Vardagsrapport (trôk!)

Ja’a.
Det är sannerligen märkliga tider vi lever i.
Man kan tro att folk blir lite kreativa under denna karantän men så fungerar det inte riktigt. Själv får jag ingenting gjort och jag bara väntar på att vardagen ska vara tillbaka.

Blake och jag åkte ut på landet i några dagar (nej, vi beblandade oss inte med andra, så ingen fara!). Det var ju skönt men det var ännu härligare att komma hem igen. Helsingfors är en fantastisk stad.
24 timmar på vischan är helt okej men sedan börjar det klia över hela kroppen och jag får ångest och känner mig iakttagen. Usch.

Vidare har jag börjat motionera. Alltid nåt!
Jag blev tipsad om en bra runda om drygt 10 km. Första dagen sprang (!) jag åtta kilometer och gick i rask takt resten. Inte illa!
Dag två (igår) powerwalkade (alltså ”kraftpromenerade”, som ex-maken brukade säga) jag hela 15 km. Gubbfläsket brann så skönt. Det nästan slog gnistor om gubbmagen. Gött!
Hoppas att jag inte drabbas av hälsporre igen bara.

En dag på vårdcentralen

Jag slog mig ner i väntrummet och en mogen dam med vilt utseende stod och snackade med nån välklädd äldre herre (som visade sig vara politiker då han gav henne ett reklamblad). Jag antog att de kände varandra men det gjorde de visst inte. Den mogna damen var på väg hem och när den äldre herren blev inkallad till läkaren så började damen snacka med mig istället. Jag är torr och väldigt ”nordisk” då jag inte uppskattar kallprat med främlingar. Inget konstigt med det. Damen berättade dessutom VÄLDIGT privata saker. Som hur hennes far en gång friat till hennes mor. Jag sa inte så mycket. Hmmade mest och försökte väl vara lite trevlig.
När hon ÄNTLIGEN gick så hojtade en mycket gammal dam som satt i en rullstol i närheten. Hon undrade om jag kunde köra henne till det andra väntrummet då hon inte stod ut med barnet som skrek. (Han hette för övrigt Alfred och var max 1 år ung, söt och halvasiat.) ”Jag tycker dock om barn”, avrundade den gamla, gamla tanten, ”men jag klarar inte av ljudet av dem just nu.”
Väl inne hos läkaren (sent, pga pratkvarnskvinnan) så fick jag lov att strippa och lägga upp mig. Han klämde och kände och vred och vände. Knä och häl, häl och knä.
Kortfattat så fick jag en adress till en butik där jag ska få mina fötter mätta, hjälp med att skaffa nya skor, samt inte minst få mig ett par riktigt schyssta silikoninlägg. Han plockade även fram ett vandrande skelett och berättade lite om både knä och häl. Intressant fastän bara hälften gick in.
Knäproblemet får vi avvakta med. Jag fick även en rejäl dos antiinflammatoriska piller. Ska snart börja knapra på dem.
Det var det.

Du telefonist. Läkare. Avlopp. Hemlis.

Du som ringde halv nio och nu sitter och darrar som ett asplöv då du tror att jag ska vara sur. Ja, du kom ju på att ”oj, Kim skulle ju äntligen få sova ut idag” och kastade på luren efter två signaler. Oroa dig ej! Jag var redan vaken. Ja, den biologiska väckarklockan väckte mig redan vid 06. Jäkligt jobbigt såklart.
Så nej, jag är inte sur. Inte på dig i alla fall. Bioklockan däremot förtjänar en smäll.
Nu ligger jag här i sängen och väntar på att Sebbe ska vakna för morgonpromenad. Han har sovit sedan vi kom hem vid 17 igår. Jo, vi promenerade ju från jobbet. I regnet. I blåsten. Vi gick och vi gick eftersom vi valde att ej köpa SL-kort på grund av de två kommande lediga dagarna. Andra tjyvåker, men vi gör det ej. Vi är hederliga grabbar som gör rätt för sig. Men vad har vi för det? Inte mycket.
Idag ska jag till läkaren för mitt onda knä och min HÄLSPORRE. Remember? Ja, det tog visst två år innan jag tog mod till mig. Ni förstår, läkare gillar mig aldrig. Jag vet inte varför. När jag sitter där så känner jag mig besvärlig och jag känner mig ifrågasatt och det känns som att de tror att jag ljuger. Helt sicko, men så känns det. Så jag drar mig för att gå dit.
Jag måste även rensa avloppet i badrummet eftersom jag efter gårdagskvällens dusch noterade att det uppstår en inte så liten översvämning. Inte bra. Hatar avlopp. Hatar. Kräks.
Sedan ska jag avslöja en hemlighet också. Tror det blir idag. Så vi hörs.

Jag är tillbaka på benen – nu med stegräknare

Ni minns hur jag så flitigt promenerade till och från jobbet hela vintern. I ur och skur och össnö* gick jag. Ända tills jag blev skadad i foten. Nu är jag på gång igen och det känns underbart. Jag fick en stegräknare av Hundvakten så nu ska jag äntligen få veta hur långt jag går. Idag hade den nollställt sig mitt i alltsammans (och jag orkar inte ens bli upprörd över detta då jag har andra orsaker att vara arg – mer om det senare). Igår stannade räknaren på 10 696 steg. Och gårdagen var en vanlig dag med t-bana till jobbet och inte särskilt långa turer med hunden pga. det instabila vädret.
Jag såg på Diet Doctors häromdan att de hade 10 000 steg/dag som mål. Damen det handlade om stannade oftast på endast 2000! Jag var över 3000 redan efter Sebbes morgonpromenad. Trippa på, donna!
Nåväl. Nu ska gubbfläsket bort igen och motivationen är resan till Tel Aviv. Den ska bli av snart, snart, snart. Det måste den.
Nu till något annat. Comhem. Comfuckingvärdelösahem. Är ni inte kunder hos dem så bli det aldrig. Min bredbandsuppkoppling kommer och går. Hela kvällen igår var jag online en timme, offline nästa. Och så höll det på. När jag ringde stod jag som nummer 45 i telefonkön! Det borde säga något om deras kvalitet. Jag får panik utan fungerande bredband och efter den där helvetesveckan då jag var utan uppkoppling i dagarna fem går jag upp i falsett varje gång det krånglar.
Nu: morgonkaffe och arbete.
*Ni minns kanske att min fina tysk frågade om det heter så.

Ingen ordning i världen

Det är ta mig tusan ingen ordning i världen när min vän den ensamstående (mycket barnfria) homosexuelle 35-åringen ligger däckad då han utsatts för dagisbaciller (sådant där som mammor alltid gnäller om).
Inte nog med det. Jag, JAG, lider fortfarande av min idrottsskada. Låt oss smaka på ordet: IDROTTSSKADA. Att jag någon gång i detta liv skulle råka ut för en sådan är så absurt att orden uteblir.
Jag är idrottsskadad. Jag rör mig i långsam takt för att låta foten vila så mycket som möjligt.
Världen är sannerligen upp-och-ned-vänd.