vän Samuel lyssnade på Carola och jag drog hela historien för honom.

Jag växte upp på landet i Västergötland under relativt knappa förhållanden. Vi hade alltid mat på bordet och hela och rena kläder (mycket tack vare min mor som var sömmerska) (min far arbetade på lokala fabriken) men inte så mycket mer.

Jag slet för min månadspeng (100 kronor) genom att städa, diska, ta hand om min lillasyster, klippa gräset o.s.v. och alla mina pengar gick till popmusik och musiktidningar. Jag har aldrig någonsin fått någonting gratis. Och därför har jag en arbetsmoral som heter duga.

När jag var nio hade min första musikaliska idol just släppt sitt andra album och jag väntade på min månadspeng och jag ville bara ha Carolas nya alster ”Steg för steg”. En sommardag var jag ute och cyklade med min kusin och jag såg något ligga i diket. Jag vände om och gick och kollade. DET VAR KASSETTEN ”STEG FÖR STEG”. Jag tror ju verkligen inte på ”slumpen”. Så hur kan det komma sig att jag, av alla nioåringar i hela Sverige, var den som hittade kassetten i diket? Jag som väntade på min månadspeng. Och vem hade slängt den där? Säkert nån aggressiv hårdrockare.
(Inget ont om er. Jag har haft jättekul på det där hårdrocksstället på Sveavägen, Stockholm, vars namn jag just nu inte kommer ihåg.)

Jag har kassetten kvar (se bild) och numera har jag albumet även på CD och vinyl.

Topplåtar:

1. Det regnar i Stockholm (mycket populärt när jag sjunger den på karaokekrogar här i Helsingfors)
2. Ännu en dag
3. Jag har funnit mig själv

Morgongnäll

Här kommer ett gnälligt inlägg då jag vaknade på dåligt humör. Helt utan egentlig anledning – ibland drabbas man av mans-mens.

Det är helt outhärdligt att ta del av nyheter, nyhetssändningar, nyhetspoddar numera.
De jämför – på riktigt – oskyldiga israeler som sitter kidnappade (eller är mördade utan att vi vet om det) med massmördande palestinska terrorister som sitter i israeliskt fängelse.
Jag lyssnade på en podd när jag var ute och morgonmotionerade och det var nåt så vidrigt. Det är alltså en massa ”reportrar”, som inte vet någonting, som slänger ur sig en massa nonsens.

Och vad är det med dessa kvinnliga ”journalister” och ”reportrar”. Vi snackar alltså om vuxna damer som talar med bebisröst. Man märker bums att de inte vet vad de talar om och de låter som tonårstöser. Fnitterflickor.
Nu kanske jag blir anklagad för att ”hata” kvinnor men det gör jag så klart inte. Jag älskar rediga, mogna, bestämda damer – men vad är det med dessa fnitterflickor?

Det är så oseriöst, alltsammans.

Mer gnäll.
För ett tag sedan lyssnade jag på ett debattprogram från Svenska Yle. I studion satt förutom programledaren (ej fnitterflicka, utan mogen, kunnig dam) tre gäster. Ämnet var Donald Trump. Gästerna tävlade i att kräkas ur sig sin avsky. Den ena var grövre än den andra och jag undrade för mig själv: Var är DEBATTEN i detta DEBATTprogram?

Jag lyssnade även på ett helt annat program där reportern (så som de alltid gör) blandade ihop ”hat” och ”hån” (faktiskt inte ”hat” och ”hot” för en gångs skull). Låt mig informera församlingen om att HAT och HÅN inte är samma sak.
Jag går inte runt och hånar folk eftersom jag själv inte vill bli hånad – men ”hån” ÄR inte samma sak som ”hat”.

Folk har blivit så slappa och bänga.
Är det nåt i dricksvattnet?

Oj, vad skönt det var att skriva av sig. Nu klickar jag snabbt på ”publicera”, utan att ens läsa igenom vad jag skrivit, så att jag blir av med min irritation.

Ekorrar och Hengaillaan

Blake och jag hälsade på vår vän i Esbo och det är så trevligt att titta på ekorrarna som bor i trädet utanför. Även här i Helsingfors har vi ekorrar i träden bakom vårt bostadshus men jag har inte sett dem på ett tag. Undrar vart de har tagit vägen. De kanske blev störda av att det i ett par år har byggts en massa i området.

Ekorren i Esbo hade gömt en kotte i snön på staketet och kom och grävde fram den och började mumsa. De är så söta.
Vi som har uppnått en viss aktningsvärd ålder har som nöje att iaktta ekorrar.

