det humanitära dårhuset Sverige – Sida 3

Du FÅR ha vidriga åsikter

God förmiddag!
Jag har lärt mig en hel del i gruppterapin men vet ni vad jag har lärt mig allra mest? Något som fått mig att tänka till och tänka om.
Jo, att när du lär känna en annan människa på djupet så är det väldigt svårt att tycka illa om den personen. Alltså även om det är en – som du tidigare skulle ha sagt – vidrig person med bedrövliga värderingar. Detta eftersom du _ser_ människan (nu låter jag frireligiös, jag vet) (jag är iofs både fri och religiös, så det är väl okej) och du börjar förstå _varför_ någon är som den är och tycker som den tycker.

Därför tycker jag om att umgås med människor som tycker olika (på riktigt alltså – inte i stil med nån svensk kvällstidningskampanj som förvandlats till nationens meningslösa slogan på samma sätt som ”allas lika värde” *vomerar* och så vidare). Det är helt enkelt intressant att på djupet försöka förstå varför en människa tycker som den tycker.

På samma sätt har människor som tycker att jag har vidriga åsikter (då jag gillar stängda gränser och att en viss onämnbar OHELIG totalitär ideologi som börjar på I och slutar på M ska förbjudas) svårt att dissa mig och mina åsikter när jag på ett mycket simpelt vis kan argumentera för min sak och grunda mina åsikter på händelser direkt ur mitt liv.

Det var lördagsförmiddagens tankar detta, som jag nu ville dela med mig av.
”Jag gillar dig trots att dina åsikter är sopiga men jag kan lite förstå varför du tycker bänga saker” var vad jag försökte få fram här. Samt att en människa ÄR inte sina åsikter.
Här har Svensson en hel del att lära. Man kan tycka olika och sedan gå och ta en kopp kaffe. Man behöver inte – på pursvenskt sandlådevis – stänga ute sina meningsmotståndare (hela vägen upp i riksdagen – ett så fruktansvärt patetiskt och – dessvärre – väldigt, väldigt svenskt beteende).
Puss och kram.

4 år sedan jag lämnade Sverige

Idag för fyra år sedan klev jag likt en båtflykting av båten och på darriga Bambi-ben satte jag fot på mina förfäders mark. Deras upptrampade stig låg framför mig och jag påbörjade min upptäcktsfärd genom detta nygamla hemland. Det doftade friskt. Människorna såg ut som jag och de hade rätt mycket samma sunda värderingar som jag själv. De talade två språk som är mina egna. Vi förstod varandras svarta humor.

Bakom mig låg mitt födelseland i ruiner.
Plötsligt kände jag mig inte längre hemma där.
Min vardag fylldes av fenomen som var mig främmande: balkongflickor. Bilbränder. Plågad blåljuspersonal. Terrordåd. Insvepta stackars barn. Förtryckta kvinnor med sönderskurna könsorgan. Män i pyjamas som på ett främmande aggressivt språk predikade att de ville – och skulle – döda mig. En skola som är som ett dagis för kränkta jättebebisar. En kollapsande vård där patienterna flygs till grannlandet för enkel omplåstring. Barnafödande i bilar. Lögnaktig media som inte granskar makten utan granskar, förföljer och hänger ut enkla medborgare med ”fel” åsikter. Ett politiskt sandlådesystem där väljarna öppet föraktas. Ett folk som förnekar sin egen existens och särart (förtjänar detta folk som inte ens existerar ett eget land?).
Stadsdelar där andra lagar och regler råder. Nyanlända svettiga håriga stora karlar som plötsligt är ”barn” och går i samma skolklasser som riktiga barn. Våldtäkter på löpande band. Barn. Kvinnor. Män. Gamlingar. Djur. Allihop våldtas de. Barn rånas. Vilda Västern med vinande kulor från alla håll. Alla hinner inte ducka. De stackars pensionärerna som sover på bussar och på tåg och äter ur soporna. Hur kunde ni svika dem?

Så på dagen för fyra år sedan lämnade jag Det Humanitära Dårhuset bakom mig och det är det bästa jag någonsin har gjort. Tyvärr. Jag gråter en skvätt varje dag och jag tror tyvärr att det är för sent, men jag ber för Sverige. Jag hoppas så att det svenska folket (om det trots allt visar sig existera) reser sig och börjar städa upp.

Tills dess, hejsan svejsan. Passa på att ta er över gränsen innan en mur håller er ute/inne.

