Med anledning av att Melanie C snart släpper sitt nionde album Sweat så skriver jag några rader om hennes tidigare album. Idag är det dags för uppföljaren till den hyllade debuten Northern Star – nämligen Reason, som kom 2003.
Så här i efterhand kan man lätt förstå att Melanie levde under enorm press när hon försökte få ihop sitt andra album. Skivbolaget ville naturligtvis få till en lika storsäljande skiva som debuten hade varit, men så blev det så klart inte. Varken hon eller skivbolaget verkar ha vetat vilken musikalisk riktning de skulle välja, så det blev lite av varje.
Here It Comes Again 2/5 Första singeln var ett märkligt val. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i låten som bara pågår och pågår. Helt enkelt inte min typ av musik.
Reason 4/5 Titelspåret däremot var en fin pianoballad. Den starka rösten får återigen visas upp.
Lose Myself In You 3/5 Midtempo och inte dåligt på något vis. Ganska gungig på ett skönt sätt, men låten känns ändå lite… onödig och intetsägande.
On The Horizon 5/5 Nu kommer däremot tre starka låtar på raken. On The Horizon var andra singeln – en riktigt härlig popdänga som genast blev en av mina favoriter.
Positively Somewhere 5/5 I denna finstämda poplåt har vi en så oerhört vacker melodi. Och en… positiv text. En omedelbar favorit som håller än idag. Ja, den gör faktiskt det. 23 år senare.
Melt 5/5 Svepet av fina låtar avslutas med denna midtempoballad som hade förtjänat att bli en jättehit. Dessvärre är den helt bortglömd idag.
Do I 2/5 Nåt slags lugnt lunkande. Återigen inte alls dåligt – bara väldigt onödigt och intetsägande.
Soul Boy 1/5 Jag antar att denna gäspning är en cover, då jag inte alls känner igen låtmakarna från övriga låtar på albumet. Så jäkla trist mjäk.
Water 5/5 Äntligen återigen dags för en fin poplåt i nåt slags midtempo. Water har ett så oerhört härligt stick i slutet av låten. (”I wanna love you forever…” o.s.v. Då lyfter låten från en fyra till en full femma.)
Home 5/5 Vi börjar närma oss slutet och därför är det dags för en mycket typisk, dramatisk Melanie C-ballad. Väldigt bra.
Let’s Love 4/5 Rockigare tongångar får avrunda. Denna och den efterföljande låten hör ihop på något vis…
Yeh Yeh Yeh 4/5 …De är i mångt och mycket samma låt, men denna är ändå lite poppigare. Och det var Yeh Yeh Yeh som blev albumets sista singel.
Som synes är detta en ganska ojämn skiva, med väldigt höga toppar och ett fåtal ovanligt djupa dalar. Reason blev ingen jättehit och besvikelsen var stor bland såväl fans som hos Melanie + skivbolag. Hur skulle de gå vidare härifrån? Det återkommer jag till i ett senare inlägg.
[Från denna era finns även ett par riktigt fina b-sidor (från singlarna Here It Comes Again och On The Horizon), så låt mig tipsa om dem: I Love You Without Trying och Love To You.]
Jag har inte skrivit tillräckligt mycket om Melanie C på denna blogg – hon är ändå en av mina mest spelade artister. Ja, du som inte har koll kanske inte vet att Sporty Spice fortfarande släpper album efter album och dessa alster har alltid varit värda att uppmärksamma och lyssna på om man gillar Melanies något säregna röst. Själv uppskattar jag säregna röster; det är härligt att direkt veta vem man lyssnar på när man hör en låt.
Om ett par veckor släpper Melanie sitt nionde (!) album Sweat, så därför ska jag så sakteliga avverka fröken Chisholms samtliga album och jag börjar så klart från början.
Solodebuten Northern Star släpptes 1999 och albumet blev mycket framgångsrikt över stora delar av Europa (och här och där i världen). Jag minns att långt efter att skivan släppts så toppade den topplistan i mitt födelseland Sverige, där jag fortfarande bodde under denna tid, samtidigt som singeln – jättehitten – I Turn To You toppade den svenska singellistan. Inte illa!
Man märker snabbt att Melanie efter de väldigt framgångsrika åren med Spice Girls inte riktigt visste vilken musikalisk riktning hon skulle välja som soloartist; här trängs alla typer av musik, men det gör mig ingenting. Trots att jag inte är någon rockig person så gillar jag de rockigare låtarna och trots att jag avskyr R&B så gillar jag de R&B:igare tongångarna.
