Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det sjunde inlägget i serien, önskat av den vågade Ponte.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Förr om åren hade jag en evighetslång stubin, men för fyra år sedan förändrades allt. Jag vet ej om det berodde på att min kropp blev fucked up av de antidepressiva pillren jag tryckte i mig, eller om det var ‘livskrisen’ i allmänhet som låg bakom.
Hur som helst så klipptes stubinen av och det återstår nu endast en liten fladdrande fjupp. Jag exploderar lätt och människor som under årens lopp vant sig vid min mjäkighet och eviga diplomati hade i början lite svårt att förhålla sig till mitt nya sanna jag.
Så var det den där gången då jag och Dansken, efter att ha laddat för en helkväll under en hel veckas tid, besökte en småskum krog. Kvällen var ung och humöret på topp då Dansken plötsligt spillde en drink svart shot över mina ljusa byxor. Jag exploderade och blev fruktansvärt irriterad – dock inte på honom utan på livets allmänna jävlighet. “Inte en drink shot till på mina byxor”, kved jag medan jag rafsade ihop mina saker och kastade mig ut på gatan, haffade en taxi och åkte hem.
Igår var det dags igen. JAG SKREK ÅT DEN NYE HETEROGRABBPOLAREN!
Hjälp.
Jag hade en väldigt dålig dag och den blev ännu sämre då det dåliga inte berodde på mig utan på någon som uppenbarligen inte gör ett särskilt bra jobb. Som jag nämnt tidigare så är jag en ordningens man och när det börjar dimpa ner betalningspåminnelser gällande arbetsrelaterade fakturor som jag lämnar in i oerhört god tid så blir jag så arg att jag ser stjärnor.
Så var det igår.
Fast värre.
Det handlade denna gång inte om påminnelser utan om meddelanden som löd: betalas inte fakturan NU så släcks ditt konto.
Jag gick i taket. Med all rätt såklart, men jag borde ha riktat min vrede mot rätt person.
Dessvärre befann sig den ansvariga inte på plats och när det ringde på dörren stod den stackars heterograbbpolaren där. “Bla bla blaa”, fräste och skrek jag. “Använd ditt jävla nyckelhelvete!” För säkerhets skull avslutade jag med ett rungande “VA FAAAN!?”
Nåväl. Jag lugnade ner mig under timmarna som kom och gick och när jag var på väg hem tittade jag in hos heterograbbpolaren och sa med min mjukaste stämma: “Förlåt att jag skrek åt dig. Ha nu en fin eftermiddag så ses vi imorgon.”
Som sagt så är en av mina bästa egenskaper att jag kan be om ursäkt och förlåtelse. Det är det inte många som törs i dagens pissiga samhälle.
Ha en bra dag.
Puss puss.
Månad: augusti 2009
Tröga pack!
Jag sitter på jobbet och väntar på morgonnyheterna.
I Gomorron Sverige (hatar för övrigt denna patetiska stavning) har de telefonväkteri om Svinan.
Naturligtvis ringer trögis efter trögis in och trots att vi skriver 2009 fattar dessa människor (som vi ju vet är sådana som aldrig missar ett härligt telefonväkteri) inte att de ska DRA NER LJUDET på TV:n eller radion när de hamnar i direktsändning.
Skärpning!
Dessutom mumlar de. Svamlar. Drar ut på det (åh, jag är med i TV/radio!).
Jag känner att örfilen hänger i luften.
Okej om man är blåst, men att vara trög – det är helt enkelt inte okej. Använd hjärnan som Herren så givmilt gav dig.
Förslappade trögskallar.
En hora och en router
Ikväll har jag sett säsong två av den fantasiska tv-serien Secret Diary of a Call Girl (säsong ett såg jag igår, den gick på Kanal 5 för ett bra tag sedan). Åh, vilken ljuvlig serie. Billie Piper är fantastisk som den prostituerade Londonbruden Belle (vem hade trott det när hon i slutet av 90-talet skuttade runt till sina värdelösa barnlåtar). Hon spelar bra, är vacker på ett inte tröttsamt sätt och hon har så vackert hår! Jag har alltid gillat serier och filmer med hortema (på samma sätt som jag alltid varit svag för transdito) och jag orkar inte ens börja analysera varför det är så.
Hur som. Fantastisk serie. Den tredje säsongen är tydligen på gång. Underbart.
En annan bra sak med dagen var att jag äntligen skaffade mig en ny router. Den förra pajade hipp som happ i början av sommaren och jag bestämde mig för att ignorera eländet (sladdar överallt, kors och tvärs över golvet) tills sommarens resor var avklarade. Åh, vilken befrielse! Jag har spenderat hela kvällen med datorn i köket – bara för att jag återigen kan. En blir ju lite trötter på att kväll efter kväll stirra in i samma väggar.
Läs även andra bloggares åsikter om billie piper, secret diary of a call girl, tv, router
Önskeinlägget: Kvällen då jag satt blyg i ett hörn men till slut vågade
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det sjätte inlägget i serien, önskat av den sensuelle Ponte.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Kvällen då jag satt blyg i ett hörn men till slut vågade
Låt mig nu berätta om gårdagskvällens tunnelbaneresa.
