Jag lyssnar – naturligtvis – på en massa ”viktiga” poddar om samhällsutvecklingen, det bedrövliga politiska klimatet o.s.v. Men. Jag lyssnar också på underhållande musikpoddar och nu vill jag tipsa om fyra av dem.
SCHLAGERVÄNNERNA och EUROVISION LEGENDS Den första är på svenska och i denna podd avhandlas allt som har med Melodifestivalen och Eurovision Song Contest att göra (götti!). Den andra är på engelska och min gode bekant Emil småpratar med legendarer från ESC. Mycket trevligt!
KYLIE – The Diminutive Collection Två goa britter går igenom Kylie Minogues samtliga album, ett i veckan. Det är allmänt prat om musiken och om eran, samt betygsättning och annat. Oerhört göttit!
HITFABRIKEN Fredrik Ralstrand samtalar med artister/musiker om deras fetaste hitlåtar. Fredrik är vänlig och intresserad och han har en skön radioröst.
TRACK BY TRACK Detta är SÅ jag. Två goa britter (ej samma som ovan) väljer ut ett popalbum som de samtalar om. Låtarna gås igenom en efter en och det är ju väldigt göttit för en person som tar popmusik på största allvar.
Mitt i detta eländiga coronakaos har en av mina favoriter släppt en ny singel och dessutom är videon riktigt sevärd. Här är Melanie C:s ”Who I Am”.
I was building my armour so I could fit in To avoid any drama I would shut my mouth I hid I was lost in the ruins of who I thought I should be I forgot I was human I must set my body free They don’t recognise when I’m being honest Because I wasn’t before No they may not like it but I’m not sorry That’s who I am No I’ve got nothing left to hide, hide I’m comfortable with what’s inside, side (That’s who I am) You think you’ve known me all this time, time But the real me is mine, mine. (That’s who I am) That’s who I am When I look in the mirror I finally like what I see There’s been so many changes I accept they’re a part of me They don’t recognise when I’m being honest Because I wasn’t before No they may not like it but I’m not sorry
That’s who I am No I’ve got nothing left to hide, hide I’m comfortable with what’s inside, side (That’s who I am) You think you’ve known me all this time, time But the real me is mine, mine. (That’s who I am) That’s who I am That’s who I am That’s who I am No I’ve got nothing left to hide, hide I’m comfortable with what’s inside, side (That’s who I am) You think you’ve known me all this time, time But the real me is mine, mine. (That’s who I am) I’m ready to drop my armour It will make me stronger Drop my armour That’s who I am I’m ready to drop my armour It will make me stronger Drop my armour That’s who I am
Pet Shop Boys är en av de där popakterna som jag har följt från start och som jag lyssnar på än idag. Deras två senaste album Super (2016) och Electric (2013) har jag inte riktigt tagit till mig (jag kanske måste ge dem en ny chans; jag kanske bara har haft så mycket annat för mig) men idag släpptes så nya Hotspot. Albumets två första singlar uppmärksammade jag när de släpptes men jag tyckte att de var en smula… sömniga (även om Dreamland har ryckt upp sig en smula vid det här laget; Burning the Heather är dock fortfarande ett litet frågetecken), medan den tredje – Monkey Business – kändes härlig redan vid första lyssningen.
Will-o-the-Wisp 4/5 Ja, jag var tvungen att googla titeln: something that is impossible to get or achieve. Aldrig hört! Med det sagt så är detta en skön upptempobit som låter som en pärla från förr.
You Are the One 5/5 Jo, vi har läst att PSB numera delvis bor i Berlin men alla dessa referenser till staden i fråga känns lite… töntiga? Ja, vi vet att Berlin är en fet bögstad där man kan pippa och partaja (jag fann min då blivande make – numera ex-make – på en gata i Berlin). Med det sagt: jag älskar denna lugna, typiskt PSB:iga låt som bland annat innehåller dessa rader: And every bird in the sky’s a performer A tingle-tangle, chittering and chattering By the fountain, spluttering and splattering Det kallas popkonst!