Go! 4/5 Denna smårockiga bit känns som en perfekt albumöppnare. Egentligen inte min typ av musik (är inte så mycket för ”röj”) men jag gillar denna.
Northern Star 5/5 Det lugna, melodiösa titelspåret har jag älskat sedan jag först hörde det. En riktig pärla som jag ständigt återvänder till. Minns så tydligt hur videon rullade på musik-tv medan höstvindarna blåste aggressivt utanför mitt fönster. Bitterljuvt.
Goin’ Down 4/5 Melanies första solosingel (efter duetten ”When You’re Gone” med Bryan Adams) fick nog ett och annat Spice Girls-fan att lyfta på bägge ögonbrynen. Denna låt är nämligen mycket stökig och vild och jag gillar den just som den är.
I Turn To You 5/5 Monsterhitten! Albumversionen känner nog inte alla igen då den är betydligt lugnare än den remixade versionen som släpptes som singel och som alla dansade till sensommaren och hösten 2000.
If That Were Me 4/5 Lite överraskande släpptes denna låt – som handlar om hemlöshet – som singel. Jag tycker att den är fin trots att texten är lite lökig emellanåt, men anser ändå att det var ett märkligt singelval.
Never Be The Same Again 5/5 Den första monsterhitten – det R&B:iga samarbetet med den nu bortgångna TLC-stjärnan Lisa ”Left-Eye” Lopes remixades också inför singelsläppet och resultatet blev alldeles fantastiskt och låten blev en redig hit och listetta. Jag älskar denna dänga än idag.
Why 5/5 En fin ballad där Melanie får visa upp sina röstresurser. Inte många minns denna låt men jag spelar den då och då och den ligger på min balladspellista.
Suddenly Monday 4/5 Här har vi en kort, hurtig låt som inte är något särskilt men jag blir alltid på gott humör när jag lyssnar på den.
Ga Ga 2/5 Den enda låten på hela albumet som jag inte riktigt får grepp om. Den passar helt enkelt in i helheten.
Be The One 4/5 Även denna halvtempolåt känns ganska ospännande, men det finns någonting i melodin som jag går igång på. Låten vaggar liksom fram på ett ganska härligt sätt.
Closer 5/5 En otroligt fin, drömsk ballad som förtjänar lite mer uppmärksamhet. En full femma och nästan sex minuter lång (otänkbart i dagens popklimat).
Feel The Sun 4/5 Albumet avslutas med ännu en drömsk ballad. En mycket fin bit att runda av med. Helt säkert bortglömd av nästan alla människor på denna poppiga planet, men inte av mig. Lyssna och njut!
Under den gångna månaden har jag lyssnat mycket på två helt färska album och dem tänkte jag skriva några rader om nu.
SAINT ETIENNE ”INTERNATIONAL”
Denna trio vet jag inte mycket om. Egentligen faktiskt väldigt lite: jag känner till den underbara hitlåten ”He’s On The Phone” (1995) samt att de skrev en låt till Kylie Minogue i ungefär samma veva. Åh, och låten ”Who Do You Think You Are” (1993) kommer jag så klart ihåg, men den var ju en cover. I början av september lyssnade jag på en musikpodd där de talade om trions nya (och tydligen absolut sista) album och jag blev nyfiken. Började lyssna och jag älskade vad jag hörde. ”International” innehåller lite lågmäld Pet Shop Boys-doftande mjuk popmusik som verkligen faller mig på den darrande underläppen.
