Åh, vilken ansträngande helg. Först fredagens bowling och ett sällsynt gästspel på två nattklubbar (bildextra). Lördag betydde indisk mat, vin, glögg, trashig TV + ESC 1973 framför väns superstora skärm.
Träffade bland andra min älskade Ilanit…
…Och många fräsiga sjuttiotalspumor i läcker (lätt tossig) omröstning.
Åh, Ilanit – så bra. Och så mycket bättre med levande orkester. Det instrumentala partiet (02:25) ger mig en liten musikalisk orgasm. Och smaka på denna textrad: ”Yom chadash halaila belibi nokesh”. Oh dear.
Igår var Sebbe helt slut och han sov, sov, sov medan jag hade filmkväll (såg denna och denna) och okynnesåt potatisgratäng.
På kvällen kräktes han i soffan och jag insåg att han var sjuk. Han betedde sig mycket underligt och darrade och flåsade och bara stod och glodde på mig – jag var orolig och satt och klappade på honom i flera timmar. Till slut somnade han och när han slog upp ögonen i morse så gick han omedelbart till matskålen (vilket han gör väldigt sällan så där tidigt på dygnet). Han var sig själv igen + hungrig och lättnaden var stor.
Etikett: vänner
Vet ni hur glad jag blir när jag får sådana här mail?
Hello,
I once saw ur comment in DN for some article, and then found ur blog. It is nice to see swedes supporting Israel.
I am just curious, but what is your relation to Israel? or Judaism? Are u half israeli ?
thank you, and keep up the good posts about Israel! They are interesting!
Jätteglad.
Jag vill passa på att tacka alla (mer eller mindre) nya vänner, som kommit in i mitt liv p.g.a. mitt Israel-bloggeri. Ni är fina! Puss puss.
Glögg, choklad och språkbruk
Igår hälsade jag och Sebbe på granngossarna och vi, eller jag dårå, fick smaka på årets glögg.
Den är vit. Eller ja, genomskinlig och gulaktig.
Jag säger lika bestämt nej tack till vit glögg som till vit choklad.
Choklad ska vara brunt och glögg ska vara mörkrött.
Inga konstigheter.
Inga nymodigheter.
Jag smakade även på någon typ av lakritsglögg (helcrazy) och den smakade som en uppvärmd shot. Mums.
Kom då att tänka på att jag en gång i tiden, i begynnelsen, sa ”lakkris” och ”scheks”.
Fy farao!
Ordning och reda: ”laakrits” och ”kex”, tack.
Ibland gillar jag utveckling. Ibland inte.
Jag lånar din kille lite
Igår kände vi oss lite ensamma, Sebbe och jag, så vi lånade ena granngrabben ett tag. Det är ju så att har man inte en egen kärlekspartner så får man låna någon som är ledig för kvällen.
Tack för det. Sällskapet gjorde oss gott i det eländiga novemberhelvetet (Positiva Veckan känns långt borta).
När klockan slog 20:47 så hade Sebbe redan somnat på sina fluffiga röda kudde på vardagsrumsgolvet och jag höll på att slumra till mitt i en film så jag kastade in handduken och hoppade ner i bingen.
Ett par timmar senare vaknade jag, så där som vi farbröder gör, och det kändes så vansinnigt konstigt att klockan inte ens hade slagit midnatt.
Nåväl. Inte hjälpte all denna sömn inte. Nej, när morgonen var här och iPhonen så vackert sjöng Hatikvah så snoozades det för fulla muggar och till slut var timmen sen och vi var, som alla andra morgnar, stressade och på uruselt humör. Ut i det eländiga novemberhelvetet (det är inte ens grått – det är brunt) och slutligen tog jag mig till jobbet och mötte den vackra, fantastiska Favoritflatan som gör min morgon värd att vakna till.
Vad jag vill säga är att det vidriga tidsomställeriet fortfarande plågar mig (och Sebbe, som varje kväll vill gå ut klockan 18 eftersom vi ju brukar ila ut klockan 19) och jag tycker det är schit, schit, schit att vi ska acceptera detta eländiga fifflande med tiden. EN TIMME ÄR EN TIMME ÄR EN TIMME.
Avslutningsvis vill jag säga att när jag fyllde 30 så började jag svära (trettioårskris) och då, så att säga, gav mina svordomar mitt språk den där extra puffen och folk häpnade och lyssnade eftersom de aldrig tidigare hört mig svära; de visste att jag hade något tungt att komma med. Nu har den effekten för länge sedan avtagit så nu, fem år senare, slutar jag svära. Vad är det liksom för fel på ”Fy farao” egentligen? Ingenting.
Å andra sida, och här kommer dagens superdjupa tanke, så om det nu är SYNDIGT att svära så är det ju bara fegt att säga ”Fy farao” då Skaparen ju vet att jag menar ”Fy fan”. Eller hur? Så jag vete fan vad jag ska säga egentligen. Kanske kniper jag käft.
Njut torsdagen. Snart fredag. Supersnart.
Jag sitter på jobbet och spelar israelisk ARABpop.