Ja, det var ett trevligt besök på alla vis, med mat och snack och jag färgade min väns gråa strån (själv har jag väldigt få på huvudet men desto fler på rattarna). Vi kollade även på Hengaillaan – alltså den finska versionen av På spåret, som jag för övrigt aldrig har kollat på. Hengaillaan var överraskande underhållande och till både min och min väns enorma förvåning kunde jag en massa frågor som hade med sport att göra. Jag vet ju ingenting om sport, men dessa människor kände jag till eftersom jag haft koll på dem på grund av deras sköna yttre…

Sån är jag.

Namnet på programmet kommer från Finlands underbara Eurovision Song Contest-låt från 1984. För övrigt en av få finska låtar som jag ofta drar när jag besöker någon karaokebar.
Läste förresten att det just har öppnats ett nytt karaokeställe här i stan, som är öppet 24 timmar om dygnet. Fatta så underbart! Tokio Karaoke heter det och det ligger på Mikaelsgatan 8 i Helsingfors, och jag ska besöka stället inom en snar framtid.

Vad säger det om mig?

Häromdagen fyllde min första (enda riktiga?) kärlek år. Vi var tillsammans för 30 år sedan – ändå minns jag hans födelsedag. Bara jag ser datumet så tänker jag på honom. Vad säger det om mig?

När vi gjorde slut (hans önskan) så ångrade han sig flera gånger. Under de kommande tre åren kom och gick han. Ett halvår efter vårt uppbrott hälsade han på mig och skrev i min dagbok (se bild).

Jag minns särskilt en händelse. Jag hade flyttat och bodde på andra sidan stan, i en förfärlig förort. En sådan som idag kallas ”utanförskapsområde” eller ”ett särskilt utsatt område” (utsatt för vad har jag alltid undrat). Han ringde mitt i natten när han kommit tomhänt hem från krogen (och detta var ingen engångsföreteelse) och undrade om jag inte kunde komma över och sova med honom.
Eftersom jag var en väldigt ung man med extremt värdelös självkänsla så gjorde jag som jag blev ombedd. Eller tillsagd.
Jag satte mig på tunnelbanan och åkte hela vägen hem till honom, vilket tog en bra stund så där mitt i natten, eller tidigt på morgonen. När jag väl anlände hade han slocknat.

Jag stod där och ringde på porttelefonen. Om och om igen. Ringde med min Nokia (eller om jag hade gått över till Ericsson då). Om och om igen. Till slut vaknade han och släppte in mig. Det var nog sista gången ett ”amoröst” möte ägde rum mellan oss.

Sista gångerna vi umgicks (som ”vänner”) var runt tio år efter att vi gjort slut. Jag hade en ny pojkvän som just hade börjat bete sig illa och av någon anledning sökte jag stöd hos Den Förste. Åkte hem till honom och drack vin och ältade. Därefter klubbade vi några gånger och sedan hördes vi aldrig mer.
Jag gifte mig och skilde mig och lämnade till slut Stockholm och Sverige.

Men fortfarande, efter alla dessa år, så tänker jag på honom när jag ser Datumet.
Vad säger det om mig egentligen?

Kort om min vegetarianism

Oj, så trevligt med kommentarerna som trillade in till gårdagens inlägg.
Det inkom en liten önskan om ett inlägg om det här med vegetarianismen.
Jag har ju varit vegetarian i runt 30 år. Alltså i hela mitt vuxna liv men redan som barn valde jag bort kött. Av två anledningar: jag var djurvän och jag gillade inte smaken av kött, fisk eller fågel.

Under korta perioder i livet har jag varit rent av vegan – jag och min exmake hade ”veganska veckor”, vilket var festligt. Vi lagade mestadels vår vanliga mat men i vegansk version. Vyerna vidgades på ett härligt sätt. Bland det godaste vi lagade då (eller jag, eftersom han var väldigt handikappad i köket) var veganska biffar, med svarta bönor som bas. Och utan ägg, vilket var en utmaning. De blev vidunderligt goda.

Idag däremot så har det skett en förändring, som började för runt ett år sedan och kanske kommer detta med den stigande åldern. Jag har börjat lyssna på vad kroppen har att säga.
Ungefär varannan månad skriker min kropp efter kyckling. Då äter jag kyckling och kroppen blir nöjd. På samma sätt: för ett tag sedan skrek min kropp efter fil eller yoghurt. Oj, vad jag drack fil och yoghurt i ett par dagar och sedan mådde jag bättre. Och senaste exemplet: för ett par månader sedan ville min arma kropp ha bröd. Jag äter aldrig bröd! Kroppen ville väl ha fibrer. Antar jag.
Då åt jag redigt finskt rågbröd och jag mådde så bra efter det.

Så ja, jag är fortsatt vegetarian men jag lyssnar till min kropp (som tack och lov aldrig har krävt rött kött eller fisk, som jag aldrig någonsin har tyckt om – rött kött smakar ju bara järn, vill jag minnas).

Jag återkommer i ämnet, med mina bästa vardagsrecept.

Här finns tidigare blandade inlägg i ämnet.