Förresten.
Jag har en date.
Imorgon.
Med en tysk.
För övrigt tog jag ledigt från jobbet imorgon. Ska träffa MM på båten.
Jag måste gå in på ett ämne som jag avhandlat tidigare. Någon gång sa jag ju att jag blev impad av folk som kollade både fotoalbum OCH FAKTARUTA på Qx. Idag hände detta; jag mailade två stycken (emot alla mina principer eftersom.. ja, läs resterande) och båda kollade enbart mina foton – inte min profil – och svarade inte. Alltså; är jag så jävla ugly? Båda två var i och för sig snygga som synden men ändå… Man kan väl svara?! Och om inte.. åtminstone kolla ens sida och inte bara ens foton! How superficial.
Månad: september 2006
”Ring my be-ee-ell, ring my bell, ding-ding-dong, dinge-dinge-ding”
Jag har tänkt på en sak. Dörrklockor. Min kära hund, Sebbe, reagerar på ett visst sätt varje gång han hör en dörrklocka på TV (i och med mitt Desperate Housewives-rally den här helgen har han hört otaliga olika dörrklockor). Han har bott hos mig sedan han var knappt tio veckor och jag har en sådan där standard-ring-ring-dörrklocka. Förmodligen hade hans uppfödare det också. Ändå, om det så är ring-ring eller pip-pip eller ding-dong han hör så reagerar han på ett speciellt sätt. Är inte det konstigt?
Morgonens konversation
Gucci: Vad skriver du?
Jag: Lite romantiskt tjafs. I brist på annat. Jag är i desperat behov av fysisk kontakt.
Gucci: Men är inte det självvalt?
Jag: Nja. Just nu skulle jag tacka ja till det mesta.
Gucci: Men har inte du en massa bloggroupies?
Jag: Ehem. De är ju inte intresserade av min kropp. Bara mitt intellekt. (Obs. ironi.)
(Tystnad)
Gucci: Jag tror nog att de är intresserade av både och.
Ibland blir man via mail i detta virrvarriga internät uppvaktad av människor man helst inte vill bli uppvaktad av. Då använder jag min aldrig sinande fantasi för att få dem att tappa intresset utan att vara elak. Som idag.
Man, 55: Hej, hur är läget?
Jag: Jo tack, det regnar – härligt.
Man, 55: Ja, det behövs. Skönt att slippa vara ute i det.
Jag: Jag var just ute i det med hunden. Underbart. Det känns så renande efter en het sommar full av synd.
Man, 55: Har du syndat i sommar?
Jag: Jag tror jag skulle behöva uppsöka en präst och gå vidare med mitt liv.
Barhoppa
På min lunch (jobbar hela helgen) tog jag en citypromenad sugen på att handla något nyttigt till hemmet. Som vanligt kom jag tillbaka med en massa saker till Sebbe. Hundgodis, extra mumsig mat, bajapösar, bitpinnar och annat. Men det var inte det detta inlägg skulle handla om utan det skulle handla om något jag tror Aronson tog upp en gång.
Börja för tusan aldrig blogga på Expressen.se eller något annat ställe där man måste vara medlem för att kunna kommentera. Så boring. Enormt trist att läsa sådana bloggar eftersom man ju inte kommer kunna kommentera. Det känns som att lyssna på en monolog. En jättelång monolog. Frustrerande. Ska sluta läsa sådana bloggar n-u NU.
Min kollega skall till Paris med sin kille imorgon. Ljuvligt. Jag är lite avis. Jag menar; strosa, slinka in på ett glas rött, strosa, äta middag, strosa, slinka in på en whisky, vila, gå på vuxendans osv. Det är ju livet.
Just att barhoppa – det har jag tänkt mycket på. Man gör det alldeles för sällan och framförallt här hemma i Stockholm. Man går till ett ställe och ugglar där tills det är dags att antingen gå på klubb eller åka hem. En vacker dag ska jag barhoppa hela Götgatan fram. Från Skanstull till Slussen. Är jag tillräckligt nykter där vänder jag och tar Hornsgatan tillbaka. Sedan tar jag fyrans buss hem. Låter inte det underbart!?
Senast jag barhoppade hamnade jag och min jätteandrogyna vän ML på en engelsk ölpub i Gamla stan, sådär en eftermiddag. Det var en upplevelse. Det kändes som vi befann oss utomlands. Efter att ha sett en halv fotbollsmatch på TV tillsammans med dessa engelsmän hamnade vi på något posht ställe i närheten. Vi drack de godaste och framförallt dyraste Irish coffeesarna ni kan tänka er. Framåt kvällen stegade vi in på Tip Top (det var tider) och när vi satt där som panelhönor utmattade efter en lång dags färd mot nattklubben blev min vän inviterad till en yllekoftsklädd kvinna i baren. Han kom snart tillbaka till mig med röda kinder. Kvinnan i koftan hade om möjligt ännu rosigare färg på sina. “Hon trodde jag var tjej och flirtade med mig”, sa han.
Som avslutning (TV:n står på här på kontoret); jag har väldigt svårt för folk som inte rör på munnen när de talar.