Stjärnan och doan


Igår satt jag i soffan med en vän och sa både det ena och det andra om årets mellodeltagare och jag skrev om white trash-Velvet häromdagen. Jag känner att jag måste förtydliga lite.
Velvet är säkert en gosig och fin tös, jag har inget emot henne (men visst ger hon vibbar av att vara den där bitchiga Linda i 9B!? Visst hade vi alla en sådan satmara i skolan? Linda var inte särskilt smart eller snygg men av någon anledning lyckades hon med det mesta. Att hon sedan blev på smällen när hon var 17 och därmed stannade kvar i hålan resten av livet, i ett on/off-förhållande med halvvärstingen Johnny, är en annan berättelse).
Jag tycker Velvets låt var helt okej (både i år och förrförra året). Jag vet att jag kommer digga till den hela sommaren och så vidare. Men varför Velvet? Hon är sannerligen ingen stjärna. Hon har inget fräsigt utseende. Hon har ingen speciell röst (hon må kunna sjunga men hon sticker inte ut på något vis). Därför tar hon sig inte till final. Inte i år och inte nästa eller nästnästa heller.
Det enda som förlåter en sådan trist sångerska är om hon skriver sina egna låtar. Och så är inte fallet.
Vill ni se en stjärna så se på Charlotte Perrelli. Här har vi en dam med stjärnlikt utseende, en tös med fin, säregen stämma och inte minst en jänta som gärna överdriver lite. Att hon sedan ständigt väljer tradigt material är även det en annan berättelse (hennes mellobidrag i år lär dock vara en höjdare!).
Så. Nu kan vi gå vidare. Och Velvet kan ställa sig där hon hör hemma: på pizzerian i Västerås i kören bakom Charlotte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.