Glad 4/5 Albumet börjar med en låt som mycket väl sätter tonen för helheten. Det är bitterljuvt på ett sånt där Pet Shop Boys-vis och jag gillar texten mycket. It’s a lottery But there’s only a handful of winners Every time If you miss every chance Heaven knows why your heart feels so еmpty All the time
Dancing Heart 5/5 Vi fortsätter i samma spår men den här är det lättare att sjunga med till. Gillar dessutom den sköna synthslingan som lurar i bakgrunden. Sångerskan Sarah Cracknell låter lite som Diana Ross, kom jag på efter ett tag. This life has had its high points And sure, there′s been some lows
TheGo Betweens 3/5 Ett lite annat slags sound. Låter äldre än de första låtarna, så kanske var det lite åt det här hållet de lät tidigare? Jag förstår dock inte riktigt vad texten handlar om. I hold your coat for you this weekend Read your books and drive you home
Sweet Melodies 5/5 Lite lugnare tempo, lite mer avskalat. Oerhört vackert och skänker en viss bitterljuv sinnesstämning (igen). You gave me sweet melodies That sent me soaring on the breeze You gave me sweet melodies That take me higher
Save It For A Rainy Day 5/5 Här kan vi snacka om ett ljuvligt åttiotalssound i något uppdaterad kostym. En underbar låt med nonsenstext. Don’t worry what the neighbours say
Fade 5/5 Albumets göra-slut-låt. Wow, så vackert. Och ja, Diana Ross-rösten finns där fortfarande… I can feel our love… Fade
Brand New Me 3/5 Ett helt annat sound. Det låter som en hel orkester i bakgrunden. Bra, men lite för glatt och upptempo för mitt humör just nu. Looking back, I could’ve been worse But I could’ve been better too
Take Me To The Pilot 4/5 Lite drum ’n’ bass från tidigt 2000-tal. Skönt blippbloppig men inte så intressant text. Musiken och inte minst musikproduktionen är viktigast här. Take me to the pilot I feel I need to fly now
Two Lovers 5/5 Produktionen är så himla härlig. Lätt melankolisk melodi och en text om hemlig kärlek. We were two lovers Forced into secrecy We were two lovers Whose future was fantasy
Why Are You Calling 5/5 Börjar i samma anda som de flesta andra låtar på detta toppenalbum, men efter refrängen överraskas jag av en massa oväntade, stökiga instrument. Vokalisten blir väl lite frustrerad på sitt ex… This is the clearest moment Now I see what I meant to you But I don′t understand Could you please explain? If it’s over, why you calling me again?
He’s Gone 5/5 Ingen ledsen text, trots titeln. Snarare är det en vän som blir peppad. Sköna synthtrummor från nittiotalet. Full femma även här. Kanske min slutgiltiga favorit! Seeing you being strong Seeing you moving on, makes my day
The LastTime 3/5 Jag har varit så generös så nu får det räcka med en trea. Dock, en fin avslutaning på ett mycket bra album som jag tycker att ni alla ska ge en chans. Now I′m really glad we made the trip Because only three survived
SOPHIE ELLIS-BEXTOR – PERIMENOPOP
Sophie däremot har jag följt ända sedan hennes första fantastiska album ”Read My Lips” (2001). Hennes skivor har varit ganska ojämna och de tre senaste var inte alls Sophie-poppiga och därför har jag knappt lyssnat på dem. Nu är Sophie dock tillbaka med ett riktigt härligt pop/dance-album med en titel som syftar på före–klimakteriet–pop. Lite vitsigt, men svårt att komma ihåg…
Relentless Love 4/5 När vi nu hoppar från Saint Etienne till SEB så skruvar vi upp tempot lite, men soundet är ändå inte helt olikt på detta Sophies åttonde fullängdare. Have you ever put your heart inside the biggest rollercoaster?
Vertigo 4/5 Tempot skruvas upp ytterligare. Nu är Sophie ute på dans och hon blir förtjust i en stilig karl. Och vem har inte blivit det några gånger under årens lopp? Looking in your eyes Dizzy in the glow, give me that vertigo
Taste 5/5 Här kommer albumets första fulla femma och vi lugnar ner oss lite. En ganska sensuell dänga. Ibland artikulerar inte Sophie tillräckligt tydligt så det kan vara svårt att höra vad hon sjunger (eller så är det fel på mig). Därför läser jag alltid texterna de första gångerna jag lyssnar på ett nytt album. Baby, I don’t know what goes into your recipe It just works for me
Stay On Me 4/5 Den här låter mer som Sophie på album 1 eller 2. Ett lite annat sound och det överraskade mig först att Stay On Me släpptes som singel. Jag vande mig dock snabbt och nu sjunger jag glatt med. Sophie är ute och raggar karlar igen, förmodligen iklädd en lagom slinkig, glittrig kort klänning. Om jag känner henne rätt efter alla dessa år. Everyone’s got their eye Got their eye on you But I know there’s nothing they can do, do Cause his eyes stay on me
