Han såg ut som James Dean, och kallade mig ”K”

Som jag nämnde för några dagar sedan så kilade jag ner till källarförrådet och hämtade mina enorma lådor fyllda med brev. Jag har ju dessvärre inte haft något som helst kärleksliv på väldigt många år (what a waste!) så jag vandrar längs minnenas ljuva (och ibland katastrofala) aveny.

Våren 1996 var jag i London för att hälsa på en före detta kollega. Detta var mitt första besök i England (men jag kom att återvända många, många gånger) och jag älskade staden omedelbums.
Min kompis jobbade natt så jag roade mig på egen hand; jag besökte alla de där underbara gaybarerna i Soho och speciellt gillade jag Comptons på Old Compton Street.
Från wikipedia: Comptons of Soho is a gay pub in London. Situated at 51–53 Old Compton Street in the heart of Soho’s ’Gay village’, Comptons has been an integral part of London’s gay scene since June 1986. (…) Comptons is a large, Victorian styled pub with two bars. The ground floor bar is a horse-shoe bar and it attracts a varied gay male crowd, including many tourists. Upstairs, there is a lounge area.

En kväll när jag befann mig på nämnda bar så kom en stilig man fram till mig. Han var (också) en något konstnärlig själ vid namn Andy. Han arbetade inom teatervärlden och han såg ut lite (ganska mycket) som James Dean med en skopa Chris Isaac. (Ja, ni hör ju själva hur stilig han var.)

Andy ville följa med mig hem och jag är ju ingen vän av engångsupplevelser, men han fick följa med och vi synkade på alla plan. Det var romantiskt, helt enkelt.
Han gick hem på morgonkvisten och strax därpå kom min kompis hem från jobbet och jag berättade om kvällens och nattens händelser och jag glömmer aldrig hur min kompis sa: ”Det verkar som att du måste ta och ringa denne Andy, ty han har lämnat en mapp med viktiga papper och sitt telefonnummer här på köksbordet.”

Sagt och gjort. Senare den dagen ringde jag Andy och vi stämde träff i Soho. Jag kom dit och hade fjärilar i magen. (Jag var blott 21 år ung, vill jag påpeka. Andy var några år äldre.) Han erkände genast att han lämnat den där mappen med flit då han ville träffa mig igen (men varför sa han inte det rakt ut, kan jag ju undra idag).
Vi hade en mycket trevlig kväll då vi traskade runt i London och barhoppade en hel del.
Dagen därpå åkte jag hem till Stockholm och Andy och jag började brevväxla. Detta var före smarta telefoner och det så kallade internätet… Kan ni tänka er?
Och för detta är jag tacksam, ty nu när jag läser Andys (och andras) brev så njuter jag av all romantik (då jag inte har något av den varan i mitt liv för närvarande, som sagt).

Ungefär en månad senare åkte jag till London på nytt och Andy och jag sågs på ett café mitt emot Comptons-baren och vi gick på någon utställning och på kvällen besökte vi den legendariska nattklubben G-A-Y.
Just denna kväll uppträdde sångerskan Gabrielle – minns ni henne? Hon hade just släppt den fantastiska låten ”Give Me A Little More Time” och den fick bli mitt London-soundtrack. Jag kom hem och köpte singeln, lyssnade, lipade och saknade Andy. Nu spelar vi låten! Klicka här.

Min och Andys romans rann (så klart) ut i sanden så småningom, på grund av avståndet, men tack och lov har jag breven och minnena kvar.
Tar mig friheten att publicera ett utdrag ur ett av breven. Ingen av er känner ju nämnde herre och jag vet inte var i världen han befinner sig numera – om någonstans. Vem vet? Mycket kan ha hänt under dessa 27 år.

Det var så rart att han kallade mig ”K”. Kort och gott.

Skriv fler brev, folk!

Minnenas underbara aveny.

Just nu då jag inte har haft nåt som helst kärleksliv på väldigt många år, så satt jag och berättade för en vän om sånt jag varit med om under mitt förvånansvärt långa och överraskande innehållsrika liv.

Jag gick då ner till källarförrådet och hämtade mina ENORMA lådor med brev från brevvänner och såna där pojkvänner etc.

Så läste jag ett brev från en Erik, skickat 1999. Jag har aldrig någonsin varit otrogen (det är liksom inte min grej, men att vara trogen och monogam är ju inte en uppskattad egenskap i dagens dårhussamhälle).

Det var som så att år 1999 (minns ni millenniepaniken?) var jag på grabbresa(!) till Gran Canaria och jag hade en pojkvän som jag egentligen inte ville vara med. Så träffade jag en kis vid namn Erik, som kom från en sömnig stad i Nederländerna, och vi blev ett slags par. (Sedan kom jag hem till Stockholm och berättade om detta för min dåvarande halvhjärtade partner och gjorde slut, så jag var liksom inte otrogen ändå.)

Nu läste jag hans brev. Han skrev nåt i stil med att ”jag skickade med en flik av min jacka, med min parfym” och jag förstod inte vad han menade. Jag kom verkligen inte ihåg. Sedan rotade jag vidare och hittade en liten box med en flik av hans parfymerade sportjacka. Och jag kom plötsligt ihåg alltsammans. Kvällstid bar han alltid denna röda jacka och han hade en parfym som jag gillade, vilket jag måste ha påpekat vid flera tillfällen.
Därför klippte han av en bit av innerfickan och dränkte den i parfym och skickade den till mig.

Förstår ni hur underbart romantiska vi var på den tiden? Hör ni, ungdomar?