Happy People 4/5 Oj, detta låter som PSB på 90-talet. Soundet ger rejäla flashbacks. Lite Army of Lovers-vibbar dessutom. Faktiskt.
Dreamland 4/5 Det tog som sagt ett bra tag innan jag tog albumets första singel till mig. Nu belönas den med en svag fyra. Ett minus för de politiska inslagen i texten – jag är *SÅ HÄR* trött på ”kändisar” som uttrycker vänsterextrema åsikter om gränslösa samhällen och jadajadajada. Lägg av!
Hoping For a Miracle 4/5 Åh, så vackert och melankoliskt. Doftar mycket tidiga PSB.
I Don’t Wanna 5/5 En omedelbar favorit; medryckande och svängigt om en blyg kis som inte vill gå ut och dansa. In a song, he hears that rhythm’s a dancer And it won’t take no for an answer Suddenly, he thinks he might reluctantly Go looking for some company He summons up the energy
Monkey Business 4/5 Nåt slags sjuttiotalssväng (?) på nya singeln. Kommer aldrig att hamna på någon lista över PSB:s bästa singlar, men en svag fyra får den nu av mig i alla fall. För nu.
Only the Dark 5/5 Lugnt och ack så romantiskt. Återigen en ”gammal” PSB-låt. Don’t be scared For only the dark Can show you the stars I’ll be there The moment the dark Reopens your heart
Burning the Heather 2/5 Gitarriga balladen som släpptes som singel nummer två, och som jag inte förstår mig på. Men jag lärde mig att ljung heter heather på engelska. Alltid nåt.
Wedding in Berlin 4/5 För det första så tycker jag att det är festligt att Mendelssohns brudmarsch samplas i denna härliga dänga. För det andra så gillar jag den enkla texten om ”varför vi gifter oss idag”. Bra avslutning!
Härligt med ”bara” tio låtar, så som det alltid var förr i tiden (10 eller 12 spår). När vissa album släpps numera så innehåller de upp mot 20 bitar och det är ju på tok för mycket. (Nästan) Allt var bättre förr.
När jag nu skummar igenom mina betyg för var och en av låtarna så inser jag att jag gillar LÅTARNA mer än ALBUMET som helhet. Så tokigt det kan bli.
”Look Sharp!”, ”Efter Stormen” samt en billig kassett från B&W.
I och med Marie Fredrikssons plötsliga bortgång så har vänner och bekanta delat med sig av sina musikminnen gällande denna fina svenska vokalist samt superduon Roxette. Jag började då fundera på mina egna favoriter. Det är ju svårt att välja bara så där, så jag kollade min Last-FM. Här är mina (sedan år 2006) mest spelade låtar med Marie respektive Roxette.
Mina 20 mest spelade Roxette-låtar (sedan 2006) (märk väl!):
Som synes så är jag en vän av ballader. Stora feta känslor går jag igång på. Jag diggar även poppiga bitar så klart, men i Roxettes fall så har det ofta varit Gessle som tagit hand om sången på upptempolåtarna och hans röst är ju faktiskt ganska obehaglig. Helt enkelt oerhört osexig. (Jag – nästan – hatar exempelvis ”Joyride”.) Med det sagt så skriver han ju fantastiska låtar men vi vet ju alla att utan Marie så hade Roxettes alster bara varit mellanmjölkiga popdängor. Detta märks tydligt när man lyssnar på gamla demoinspelningar där Per står för sången. Som ”Dressed For Success”. Med Per bakom mikrofonen! Oacceptabelt!
Lite lustigt mitt i all misär är att jag inte hade lyssnat på vare sig Roxette eller Marie på många år, men i somras när jag var bortrest så gjorde jag det – med råge. Jag vet inte varför men jag matade in hela Fredrikssons och Roxettes diskografier i telefonen och så låg jag i solen (och i skuggan) på landet och toklyssnade.
Mitt Roxette-lyssnande nådde överraskande en ny topp i somras.