Se ut som en luffare!

När jag besökte min dåvarande makes hemland Brasilien tvingade han mig att ta av mig mina smycken innan vi gav oss ut på stan.
Hans familj bodde i ett ganska fint område i Rio de Janeiro och där var det relativt tryggt, även om det några dagar innan min ankomst hade varit skottlossningar runt husknuten. Men det är ju någonting som händer i mitt kära födelseland Sverige varenda dag numera.

Tillbaka till det där med smyckena.
Bara några år senare gäller tydligen samma regel även i Det Humanitära Dårhuset Sverige.
Ska tänka på detta när jag kommer och hälsar på. Om jag nu någonsin kommer att våga återvända till Vilda Västern.
(Vad fan håller ni på med?)

klä upp dig — Mitt motto (ett av många) gäller inte längre.

Länge leve Sverige. RIP Sverige.

Idag, på Sveriges nationaldag, vill jag fira mitt födelseland. Det fantastiska land som jag växte upp i.
Det var grönt och lummigt och tryggt. På den tiden kunde en låt som ”Fyra Bugg och en Coca Cola” vinna Melodifestivalen.
En cykelstöld här och där och den anmäldes och brottet kanske till och med klarades upp.

Dagens modeord existerade inte. Balkongflicka. (Människoförnedrande) Hijab, niqab, burka. Jihadist.
Inga terrorister på Drottninggatan. Inga rosa bänkar i Stockholms förorter, avsedda för kvinnor så att även de skulle få komma ut lite grann. (Bänkarna togs så klart över av skäggiga män. Kvinnans roll är i hemmet, insvept i tygtrasor.)

På den tiden hade jag aldrig hört talas om att en tonårspojke blivit våldtagen av andra tonårspojkar.
Brutala gruppvåldtäkter? Visst, våldtäkter, men inte på dagens nivå. I den svenska kulturen är det inte okej att våldta. I de nya ”svenskarnas” hemländer är det en självklarhet att få ta för sig; att bete sig som ett monster som inte kan behärska sina lustar. Speciellt om kvinnan (eller pojken, i avsaknad av kvinnans närvaro i stadsbilden) inte täcker sin upphetsande kropp.

1987 kunde jag få höra ”bögjävel” (eller ”finnjävel”) i kioskkön, av ”tuffa” killar i stentvättade jeans (som satt dåligt) och obligatorisk hockeyfrilla på huvudet.
Ingen (förutom nån enstaka psykopat) ville på allvar hänga bögarna på torget eller ta våra mänskliga rättigheter ifrån oss.
De äldre respekterades.
Man lyssnade på Tracks på P3 klockan 14:03 på lördagar. Svensktoppen på samma kanal på söndagar.
Alla var inte kränkta hela jävla tiden.
Man kunde skämta om saker.

Inga aggressiva rumänska tiggare förföljde dig när du klev av tunnelbanan.
Du blev inte bortjagad från ”orten” bara för att du var den enda blonda människan som bodde där och den enda som talade ren svenska. (För du var ju faktiskt i majoritet.)

Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i. Det finns inte mer. Den nedåtgående spiralen inleddes nån gång på 90-talet.

Detta är mina åsikter, baserade på egna erfarenheter under 40 års tid i Sverige. Du kan säga emot och ha andra åsikter men du kan inte ta mina upplevelser eller mina slutsatser ifrån mig.

Grattis Sverige.
RIP Sverige. Tack för allt.

Fluortanten

Någon postade något på Facebook, som fick mig att minnas Fluortanten. Jag gillade henne. Hon kom med sin bricka fylld med vita plastmuggar och hon gled – liksom svepte likt ett väsen – genom klassrummet.
Jag minns också att hon kom efter lunch och alltid när jag spottat ut satsen (men sluta!) så fanns det en massa knäckebrödssmulor i muggen. Det tyckte jag att var pinigt.

Ni ungdomar vet väl inte vad jag pratar om. Fluortanten kan liknas vid ett välgörande heligt väsen. Om hon fanns idag så skulle hon dock förmodligen kallas ”Fluorpersonen”. Inte lika charmigt.

Av besparingsskäl upphörde den obligatoriska fluorsköljningen på 90-talet. Det var ju dumt gjort. Blev ju bara dyrare i längden med alla trasiga tänder. Men att tänka långsiktigt har ju aldrig varit de folkvaldas starka sida. Så vänligen byt ut dem.