Erik och jag träffades ytterligare en gång då jag hälsade på honom i Holland, men sedan rann det så klart ut i sanden. Men vilka fina minnen jag har. Undrar om han någonsin ägnar mig en tanke eller två?

Jag har skrivit brev i alla år. Jag har flera lådor fulla av dem. Vilken gåva till mänskligheten.

(På fotot syns Erik och hans lilla parfymerade tygbit i en ’elegant’ box.)

SKRIV FLER BREV, FOLK!

Sista dagen i karantän

Sista dagen i karantän och i morgon är det jag som återvänder till arbetsplatsen.
Jag ser fram emot det. Vilket kaos kommer att möta mig på min bokavdelning?

Jag trivs alldeles utmärkt i mitt ljuvliga hem och jag trivs i mitt eget goda sällskap – men utan hund skulle jag nog sakna det sociala samspelet.

Så vad gör jag hemma i min ensamhet/tvåsamhet?

Jag skriver en massa och jag läser och då och då slår jag på nån bra dokumentär (jag älskar dokumentärer – är den välgjord så kan den handla om vad som helst och jag blir intresserad) och jag lyssnar på poddar och på musik.

Då och då, om jag faktiskt blir uttråkad, så skapar jag fräsiga frisyrer på mig själv och plötsligt ser jag ut lite som Diana Ross (bildbevis ->).

Så nej, denna tio dygn långa karantän har inte varit ”jobbig” på något vis.

Vad gör ni själva när ni ”bara” är hemma?

Man MÅSTE inte vara tråkig bara för att man är ”seriös”.

Jag läste i en artikel på Yle att hela 50 (!) personer på min arbetsplats är smittade. Jag minns att jag frågade, när jag blev anställd, hur många som jobbar på stället och svaret var: ”Cirka 85.”

Så det är en ganska stor procent.
Ändå följer vi alla råd med munskydd och/eller visir och avstånd och hela baletten.
För tusan, i vårt väl tilltagna så kallade fikarum har vi fyra bord och vi sitter endast en person per bord.
Men ändå: 50 smittade.

Det kanske är helt omöjligt att skydda sig?

Jag testade mig (igen) förra helgen och jag är inte en utav de 50 men jag har suttit i karantän ändå.
Bra så, eftersom jag har varit stormförkyld i två veckor.

Vi får nog lära oss att leva med detta virus, helt enkelt.

Jag är en väldigt fysisk person. Jag älskar närhet.
Utan min hund så vet jag inte vad jag hade gjort.
Jag har aldrig varit mycket för one night stands, men jag kan avslöja att det för länge sedan blev några sådana, just på grund av att jag saknade fysisk närhet.
När jag sedan skaffade min första hund (Sebbe <3) 2006 så var det slut med ”ennattarna”, eftersom jag fick min fysiska dos närhet av min hund.
Jag jämför verkligen inte en hunds närhet med en redig karls dito, men det där ”basala” – den där dagliga närheten och kärleken – har jag sedan 2006 fått av mina tre hundar.

Blake Carrington da Costa.

Jag har älskat

Om du undrar vad jag pysslar med här hemma i min karantän så kan jag avslöja att jag håller på med ett skrivprojekt (läget just nu: 27 371 ord), vilket innebär att jag går igenom mitt liv och jag rannsakar mig själv. (En av myndigheterna dig påtvingad karantän på tio dagar kanske skulle göra även dig gott?)

Vad som slår mig är att om jag dör i morgon så kan ni skriva på min gravsten: OCH HAN ÄLSKADE.

Ty, det slår mig att fy farao vad jag har älskat i mina dagar.
Jag har älskat så passionerat.
Är det nåt jag har gjort så är det det.
Jag har älskat.

Och jag har ju allt dokumenterat sedan jag var elva år.Först i dagböcker och därefter i bloggformat.
Du kanske har diffusa minnen av dagen då du gick från att vara pojke till att bli en man – jag har allt svart på vitt. (Fatta!)

Så, när jag läser om exempelvis Mitt Livs Stora Dåraktiga Kärlek från 2005 så skrollar jag samtidigt tillbaka till dessa Dåraktiga Men Fantastiska Dagar i mitt bildbibliotek (jag har ju dessutom fotograferat det mesta…) och allting blir som en film.
Helt fantastiskt.
Jag läser högt för mig själv, och för min hund (som bara glor och inte alls gillar när jag blir blödig och snyftar lite), och jag utbrister: ”Fy farao vilket liv jag har levt när allt kommer omkring. Fy farao vad jag har älskat!”

Jag blir lite rörd faktiskt.
Just nu är jag helt singel och dejtlös men jag lever på en massa fantastiska minnen.
Jag rekommenderar alla ynglingar att börja skriva ner tankar, känslor och händelser. En ovärderlig rikedom lite senare i livet.

Oj, vad vi älskade!

Åh gu’!
För nästan exakt 25 år sedan var jag kär för första gången. Jag var 19 och han 23. Eduardo. (Ej att förväxla med Eduardo som jag gifte mig med 20 år senare.)
Gu’ vad vi var kära. Himlastormande. Allting annat bara försvann. Det var han och jag mot världen. Ingenting annat hade någon som helst betydelse. 
Han krossade mitt hjärta ett halvår senare. Sedan dess har mitt hjärta aldrig gått att krossa med samma styrka. 
Jag var deprimerad i två år.

Men det var den värd. 
Den första kärleken.

Året var 1994. Sommaren det året var väldigt varm och Cajsa Stina Åkerströms nysläppta album blev hela det årets soundtrack. ”Fråga stjärnorna”, ”Du (vill se dig igen)”, ”Alla blickar du gav” osv.

Oj, vad vi älskade.