Jag lyfte upp tröjan och frågade uppgivet men väldigt rakt på sak; “Är det cancer?”
Min sjuksköterskevän tog en snabb titt och konstaterade; “Nej, det är inte cancer. Det är bara en sån där vårta man kan få när man kommer upp i åldrarna.”
Jag: “Fy tusan. Det är ju jätteäckligt!”
Sjuksköterskevännen: “Ja, men det är inte cancer.”
Jag: “Men varför får man såna?”
Sjuksköterskevännen: “Jag vet inte.”
Jag: “Men vad innehåller den?”
Sjuksköterskevännen: “Jag vet faktiskt inte. Överflödig hud kanske.”
Jag: “Säkert gifter!”
Sjuksköterskevännen: “Kanske.”
Jag: “Men hur blir man av med dem?”
Sjuksköterskevännen: “Vi kan knyta en sytråd runt den så den dör och faller av.”
Jag: “Har du gjort det någon gång?”
Sjuksköterskevännen: “Ja, en gång. Min bror försökte klippa bort den från min kropp men han klippte mig i örat så vi körde med trådmetoden.”
Jag (som ogärna uppsöker läkare): “Jag hämtar tråd.”
Så nu har jag en svart tråd runt en vårta (fy vilket fult ord) någonstans på överkroppen.
Etikett: sjukdom
Senast jag sa ä-ordet
Jag låg på Södersjukhuset en tidig, tidig morgon. Jag trodde att jag hade en hjärntumör. Mina hysteriska huvudvärksattacker* hade till slut fått mig att uppsöka läkare. Drogad och bedövad låg jag på en brits i korridoren. Mannen jag träffat i endast en vecka satt på en stol bredvid. Han höll om mig. Han dolde mitt ansikte för att ge mig mörker så jag kunde sova bort min smärta. Jag minns hur jag i all min misär kände mig så stolt över att jag hade någon som brydde sig om mig. Och som visade det så ogenerat (vilket trots allt är ganska ovanligt när man är homo).
Jag rullades in i ett rum där jag fick ännu mer smärtstillande. De tog ryggmärgsprov. In i nästa rum. Hjärnröntgen. Jag trodde verkligen att jag hade en hjärntumör och allt jag kunde tänka på var min mormor som dog av en sådan.
Jag minns inte riktigt när det var, men någonstans i något av de där rummen tittade jag på min dåvarande pojkvän och kände mig så full av kärlek. Och så sa jag; “Jag tror jag älskar dig”.
“Jag älskar dig också”, svarade han.
Och vi menade det. Det var det som var så speciellt.
Den här stunden – när jag på allvar trodde jag skulle dö, med all den ångest det innebar – är ändå den finaste stunden jag upplevt. Hittills.
Det förhållandet slutade dock i drama. Det värsta drama jag någonsin upplevt. Mitt arma hjärta slets i fler bitar än någonsin tidigare.
Men ändå; den där tidiga sommarmorgonen på akuten är mitt allra varmaste minne.
* Mina huvudvärksattacker kom vid minsta fysiska ansträngning. När jag inte ens klarade av att öppna kylskåpet (pga baksuget som uppstår) sökte jag hjälp.
Mitt största handikapp
Det jobbigaste med mig är att jag inte kan tala inför en grupp. Det spelar ingen roll om samtliga närvarande står mig nära/är mina vänner. Är de fler än tre blir jag sluten som en mussla, svettas och säger absolut ingenting. Att jag sedan kan hålla låda för samtliga personer en och en eller för ett par av dem samtidigt spelar ingen roll. Då kan jag till och med vara en ledare. Jag vet inte varför det är så eller varifrån det kommer men det har varit så så länge jag kan minnas. Detta har lett till ångest under hela mitt liv. Ångest, plågor och sömnlösa nätter. Jag har läst böcker i ämnet, jag har gått i kognitiv terapi och jag har medicinerats men ingenting hjälper och jag är så oändligt trött på det hela. Det är så lätt att säga “just do it” men tänk dig att du ska lyfta armen och hela ditt väsen – din kropp och din själ – skriker åt dig att lyfta armen och du spänner alla muskler för att göra det samtidigt som din hjärna skickar signalen: l-y-f-t a-r-m-e-n men ingen arm blir lyft. Du känner dig instängd och handikappad och du blir så trött, så trött och inte minst frustrerad.
Jag har kommit fram till att detta är anledningen till att jag skriver – skrivandet är mitt enda fungerande verktyg att kunna kommunicera med fler än tre* personer samtidigt.
Jag vill inte ha detta handikapp längre eftersom det begränsar hela min tillvaro men jag vet inte hur jag ska bli fri.
*Jag upptäckte igår att vid fyra går den magiska gränsen. Tre är okej men fyra är det inte.
Jag såg nästan ljuset
Jag var så bakis idag att jag trodde jag skulle avlida. På riktigt. Var på solskenspromenad med Sebbe vid nio och mådde fint. Sedan handlade jag och åt frukost. Sedan blev jag bakis. Varför är det så att man först mår bra och sedan blir rådålig? Efter en plågsam lekstund fick jag äntligen vila ett par timmar. Vred mig och ville kräkas och när jag väl somnade vaknade jag två gånger av att jag inte andades. Hemskt.
Nu står maten i ugnen och vi har varit på skogspromenad. Om några timmar ska man in i dimman igen.. Mellofest på hög nivå. Elin Lantos “Money” är enda låten som fastnat i mitt huvud – gick överraskande och trallade på den i skogen. Så med en bra scenshow kanske den kan vara trevlig ändå.