snö – Kim da Costa

Snöhångel

Min kloka, väluppfostrade hund väckte mig strax före 04, då han ville gå på herrarnas.
Vi kom ut på gården och medan Blake gjorde sitt så insåg jag plötsligt att det snöade. Stora, vackra flingor föll vaggande från himlen och det var ganska romantiskt. (Jag är ju en oerhört romantisk man.)
Då kom jag att tänka på en händelse som utspelade sig någon gång i slutet av 90-talet.

Jag hade varit på nattklubben Propaganda i Stockholm (den bästa klubb jag varit på och det var ju på den tiden jag orkade med sånt) och där hade jag träffat en stilig karl.

Vi stod sedan ute på gatan då han väntade på en taxi och jag skulle åka till min arbetsplats för att sova på soffan då jag skulle jobba om bara några timmar (det var på den tiden jag orkade med ett sånt leverne).
Då började vi hångla – grovt, med tungor och allt. Och det snöade. Det var som en film. Snön yrde och våra tungor vispade.

Jag vet fortfarande inte varför vi inte bytte nummer men hans taxi kom och jag tog mig till jobbet.

Där träffade jag sedan under arbetsdagens gång en rolig kollega: en ung, väldigt käck kvinna, med enorma rattar. Trots att hon var väldigt pryd så kunde hon ibland slänga ur sig en riktigt vulgär kommentar. Hon var festlig helt enkelt.

Jag berättade om Hångelmannen och vet ni vad hon gjorde då? Hon slet fram telefonkatalogen (minns ni dem?) och ringde sedan upp alla som hette som Hångelmannen, som bodde i den närliggande stad där han bodde. Gulligt av henne va?

Tyvärr hittade vi honom inte och jag såg honom aldrig mer.
Tänk om detta var min enda chans till Evig, Sann Kärlek.
Vilken otur. Vilket slöseri.

Men ett fint minne, som jag alltså kom att tänka på (efter alla dessa jättemånga år) när jag stod på gården vid 04 i morse.

Det måste ha varit ett alldeles spektakulärt hångel.

Det är MIN låt nu, Hederström!

Döm om vår förvåning när vi slog upp våra ögon i morse och noterade att det hade börjat snöa i Helsingfors. Lite sent; jag hade gärna haft snökaos hela vintern men nu har vi ju vårkänslor och allt.

Helgen har mest varit en tid av väntan – på måndag. Av flera orsaker. Min sista arbetsvecka enligt mitt första kontrakt och därefter har jag annat för mig i två veckor innan jag återvänder till arbetet. Jag vill få denna första etapp avklarad och jag vill komma hem på fredag eftermiddag, kasta upp fötterna på vardagsrumsbordet och (fucking) pusta ut.

Idag städar jag i mitt iTunes-bibliotek. Jag har kanske varit inne på ämnet tidigare men jag testade ju Apple Music i cirka en dag och detta fuckade upp mitt enorma musikbibliotek totalt. En massa låtar fick nya titlar och hamnade på fel album och även albumomslagen byttes ut och ja… Det blev kaos helt enkelt. Detta håller jag på att åtgärda nu. Det här med att iTunes plötsligt automatiskt betygsätter hela album fuckar upp mina spellistor och jag har slitit mitt hår och gör om och rätt manuellt just nu. Skit av Apple helt enkelt. Usch.

Många ”fuck” blev det tydligen. Ursäkta mig så mycket. Men kom inte och fucka upp min viktiga musik!

Igår kväll var det Andra chansen i Melodifestivalen och jag orkar knappt nämna det hela. Skitlåtar mot skitlåtar och tradigt manus och allt känns så trött i MF i år. Medleyna med gamla rävar var tröttsamma även de.
Men en kul grej! När introt till Det börjar verka kärlek banne mej drog igång så kände jag att ”Det där är ju min låt! Vem ska köra min låt!? Lägg av!”
Det var så klart Claes-Göran Hederström som drog sin klassiker men nu är det så att låten har blivit MIN eftersom jag ALLTID kör den när jag är på karaokehak.
Är du på ett karaokeställe och hör introt till låten så vet du med all oändlig säkerhet att det är jag som står på scenen.

Hälsade på en väninna och gullade med hennes hunder (se bild). Jag älskar hundar. Jag älskar hundar. Jag älskar hundar.

Privat: Allmänt jidder och lite gnäll

Vad ska vi säga mer idag då?
*Att jag undrar hur mycket snö det egentligen finns i Herrens himmel.
*Att jag ogillar årstidsgnäll men måste ändå tillägga att den här årstiden suger musten ur mig. Att ta sig upp och iväg på morgnarna är en enda plåga. Detta trots extra tidigt sänggående på grund av – ja, just det – den extrema tröttheten som smyger på mig redan klockan 19 på kvällskvisten.
*Att jag besökte granngrabbarna (numera officiellt sammanboende) och de hängde upp tavlor tillsammans och jag höll på att gå sönder av avundsjuka och sorg (dock ej missunnsamhet).
* Att jag drack en proteinshake till lunch. Och åt två bananer till frukost.
* Att jag funderar på att åka och hälsa på Berlinjuden. Han är väldigt, väldigt rolig och smart. Våra konversationer skulle kunna ges ut i bokform.
* Att Sebbe är piggare än på länge – far runt som ett yrväder.
* Att jag ska dra ut de två sista visdomständerna.
* Och på fredag får jag en ny krona.
* Och sedan ska jag bleka tänderna.
* Att chefsperson just kom in och sa: ”Du är väldigt fin i den tröjan – väldigt vacker! Är man vacker så får man liksom ta det.”
* Att jag greppar efter halmstrån.

Privat: Plötsligt kom fru Vinter tillbaka

Ja, jag anade vårdoft häromdagen men det hade jag inte mycket för, ty plötsligt klampade fru Vinter in i stugvärmen. Hon sparkade av sig de grova kängorna i hallen, buffade upp frillan framför spegelväggen i hallen och därefter ställde hon sig under köksfläkten, tände en Blend och väste med sin karakteristiska whiskystämma: ”Finns det kaffe? Näskaffe. Fyra teskedar och en skvätt mjölk!”
vinter vintervy
sebbe sebbe

Privat: Nyårshelgen [Bildextra]

Här bjuder jag på ett gäng bilder från nyårshelgen – mitt bästa födelsedagsfirande sedan nån gång på 80-talet.

sebbe — Nyanlända tände vi brasan för att värma upp villan och oss själva.