Y tycker att det svenska språket är “vackert men mystiskt”.
Ja, det är nog svårt att förstå varför ä ibland uttalas som e och tvärtom*. Jag förstår det ju inte riktigt själv.
När han skriver till mig så blandar han gärna in de svenska ord han har lärt sig. Då skriver han stolt med versaler.
Mitt nya hebreiska favoritord är kamuvan (självklart).
Ett annat är diskotekim (diskotek i plural).
Ett tredje är ketzev (rytm).
Språk är kul. Språk är bäst.
*Exempel: ägg. Vi uttalar det på samma sätt som på engelska, men envisas med att stava det med ett konstigt ä.
Etikett: språk
Någon älskar en
(Fylleinlägg)
Okej, jag är lite irriterad i afton, på grund av något som jag inte kan skriva här (även jag har mina gränser), men jag säger att meningen med livet är att ha goda vänner (I love you) och en man som skriver:
Godnat min svenska a:lskling poykvan.
Fatta. I love him. Jag har för första gången i mitt liv både underbara vänner och en underbar pojkvän.
Något mer begär jag ej.
Ja, han skriver a: då han ej har ä.
Långa meningar
Naket (psykiskt och fysiskt)
Jag har haft enorm ångest de senaste dagarna. Orsakerna har varit många och en och en hade jag nog kunnat hantera dem, men i flock (ännu ett ord som borde användas oftare) blev det hela övermäktigt.
Kortfattat: ett drama ledde till ett annat och på toppen av detta isberg vet jag att en person vill komma in i mitt liv och jag vet inte om jag vill släppa in honom då jag inte vill bli besviken (igen) (inget romantiskt så klart). Som extra krydda var jag ledig och jag hatar lediga vardagar eftersom de får mig att känna mig ensam, fastän jag verkligen inte är det.
Och så saknar jag Y nåt så fruktansvärt, och vi har också våra duster – oftast beroende på språkdramat. Även om alla inblandade talar bra engelska så uppstår missförstånd då man tolkar ord lite, lite olika. Ett språk som inte är ens förstaspråk (dags att avveckla “modersmål” då det ofta är helt missvisande) har trots allt inte alla de där självklara nyanserna.
Tack och lov har jag en verbal man. Tack och lov har jag vänner som orkar lyssna på det tonårsaktiga ältande jag inte publicerar här.
Hur som helst. Bilden: så ser jag ut när jag har ångest i skenet av det röda ljuset i min ekivoka kammare.
(Min humor tar ingen ifrån mig.)
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, drama, språk