Etikett: pop

Jag vet inte, Madonna. Jag vet inte.

Det är lite ”jobbigt” att vara ett stort (enormt) fan av Madonna just nu, men det är ju ändå när det går lite taskigt som man måste stå vid den utsattes sida. Och så vidare…

Först släpptes den urtrista singeln Medellín, följd av okejiga I Rise och därefter tråkiga Crave (som jag snart ska återkomma till) samt det stora frågetecknet Future. (Läs mer här.)
Och vad hände sedan då? Jo, ett urtrist och rent ut sagt kasst uppträdande på Eurovisionfinalen.

Efter det numera ökända uppträdandet på Eurovision Song Contest skrev jag i affekt:

Nu ska schlagermadonnabögen vara lite provocerande. 
Ni vet hur mycket jag älskar Madonna och vad hon har betytt för mig, men…
För tio år sedan hade Eurovision behövt Madonna. 
Idag behöver Madonna Eurovision.
FÖRLÅT.
Hon är min drottning men hennes tre senaste låtar hade inte gått till final från semin. 
(Så hon kallar in en 30 år gammal hit.)
Förlåt!
Jag ÄLSKAR Madonna men jag är inte fundamental.

Det var mina raka ord kanaliserade och komprimerade.
Inte nog med att sången var kass – hela alltet kändes livlöst och oinspirerat. Att stå iklädd en massa svart tyg och yla i en trappa känns inte direkt partaj. Att sedan lägga ut klippet på youtube med starkt redigerat ljud känns ju bara B. Varför kunde Madonna (eller hennes stab och skivbolag?) inte bara säga att ”det där gick ju inte så bra, men här är klippet i alla fall”? Det hade varit mer Madonna-aktigt.
Och Future? Vad tusan är det för låt?

Tillbaka till singeln Crave. Den har vuxit lite hos mig. Jag kommer aldrig någonsin att älska låten men i just detta nu känns den som hittills bästa låten från Madame X. Videon är snygg dessutom. Men jag förstår mig verkligen inte på dessa samarbeten med småpojkar som ”rappar”. De fyller ingen som helst funktion. De stönar fram nåt ”ööh” eller ”yeah” här och där, eller upprepar vad Madonna just sjungit. Helt värdelöst.
Dessutom är de så unga att de inte ens kan tala ordentligt/rent, såg jag i ett klipp med en av dessa gossar (vem av dem som är vem och vilka de egentligen är vet jag inte och jag är högst ointresserad av att ta reda på det).
Bara ta bort dem.

Jag ser verkligen – med darrande underläpp – fram emot att hela albumet släpps. Kommer jag att gråta av lycka eller av olycka? Det är den stora frågan.

Foton: youtube/vevo

Musikalisk höjdpunkt

Idag vill jag berätta om mitt livs musikaliska höjdpunkt.
Det var tisdagen den 21 mars 1989 då Madonnas album ”Like a Prayer” släpptes.
Titelspåret hade släppts som singel 2,5 veckor tidigare och jag minns så väl när jag hörde detta mästerverk för allra första gången. Melodin! Texten! Sången! Körerna! Helt enkelt briljant. Dessutom fanns några riktigt bra remixar på de två maxisinglarna.

Den där tisdagen i mars gick jag till Rydéns skivbutik på lunchrasten för att se om de hade fått in dagens (veckans?) leverans. Men nej.

Jag gick tidigare från skolan den dagen (skolkade lite grann) och tillbaka till butiken och där fanns den! (Pris: 85 kronor.) Med det fantastiska konvolutet. Så classy. Så sassy. Så stiligt. Så perfekt.
Missade skolbussen och promenerade hem. Sju kilometer. Och jag ville bara komma hem för att lyssna!
Ni förstår, ungdomar, att på den här tiden läste vi om ett kommande skivsläpp i tidningarna flera månader innan släppet och sedan fick vi snällt vänta. (Tidningarna i mitt fall var svenska Okej och tyska Bravo.) Inga märkliga nedladdningar. Inga snabba klick. Nej. Väntan! Musiken var värd någonting på den tiden.

Jag kom hem och plockade ut LP:n ur fodralet. Ur högtalarna strömmade den ljuva musiken. Aldrig hade Madonnas röst låtit så ”nära”. Så skör men stark på samma gång. Jag njöt i mitt pojkrum och vårsolen sken. Jag minns det så tydligt.

Poppärla efter poppärla: ”Express Yourself”, ”Love Song” (med Prince), ”Till Death Do Us Part” (om äktenskapet med Sean Penn), den fantastiska balladen ”Promise To Try”, barnsligt underbara ”Dear Jessie”, superballaden ”Oh Father” samt familjekärlekslåten ”Keep It Together”.
Och så fick vi den bortglömda balladen ”Spanish Eyes”, i vilken Madonnas röst spricker några gånger, och det låter så äkta och känslosamt.

Ett musikaliskt och konstnärligt mästerverk från början till slut. LP:n var parfymerad och en liten ljusblå papperslapp med ”The facts about AIDS” låg i konvolutet (året var som sagt 1989).
På fotografierna fick vi se en mörkhårig Madonna och hon var så jäkla snygg.

För hela 30 år sedan kom detta album och det håller än idag. När jag lyssnar på låtarna, när jag ser fotografierna och den snygga layouten samt när jag tänker på vad ”Like a Prayer” har betytt för mig så blir jag en smula tårögd. Och tacksam!

