Mitt största handikapp

Det jobbigaste med mig är att jag inte kan tala inför en grupp. Det spelar ingen roll om samtliga närvarande står mig nära/är mina vänner. Är de fler än tre blir jag sluten som en mussla, svettas och säger absolut ingenting. Att jag sedan kan hålla låda för samtliga personer en och en eller för ett par av dem samtidigt spelar ingen roll. Då kan jag till och med vara en ledare. Jag vet inte varför det är så eller varifrån det kommer men det har varit så så länge jag kan minnas. Detta har lett till ångest under hela mitt liv. Ångest, plågor och sömnlösa nätter. Jag har läst böcker i ämnet, jag har gått i kognitiv terapi och jag har medicinerats men ingenting hjälper och jag är så oändligt trött på det hela. Det är så lätt att säga “just do it” men tänk dig att du ska lyfta armen och hela ditt väsen – din kropp och din själ – skriker åt dig att lyfta armen och du spänner alla muskler för att göra det samtidigt som din hjärna skickar signalen: l-y-f-t a-r-m-e-n men ingen arm blir lyft. Du känner dig instängd och handikappad och du blir så trött, så trött och inte minst frustrerad.
Jag har kommit fram till att detta är anledningen till att jag skriver – skrivandet är mitt enda fungerande verktyg att kunna kommunicera med fler än tre* personer samtidigt.
Jag vill inte ha detta handikapp längre eftersom det begränsar hela min tillvaro men jag vet inte hur jag ska bli fri.
*Jag upptäckte igår att vid fyra går den magiska gränsen. Tre är okej men fyra är det inte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.