Dolce Vita 5/5 Vi vet alla vad Sophie sjunger om här. Nu skruvade vi upp tempot en aning igen förresten. Väldigt mycket tidiga Sophie. Har gått från en fyra till en full femma med tiden. (Har lyssnat mycket på dessa bägge album.) Nowhere to go so I just take it slow I’ve got that summer state of mind
Time 5/5 Min första omedelbara favorit när jag först lyssnade mig igenom. Älskar den och nu kommer ordet som jag använde flera gånger om Saint Etiennes alster: bitterljuvt. Underbart. Sophies röst glider på ett elegant sätt. And it’s not about how much you earn The things we have, let ’em burn And when the smoke is rising high I will be there holding you tight
Glamorous 4/5 Sophie är som sagt ute och raggar karlar både en och två och tre och fler gånger på Perimenopop och det får hon ju göra om hon nu känner för det. Låten är bättre än den lite… trista titeln. He’s drama, larger than life A devil you think is heaven-sent But he’s poison, clouding my head And I always want that taste again
Freedom Of The Night 4/5 Albumets första singel övertygade mig först inte, men nu när jag hör låten i ett sammanhang så förstår jag den. Här hör den hemma. Men Sophie är inte hemma, ty hon är ute och stökar igen. I can feel energy I believe it’s healing me All I need is sweet release In the freedom of the night
Layers 4/5 Nu har Sophie äntligen släpat hem sitt byte och de rumlar runt mellan lakanen. Lite tjatig refräng men jag förstår Sophie. Äntligen fick hon till det och hon är mycket pigg och ärtig. Kör hårt! Love is there under the surface Come on, be straight with me under the covers
Diamond In The Dark 4/5 Sophie är VÄLDIGT nöjd med sitt byte. Nu är hon i extas och hon vill ha mer och mer och mer. Oj, oj, vad jag saknar denna sexiga känsla. All of my, all of my, all of my, all of my sеnses Telling me, telling me, telling me, telling me what I need inside
Heart Sing 4/5 MEN SÄG DEN LYCKA SOM VARAR. Trubbel i paradiset. Redan? Men skönt att varva ner lite nu när skivan börjar sjunga på sista versen. But everything has changed And all the colours faded Can’t you bring me back to life?
Don’t Know What You’ve Got ’Til It’s Gone 5/5 Sophies nya kärlek höll inte (i verkliga livet är hon lyckligt gift sedan tjugo år) och skivans sista reflekterande låt är en stor favorit. Vi vet alla vad hon sjunger om. En perfekt avrundning. And they say never look back It doesn’t happen like that Sometimes the memories attack It’s true And it’s all part of the map The place I’m finally at Made up of good and of bad I’m moving on and You don’t know what you’ve got until it’s gone
Som synes på mina höga betyg: två suveräna album som kom i rättan tid, lagom till hösten. Lyssna, lyssna!
Sent en kväll ringde en vän. ”Jag har en låt i huvudet och jag vet inte vilken, snälla hjälp mig.” Jag bad henne ”humma” och jag kände genast igen melodislingan. ”OK. Tyst nu. Den kommer till mig. Vänta. Nära nu. AH! JAG VET! Det är Alice Deejay!” Frågar man mig om popmusik från 80- och 90-talen så kan jag förmodligen besvara frågan. Och skivan finns med stor sannolikhet i min samling. Borde det inte bli dags att lyssna på lite med eurodance igen? Tänk om ungdomarna kunde glömma rap crap och sånt och istället lyssnat på glad dansmusik. Vilken värld vi skulle ha.
Vännen i fråga och jag gick från att vara kompisar till att vara vänner tack vare vårt stora gemensamma musikintresse. Musik förenar. Underbart.
Jag började, av någon anledning, lyssna på Take That. Det var inte igår. Deras album ”Everything Changes” från 1993 är ju toppen från början till slut. Min favoritlåt har alltid varit ”Another Crack In My Heart”. En annan favorit är ”Love Ain’t Here Anymore” och en tredje är superhitten ”Relight My Fire”. Den spelades mycket på nattklubbarna när jag var i den åldern att jag började (och orkade) klubba.
Redan som tonåring älskade jag sorgsna ballader. Jag var väl deprimerad redan då, och detta har kommit och gått genom livet.
En annan hit var ”Pray”, som hade en väldigt fin musikvideo.
Jo, jag kom att tänka på detta album bara ”så där” och jag minns när jag lyssnade på det i min ”freestyle” när jag promenerade hem från min flickvän (!).