Som jag skrivit tidigare så hatar ogillar jag mycket starkt när främmande människor kommer och tafsar på Sebbe. Småbarn, som naturligtvis inte vet bättre, sträcker fram händerna och föräldrarna bryr sig inte om att säga åt dem att det där är opassande. Punkt slut. Det händer tack och lov inte särskilt ofta att vuxna människor gör detsamma, men det händer. Jag kommer inte med mina svininfluensanävar och geggar runt i ditt ansikte, så vänligen håll dig på avstånd, vill jag säga. Men vågar inte.
Tills igår kväll.
Sebbe var väldigt trött efter en lång tur på Kungsholmen och dessutom har han inte besökt Italienaren (i nya fantastiska bostaden) tillräckligt många gånger för att känna sig rofylld och trygg nog att sova en stund.
Nu hade han lagt sig på tunnelbanegolvet, vid mina fötter, och han småsnusade sött.
In klev en man och en kvinna som man genast visste betydde dåliga nyheter. Fy fuck vad jag ogillar när “reko medborgare” börjar bete sig som utvecklingsstörda (kommer inte på något bättre ord och önskar att inte missuppfattas som icke-PK). Som mannen igår. Han flängde runt som en pingisboll i vagnen och hans kvinna (?) sa: “sätt dig ner nu, du studsar ju in i folk”. “Jag har druckit för många öl”, flämtade han fram medan han slog sig ner i sätet på andra sidan gången från mig sett. Nu pekade han mot fönstret: “Balloooon” svamlade han. “En luftballong”, svarade kvinnan. “Nej”, fortsatte gubben, “it’s a balloooon!”
Som ett jäkla mähä.
Naturligtvis skulle denna patetiska människa få syn på Sebbe, som till råga på allt hade kräkts på promenaden mot tuben och nu verkligen ville vara i fred på golvet vid mina trygga fötter. “Ttt!” började gubben locka på Sebbe. “Ttt! Ttt!”
Jag satt och fipplade på mobilen och undvek att titta på dessa trashiga människor.
“Du får fråga först”, sa kvinnan till gubben, som vore han ett barn.
“Ttt! Får jag hälsa på hunden?” stammade han sedan fram. Alkoholångorna vällde ur hans fula käft och utan att titta upp svarade jag:
“Nej, det får du inte. Inte just nu.”
Subban, som var packad även hon (det var ju trots allt lönedag och hon kände sig rik där hon satt på väg till den inrökta tvåan i Farsta strand) svarade på ett sånt där irriterande kärringvis: “Nej! Klart man inte får. Inte just nu!”
Aaargh!
Jag sa inget mer. Tunnelbanevagnen var full av folk och alla störde sig på dessa två personer. Jag kände mig tuff nog som vågade säga NEJ. Utan vidare motivering.
Bonusanekdot: En unge gallskrek under hela resan och den packade gubben sa ett par gånger: “Håll käft!”
Hahaha. Till ett litet barn.
Fy fan.
Nåväl.
När jag klev av tuben noterade jag att en uteliggare/människa i trasiga kläder, som aldrig duschar eller kammar sig och därmed stinker så där unket ni vet, fastnade med ryggsäcken i dörrarna och paniken var nära. Döden likaså. Tåget var på väg att köra iväg då mannen till slut lyckades ta sig loss (med hjälp av en snygg karl).
Det var den resan det.
Önskeinlägget: När nyttjar jag vitt vin och när nyttjar jag rött vin
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det femte inlägget i serien, önskat av Ponte – mannen med den mest sexuellt explicita bloggen i Sverige.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
När nyttjar jag vitt vin och när nyttjar jag rött vin
Jag är mycket glad i vin – det har nog inte undgått någon. Det var en blåsig höstdag 1994, jag var 19 år ung, då jag först förstod det stora i ett glas mustigt rödvin. Efter den kvällen blev det ofta lite rödtjut till maten men snart kände jag att det var dags att utforska de vita vinerna. Till min stora sorg upptäckte jag snabbt att vitt vin inte var för mig.
1. Man får alltid, alltid dålig andedräkt av vitt vin. Gäller alla.
2. Jag tycker mig alltid, oavsett prisklass och ursprungsland, kunna ana en smak av avgaser. Särskilt tyskt vitt vin smakar… miljöförstöring. *Rys*
Ändock! Det vita vinet har ett par fördelar. För det första blir man inte lika trött och dåsig, som av rött. Man får heller inte blå tänder, vilket ju är väldigt positivt om man befinner sig bland okända och gärna vill visa ett brett smil medan man minglar runt i hopp om att få till det.
Är man på en het date så uppstår såklart ett stort dilemma: taskig andedräkt eller blå tänder? Förhoppningsvis finns, oavsett val av vin, tandborste att tillgå.
Kortfattat: vitt vin är att föredra då man håller människorna omkring sig på armlängds avstånd. Då yta är allt. Rött vin funkar bäst vid mer intima tillfällen. Då det blåa på tänderna snabbt försvinner tack vare en hetings ivriga tungvirvlande.
Favoritvinet då? Daltons röda, och nej, att vinet är israeliskt har inget med saken att göra – det är helt enkelt det smarrigaste vin jag smakat. Det bara försvinner i munnen. Rund, ljuvlig smak. Aaah. Finns dessvärre inte på systemet, men jag ska se om jag kan göra något åt saken.
Bonusanekdot: rosévin fungerar enbart under sommarmånaderna. En varm och slö eftermiddag på balkongen eller i parken sitter ett glas rosé riktigt fint men i allmänhet är det för saftaktigt för min smak.