Jag har haft det ack så bra.
Hemmaliv, film, mat, memmajakt och mer därtill. Priset tar dock mellofesten igår kväll. Två schlagerbögar, två schlagerfaghags, en Grönis och en hund=lycka.
“Alla på festen måste rösta på Charlotte Perrelli minst tre gånger”, deklarerade värden på ett tidigt stadium. Vilken tur att jag älskade låten. Jag röstade på Charlotte tre gånger för min egen räkning, tre gånger åt Grönis och en gång åt Sebbe. Röstade även en gång på Linda Bengtzing. Så ja – rätt låtar gick vidare och jag dansade av glädje. Jag var så nervös.
Nu har Grönis just åkt hem och Sebbe sover och jag ska se gårdagens mello på dvd. Underbar söndag.
Etikett: Charlotte Perrelli
Stjärnan och doan
Igår satt jag i soffan med en vän och sa både det ena och det andra om årets mellodeltagare och jag skrev om white trash-Velvet häromdagen. Jag känner att jag måste förtydliga lite.
Velvet är säkert en gosig och fin tös, jag har inget emot henne (men visst ger hon vibbar av att vara den där bitchiga Linda i 9B!? Visst hade vi alla en sådan satmara i skolan? Linda var inte särskilt smart eller snygg men av någon anledning lyckades hon med det mesta. Att hon sedan blev på smällen när hon var 17 och därmed stannade kvar i hålan resten av livet, i ett on/off-förhållande med halvvärstingen Johnny, är en annan berättelse).
Jag tycker Velvets låt var helt okej (både i år och förrförra året). Jag vet att jag kommer digga till den hela sommaren och så vidare. Men varför Velvet? Hon är sannerligen ingen stjärna. Hon har inget fräsigt utseende. Hon har ingen speciell röst (hon må kunna sjunga men hon sticker inte ut på något vis). Därför tar hon sig inte till final. Inte i år och inte nästa eller nästnästa heller.
Det enda som förlåter en sådan trist sångerska är om hon skriver sina egna låtar. Och så är inte fallet.
Vill ni se en stjärna så se på Charlotte Perrelli. Här har vi en dam med stjärnlikt utseende, en tös med fin, säregen stämma och inte minst en jänta som gärna överdriver lite. Att hon sedan ständigt väljer tradigt material är även det en annan berättelse (hennes mellobidrag i år lär dock vara en höjdare!).
Så. Nu kan vi gå vidare. Och Velvet kan ställa sig där hon hör hemma: på pizzerian i Västerås i kören bakom Charlotte.
Snabbrapport
Vilken trist delfinal. Bäst var helt klart Face-84 och Suzzie Tapper. Tradigast var Michailoff och fucking Sjögren. Herregud så trist. White trash-Velvet kommer aldrig bli nån stjärna för att hon är just så trashigt trist och ALLDAGLIG. Amy Diamond är ett barn och barn ska inte arbeta. Hur lång tid tar det innan Amy gör en Brittan och fotas troslös och nedknarkad?
Usch.
Jag har hört att Perrellis låt är en vinnare och Carolas är en typisk trea. Bra så. Looking forward to it.
Lagom djupa tankar igen
Jag funderar på det här med exempelvis artister som bytt namn då de gift sig eller dylikt, eller kanske ändrat stavning av en eller annan anledning. Ska man då använda det nya namnet även för deras gamla alster?
Konkreta exempel så ni förstår vad jag menar; Charlotte Perrelli hette Nilsson när hon vann ESC och i alla böcker står det ju just Nilsson. Och utomlands är hon ju inte känd som något annat än “Charlotte Nilsson – hon med h*rsmink som vann ESC”*. Så om jag spelar hennes tidiga album; lyssnar jag då på Charlotte Nilsson eller på Charlotte Perrelli?
Samma sak med gamla goa Lili & Susie som ju först hette Sussie med två s och eftersom karriären sedan avslutades without any further notice borde de ju fortfarande kallas Lili & Susie med ett s fastän de under storhetstiden stavade med två.
Ojoj, jag har så många djupa tankar när jag är ledig. Jag kanske borde gå till jobbet.
*Inget ont menat. Jag gillar Challe. Men hennes hemsida är den fulaste på länge. Kanske kan jag ta tag i den?