Vad finns att se fram emot?

Vilken osedvanligt tråkig helg.
När jag väl är ledig från jobbet… Så trist och innehållslöst.
Jag vet inte.
Jag har lite grann tappat intresset för det mesta, eftersom det mesta känns så meningslöst.
Existentiell ångest och så vidare.
Tror att jag alltid har jobbat så mycket på grund av att jag när jag arbetar slipper tänka så mycket. Eller alls.

Så jag klär mig färgglatt eftersom jag inbillar att det piggar upp.
Delvis fungerar det väl också.

Det är en lyx att få känna sig uttråkad.
Jag vet.

Jag behöver någonting att se fram emot. Vad skulle det kunna vara?
Jo, jag ser fram emot våren och sommaren och jag ser fram emot den dag då coronahelvetet är överstökat och vi slipper lalla runt i käftskydd och visir (eller hjälm, som jag brukar säga).
Tänk när allt är öppet som vanligt, och vi kan röra oss bland folk som normala människor igen.

Det ser jag fram emot.

Jag klär mig alltid jättemanligt, macho som jag är.

Igår kväll kollade jag på UMK-finalen (alltså Finlands uttagning till Eurovision) men jag visste ju att min favorit inte skulle vinna (den kom trea till slut) så jag var inte så jätteengagerad. Nån risig rocklåt vann istället för ”min” fantastiska vokalist som sjöng så vackert och plinkade på ett ESC-värdigt piano.

Samtidigt visades Melodifestivalens tredje semifinal och är det nåt som jag verkligen har börjat tappa intresset för så är det just MF. Jag började tappa intresset ungefär samtidigt som folk (och fä) började kalla tävlingen ”mello”. Jag hat-hat-hatar detta vidriga ord.
Det nya ”mello” (vomerar lite i munnen) har blivit som ett politiskt jättekorrekt barnprogram och låtarna är slätstrukna och trista och de allra flesta ”artister” gör inte bättre ifrån sig än jag på valfri karaokescen.
Gu’, jag längtar efter karaoke.

Trogna läsare vet vilket stort MF- och ESC-fan jag är, så att jag säger att jag börjat tappa intresset för MF bör få en och annan klocka att plinga riktigt högt!

Med det sagt. Charlotte Perrelli var bäst i går (och hittills i år). Bra låt (dock ej en full femma) och ett så oerhört snyggt nummer. Vilket proffs hon är, Perrelli.
Jag gillar att iaktta människor som är bra på det de gör.
Oavsett om de sitter i kassan på S-market eller står på scen. Folk som KAN gör mig glad.
En fröjd för ögat och för själen.

Vi hörs i veckan.
Om gud vill.

Utan min hund skulle livet vara ännu tråkigare.

ESC: Danas videoinspelning + känga åt Perrelli

dana ding dong
Igår spelade Dana International in videon till ESC-dängan Ding Dong och som det PR-proffs hon är bjöd hon in pressen för en titt och för frågestund.
Min vän herr Barak var på plats och han rapporterar på ESCtoday.
Roligast var Danas ord om Charlotte Perrelli: ”In 2008, Sweden had an excellent song, which should have won. The only problem was that the singer looked like an alien, with all that botox… That was the reason she finished 18th.”

Det ser ut att bli en mycket elegant video – och Dana är vackrare än någonsin.

Israelisk nyhetssändning. ”Toda raba, neshikot” avrundar hon. Ha ha. ”Tack så mycket, puss.”
dana isra news
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jag är inte bättre själv

Jag har skrivit flera gånger om hur jag irriterar mig på exempelvis taxichaufförer som tar för givet att jag är en heterosexuell man (i och med att jag nu avslöjat att jag vill RUK:a med Ann-Louise Hansson så kanske vi måste börja kalla mig bisexuell? Eller nej. Det låter så tråkigt och lagom-lagom.) då de frågar mig om nattklubben jag besökt var full av “sköna brudar”.
Jag är dock inte bättre själv.
Det finns en dam som jag ofta träffar på diverse festliga tillställningar. Varje gång frågar jag hur det går med karlarna och jag har ALDRIG tänkt på att hon kanske är lesbisk. Häromdagen råkade jag se damen i fråga på det där gaycommunityt och hon kallar sig “queer”. Hon är alltså inte hetero, utan snarare… “öppen för det mesta”.
Härligt, tycker jag.
Jag ska bättra mig. Jag ska försöka att inte ta förgivet att alla brudar jag träffar är sugna på karlar (även om jag har mycket svårt att förstå hur man inte kan vara det).
Nu ska jag, hör och häpna, gå på Pride.
Japp!
Den där saken som min vän levererade till kontoret mitt var en dagbiljett till Pride Park. Jag har varit på Stockholm Pride varje år sedan 1998, och innan dess var jag till och med med på de så kallade Frigörelseveckorna (ni hör ju hur gammal jag är) men i år blir det bara en kväll för min del – schlagerkvällen. Woohoo.

Jag är lite Charlotte Perrelli-aktig. Slänger med håret så där som hon gjorde när hon vann i Jerusalem 1999.
(Eftersom ni är smarta så förstår ni att det är min systers hår. Hon ligger i en soffa bakom mig. Jag har dock photoshoppat bort hennes vackra kropp.)

Helgen

Helgen var bra. Lördagens fest blev en succé! Folk kom från när och fjärran och de var så många att stolarna ej räckte till.
Charlotte Perrelli uppträdde på Lino och det var tjo och tjim. När jag gick hem fick jag en signerad singel – mkt trevligt initiativ.
Tyvärr var jag rätt tonårsaktigt packad så jag minns nog inte riktigt allt som hände och inte hände. Men en bra kväll var det.
Igår kom Tysken på besök och vi samtalade om livets djupa ämnen. Mkt härligt.
Ny vecka. Tusen saker att göra. Lycka till, alla!

Regler för lördag

På lördag har jag spontan mellotillställning i hemmet.
Tre regler måste följas!
1. Man ska vara tyst under låtarna.
2. Man måste rösta minst 2 ggr på Nordman. Varför man ska rösta på en så sugig låt kan ni gott spekulera i.
3. Man ska jubla när Charlotte sjunger Hero på Lino (dit vi ska direkt efter Andra Chansen). Det är nog mkt hemligt men jag läste just i hennes blogg:
“Ska köra den på Lördag kväll på ”Lino” i Stockholm, i Täby Centrum på söndag eftermiddag och på Patricia på kvällen!”
Charlotte kör hårt på gaypubliken. Helt rätt. You go, girlie girl!