Är det inte tragikomiskt att människor är så enkelspåriga? Min väninna Jenny lade upp ett foto på oss, på FB, igår, och genast trodde ”alla” att vi var mitt uppe i en kärleksrelation. Okej, vi älskar ju verkligen varandra, men ni förstår nog vad jag menar. En man och en kvinna KAN vara vänner utan några som helst sexuella spänningar. *chockerande* Vi talas vid ca 12 ggr per dag och vi träffas minst ett par gånger i veckan. Ofta sover vi tillsammans – huller om buller i samma säng. Inga konstigheter! Inga spänningar. Vi är inte ”intima” även om vi förmodligen är mer INTIMA än vad jag någonsin har varit med en så kallad kärlekspartner. Folk får skärpa sig. Året är snart 2022. Man plus kvinna är inte lika med ”intim” samvaro.
För några dagar sedan slog vädret plötsligt om och nu är det nästan lite höstkänsla här i Helsingfors. Sommaren tog slut på ett så abrupt och okänsligt vis.
Men. Vilken sommar! Förmodligen mitt livs bästa – och roligaste. Och vilken solig och varm sommar vi hade. Värmeböljan bara fortsatte och fortsatte. En väldigt kort sammanfattning i bildform. Det har hänt tråkiga saker också (oberoende av mig) men jag berättar om dem vid ett annat tillfälle.
Jag hade knappt någon semester men jag tillbringade större delen av min lediga tid på balkongen. Inte i solen – jag lärde mig min läxa i samband med solstingshelvetet.
Och så har jag ju badat en MASSA. Mer än någonsin tidigare – åtminstone mer än någonsin i vuxen ålder.
Jag har även tagit hand om min hälsa på många olika sätt. Även kurer mot min ryggskada och ichias, men lite annat också. Blev ordinerad att köra blodtryckskontroll två gånger per dygn i två veckor. Sprungit hos kiropraktorn och på labbet och annat smått och gott.
Har hängt extremt mycket med min BFFF (det sista F:et står för Finland). Jag har en BFFS också. 😀 Känner mig välsignad. Jag och min BFFF bodde hos varandra veckovis och vi hade så himla trevligt. Hon kan alla de där obskyra gamla popdängorna från 80- och 90-talen som jag trodde att jag var ensam om att komma ihåg och kunna sjunga med i. Vi bara synkar så otroligt bra och vi har så mycket att prata om. Vi lärde känna varandra på jobbet i november 2020 och det sa klick, men först när vi satt i coronakarantän så började vår vänskap blomma ut på allvar, per telefon.
Blake tyckte att det var lite för varmt. Han är ju mexikan och gillar sol och värme, men nu blev det lite för mycket av det goda.
Jag gick ner sex kilo eftersom jag var så ”aktiv” och jag åt knappt någonting heller, då matlusten helt försvann på grund av extremhettan.
Min BFFF blev israelvän tack vare mina lektioner i historia och politik. Wow. (Det blir alla som läser på lite.)
Jag var så himla glad mest hela tiden.
Och jag bar kippah.
Jag fick en Britney-t-shirt.
Efter att ha slasat runt i småkläder började jag klä upp mig en smula.
Jag var på jobbet en måndag och fick ett erbjudande som tog mig på sängen. Gick ut för att ta mig en nypa frisk luft och knäppte denna selfie, som ett evigt minne.
Erbjudandet i fråga fick mig att säga tack och hej till Esbo.
Och nu har jag blivit befordrad och börjat jobba mitt i centrala Helsingfors, vilket är SÅ skönt. Spårvagn från dörr till dörr. Slut med krångliga Esbobussar.
Ja, kort och gott: mitt livs sommar. Nu känns det lite likadant som när du varit på en underbar semester och kommer hem till vardagen. Lite nedstämd känsla och en längtan om att backa bandet. Men nu är det som det är; sommaren är över och vi får blicka framåt och vara tacksamma över att vi har överlevt.
Jag är så väldigt bra på att uttrycka mina känslor, men jag är så chockerande dålig på det här med sorg. Jag kan inte sörja ”offentligt”. Men jag sörjer fortfarande min bror. Jag sörjer min bästis. Jag sörjer min pappa. Jag sörjer min polare som för några månader sedan – mitt i den hala vintern – halkade och slog i huvudet så illa att han dog. 54 år ung. Helt ofattbart.
Jag sörjer dessutom mina kraschade kärleksförhållanden och mitt äktenskap. Jag är i fking sorg. Men jag kan inte uttrycka detta eländes elände. Trots att jag är så bra på att uttrycka känslor.
Sedan, när jag känner självömkan, så mår jag ännu sämre. JAG är här. JAG dog inte i cancer. JAG halkade inte. JAG blev inte ett offer för den pissdåliga ”vården i världsklass” i Födelselandet Sverige. Men detta är ingen tröst.
Och det är just här som jag känner mig extra judisk – livet är här. Vad som eventuellt kommer sedan är ett annat kapitel. Låt oss koncentrera oss på nuet.
Men nog är det svårt. Eller: en ”utmaning”, som svenska politiker skulle säga.
Jag stod och småpratade med min vän och kollega medan vi arbetade. Hon hade en (väldigt) dålig dag och hon sa: ”Mun tekee mieli vaan luovuttaa.” (Jag har lust att bara ge upp.) Jag svarade: ”Älä koskaan luovuta.” (Ge aldrig upp.) I samma andetag (jag överdriver inte) så sträckte hon sig efter en bok som låg fel i en hylla. Och vad hette boken? ÄLÄ KOSKAAN LUOVUTA, så klart!
Det är ju det jag säger: Skaparen skickar konstant små meddelanden till dig. Du måste bara lära dig att lyssna.
Som ni kanske anar så har jag mått väldigt dåligt sedan mitt senaste inlägg. Panikångestattacker, knappt nån sömn alls och jag har så klart inte kunnat äta ordentligt.
Jag har dock återvänt till jobbet efter några dagars hemmaliggande. Så oerhört skönt att jag har bra kollegor. Och vänner.
Jag hade tänkt skriva ett långa och uttömmande inlägg men nu blir det inte så.
Idag nåddes jag nämligen av ännu en förfärlig nyhet. En vän är plötsligt borta. Vi var inte jättenära men fram till för ett par år sedan så hördes vi nästan dagligen och vi sågs när vi råkade befinna oss i samma stad. Tydligen halkade han och slog i huvudet så illa att han avled. Inte jättemånga år äldre än undertecknad. Helt sjukt. Vad är det som händer?