Mina första MaRixette-minnen då? Jo, jag kommer ihåg att jag såg dem framföra ”Neverending Love” i nåt tv-program och jag köpte ”Efter Stormen” på kassett när den släpptes. Sedan fick jag ”Look Sharp!” i julklapp och jag älskade LP:n! Som jag älskade den! Inhandlade en billig kassett på B&W – tror att det var 1986 – med sololåtar samt tidiga Roxettedängor. Därefter var jag ett Roxettefan och köpte samtliga album fram till ”Room Service” (2001). Även samlingarna ”Pop Hits” och ”Ballad Hits” (2003) köpte jag på CD. De sista släppen ”Charm School” (2011), ”Travelling” (2012) samt ”Good Karma” (2016) skaffade jag mig först i efterhand. (De är inte särskilt bra men jag ska ge dem en chans till och lyssna igenom ordentligt.)
Maries solokarriär följde jag (sporadiskt) fram till samlingen ”Äntligen” (2000). De sista albumen har jag men jag är inte särskilt förtjust i dem heller; ska ge även dem en ärlig chans på nytt.
Mina 10 mest spelade Marie Fredriksson-låtar (sedan 2006) (märk väl!):
Som ni vet så ÄR musik till stor del rena minnen. En del låtar som kanske inte är särskilt mycket för världen betyder väldigt mycket för en själv. Detta just på grund av de minnen som förknippas med de mer eller mindre ljuva melodierna.
– Efter Stormen – allmän känsla av trygghet i barndomshemmet. – Sleeping Single – jag var sjuk men nöjd och hemma från skolan och spelade ”Look Sharp!” på repeat. – Sparvöga – på radio. Hela tiden. Så bra. Bra tider. – Hotblooded – första fyllan på Åland. – Spending My Time, Fading Like A Flower (Every Time You Leave) – ungdomskärleken blommade. – Queen of Rain, Almost Unreal – jag studerade i Vasa och livet var så nytt och spännande! Var på böghemmafest för första gången och Roxette spelades på MTV. – Sleeping In My Car – levde med min första kärlek i Stockholm. – Tro – så deppig och olyckligt kär jag var. – Wish I Could Fly – var ihop med Den Sjukligt Svartsjuke Miljonären. – You Can’t Put Your Arms Around What’s Already Gone – kryssning till Helsingfors, direkt efter nattjobbet. Ungdomligt! – Köpte CD:n ”Have A Nice Day” på Åhléns i Stockholm och jag var lite tipsy och åkte hem och lyssnade + åt chips. Ett chipsigt album med en svag stank av öl alltså. – Milk And Toast And Honey – ingen bra tid. Instängd i ett ohälsosamt förhållande. – A Thing About You – tvättstuga efter nattjobbet i dåvarande ettan i Vällingby.
Ja, det var bara ett litet skrap på den enorma ytan som är mitt musikaliska känsloliv.
Ingenting får igång mig på samma sätt som en riktigt bra poplåt och jag har alltid föredragit kvinnliga vokalister. Synd bara att brudar alltid bråkar.
En av mina favoritpopgrupper någonsin är brittiska Sugababes men jag blir ack så trötter på att brudar konstant ska stöka och någon ska sparkas och en annan bli sur och sticka. Konstant bitchande. Det omtalade ’systerskapet’ är dessvärre allt som oftast bara tomt snack.
One Touch
Kolla nu bara på Sugababes som började med tre pigga töser vid namn Siobhán Donaghy, Mutya Buena och Keisha Buchanan. Efter första kreddiga albumet One Touch hoppade Siobhán av. Långt senare talades det om att hon var ”kliniskt deprimerad” på grund av ”bråk med tjejerna”.
In kom ersättaren Heidi Range, vars perfekta popröst jag verkligen älskar.
Angels With Dirty Faces
Andra albumet Angels With Dirty Faces tog ett par steg mot ett mer poppigt håll och det var då jag upptäckte trion, poppare som jag är. Sån där ”kreddig” musik som de sysslade med på debutalbumet är ingenting för mig. Jag är allt annat än kreddigt lagd. (Idag uppskattar jag dock hitten Overload.) På uppföljaren hittar vi bland annat ljuvligt coola Round Round och fina balladen Stronger.