Inget album har lyckats slå ”Like a Prayer”.
Men nämnda donnas ”Ray of Light” kom nio år senare i närheten.

Madonna – Like a Prayer

Lady Gaga – Born This Way

Äntligen är det den 23 maj och Gagas nya alster är här!
Jag har lyssnat in mig riktigt ordentligt och nedan finns mina låt-för-låt-betyg.
Först vill jag bara säga att jag älskar soundet – kombinationen av grova guror och tunga synthar tilltalar mig!
Det otroligt fula omslaget ska jag inte kommentera…
Born This Way (Bonus Track Version)

  1. Marry The Night 5/5
    Väldigt stor låt. Enorm. Den susar genom natten.
  2. Born This Way 4/5
    Första singeln slog ner som en bomb och jag tycker att den funkar bra som leadsingle. BTW introducerar albumet fint, inser jag nu när jag hört samtliga låtar.
  3. Government Hooker 5/5
    Omedelbar favorit. Börjar med nåt slags operaylande men snart kommer de underbara synthljuden fram och jag älskar dem.
  4. Judas 5/5
    Singel nummer två har vuxit från en fyra till en fullfjädrad femma. Stökig dänga som känns en smula Leila K.
  5. Americano 3/5
    Nej, detta är verkligen ingen ny Alejandro. Snarare lite åt Madonnas Spanish Lesson-hållet och den blev ju faktiskt med tiden en av mina favoriter från Hard Candy (2008).
  6. Hair 5/5
    Fantastisk låt som växer och växer och jag gillar faktiskt den där omtalade saxofonen. Briljant text!
  7. Scheiße 4/5
    Lite crazy – och jag gillar det. Synthigt, 80-taligt och rått.
  8. Bloody Mary 5/5
    Ännu en omedelbar favorit och jag kan nästan höra Madonna framföra den. Mycket fin melodi.
  9. Black Jesus + Amen Fashion 3/5 (Bonusspår)
    Hmm. Lite stökig låt – det händer väldigt mycket. Diggar 80-talsrefrängen. Kan bli en fyra men får nöja sig med tre dansanta Kimmor tills vidare.
  10. Bad Kids 4/5
    Älskar verserna men refrängen håller inte hela vägen till en full femma.
  11. Fashion Of His Love 4/5 (Bonusspår)
    Blippbloppig popdänga som jag vet kommer växa rätt rejält.
  12. Highway Unicorn (Road To Love) 4/5
    Ännu en stökig dänga. Verserna + refrängen sitter inte riktigt i varandra – de snarare tvångssys ihop. Det funkar det också. Refrängen loopade i mitt huvud när jag vaknade efter att ha lyssnat på albumet non stop kvällen före.
  13. Heavy Metal Lover 3/5
    Hmm. Förmodligen den låt jag har svårast att ta till mig. Elegant och mysig melodi i refrängen, men… lite svåra verser.
  14. Electric Chapel 3/5
    De grova gurorna byts snart ut mot en mjuk synthmatta. Lite tjatig. Hmm… en trea.
  15. The Queen 3/5 (Bonusspår)
    Oj oj, känner lite ABBA-vibbar i inledningen. Fin melodi men lite rörig helhet.
  16. Yoü And I 5/5
    Fantastiskt fin text. Lite lugn och fin melodi. Diggar hårt!
  17. The Edge Of Glory 5/5
    Växte från en fyra till en femma när jag såg Gaga göra låten live.

CD 2

  1. Born This Way (The Country Road Version) 2/5
    Visst, kul när en låt får en helt ny kostym, men nja…
  2. Judas (DJ White Shadow Remix) 4/5
    Trevlig, rivig remix.
  3. Marry The Night (Zedd Remix) 5/5
    Underbart hysterisk electromix!
  4. Sheiße (DJ White Shadow Mugler) 3/5
    Något tilltokad version. Eller… Lite väl tillplattad version.
  5. Fashion Of His Love (Fernando Garibay Remix) 3/5
    Okej.
  6. Born This Way (Jost & Naaf Remix) 3/5
    Lite tjatig synthgrej.

Avslutningsvis: I like it och jag belönar Born This Way med fyra dansanta Kimmor.

Relaterade länkar: Exp, Jerry, AB, GP, Syd, HD, DN, SvD, DN, Exp
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I väntan på Gagas nya LP

Åh, vad jag ser fram emot Lady Gagas nya album. Jag är ju ingen Spotifymänniska så jag har inte hört mer än singlarna (albumet finns ju redan på Spotify Premium). En som har avnjutit hela plattan är den finemangfina Jerry – läs hans utlåtande här.
Medan jag väntar (Born This Way släpps på måndag) så ser jag intervjuer och kollar videor. Ah!



Avslutningsvis den underbara ”Judas”:

Musik: Britta, Riha + Gaga

Lite musik då – det är ju fredag.
1. Härligt att Rihannas underbara S&M finns i ny version – med Britney som medspelare! Vilket superkalas. Det är här man märker att Brittis – som ju inte är någon stor vokalist – trots det har en popröst. Och jag diggar den. Hon må ha feta låtskrivare och grova producenter i ryggen, men utan Britney blir det bara standardpop av det hela.
2. Och härligt att remixarna av Britneys fantastiska Till The World Ends släpptes idag. Har just matat in dem i iPhonen och ska snart lyssna järnet.
3. Läckert smäckert att Lady Gagas kommande singel Judas äntligen dykt upp på iTunes (bara så där). Love it.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,