Three
Album nummer tre, Three, bjöd på ännu lite poppigare bitar och samtliga tre töser var kvar i gruppen. På Three finns eleganta übercoola Hole In The Head samt balladerna Too Lost In You och Caught In A Moment. Här finns också en av mina absoluta favoriter: den vemodiga Conversation’s Over.
Taller In More Ways, version 1
Dags för fjärde plattan Taller In More Ways som innehåller popkaramellerna Push The Button och Red Dress. Albumet gavs ut två gånger eftersom Mutya chockerande nog hoppade av och låtarna spelades in på nytt med nykomlingen Amelle Berrabah. Henne litade jag inte riktigt på eftersom hon kändes en smula som Leila K; alltså en hårt hållen marockansk tösabit som bestämt sig för att leva rövare som popstjärna.
Taller In More Ways, version 2 med utbytt flicka
Amelle sjöng dock – som alla andra Suga-flickor – fantastiskt fint och på femte albumet Change fick Sugababes en jättehit med den perfekta popdängan About You Now. Här finns också suveräna Never Gonna Dance Again, nostalgiska Back When samt dansanta My Love Is Pink.
Change
På sjätte albumet Catfights and Spotlights var chockerande nog uppställningen fortfarande oförändrad men jag undrar hur accepterad stökan Amelle egentligen var. Musiken blev för övrigt lite mindre poppig här, vilket var synd. Singeln Girls är dock rivig och Side Chick är svalt och svängigt cool.
Catfigths [NO SHIT!] and Spotlights
Nu kommer vi fram till det senaste (sista?) albumet Sweet 7, som släpptes för hela tio år sedan. Här fick Keisha sparken (av vem?) och därmed försvann gruppens enda originalmedlem. Keisha, som med sin fantastiska röst och med sina låtskrivartalanger, varit en minst sagt betydelsefull del av Sugababes var nu puts väck. In kom istället Jade Ewen (”känd” för att samma år, 2009, ha sjungit den såsiga balladen It’s My Time i Eurovision Song Contest).
Sweet 7
Trots att jag inte gillar uppställningen på Sweet 7 så finns här några riktigt härliga låtar: Wear My Kiss och Thank You For The Heartbreak exempelvis. Musiken blev lite mer generisk och trots att jag diggar just sån musik så saknades det där sugabejbiga.
Här någonstans fick slutligen stökan Amelle sparken.
I och med alla dessa byten av medlemmar förlorade Sugababes sin poptastiska trovärdighet och förvandlades till en produkt där allt och alla var utbytbara. Inte bra och mycket synd på så rara talangfulla ärtor.
Hur känns det att se sitt livsverk plötsligt frontas av helt andra människor? Det måste vara mycket traumatiskt!
Men sagan är inte slut.
Flatline
De tre originalmedlemmarna Mutya, Keisha och Siobhán slog återigen sina poppiga påsar ihop och 2013 släppte de under namnet Keisha Mutya Siobhán den fantastiska låten Flatline. Det skulle komma ett album men det har nu gått sex hela år och vi har slutat vänta.
Flowers
Men. Huxlux dyker nu brudarna upp igen. Och nu kallar de sig återigen Sugababes. Enligt uppgift har Keisha lyckats köpa loss gruppens namn. (Enligt andra rykten var det Mutya som gjorde det.) Just nu är (de numera halvmogna) damerna aktuella med låten Flowers, som är ett samarbete med någon som kallar sig DJ Spoony. Jag är inte imponerad av låten men hoppas och väntar med spänning på att ett riktigt Sugababes-album ska komma. Tycker dock att Heidi också ska få vara med. Hon är min favoritsockerbabe.
Avslutningsvis. Jag kan inte välja EN favoritlåt men nu väljer jag ändå About You Now. Under sista refrängen, när Keisha för kung och fosterland wailar loss, skapas så fruktansvärt perfekt popmusik!
