personligt, pop och politik
Har haft en riktig helvetesvecka.
Jag blev plötsligt bättre men det varade bara i en dag. Därefter låg jag helt utmattad i en hel vecka.
Noll energi och extrem ångest. Paralyserande.
Maken var dessutom bortrest och jag var tvungen att lämna bort hundarna för jag orkade ju inte röra mig.
Ångest.
Mår bättre nu, men drabbas av plötsliga ”attacker” då jag känner mig utmattad, jag småhyperventilerar och så vidare.
Men maken är äntligen tillbaka.
Och hundarna är glada.
Efter några dygns sjukdomstillstånd har jag börjat komma tillbaka till verkligheten.
Och tur är väl det, med tanke på att maken i dag reste bort.
Ensam med hundarna är jag nu – och vi har dessutom väninnans hund Oliver tillfälligt boende hos oss.
Clifford och Oliver är båda mycket lekfulla och de har sina hysteriska lekattacker.
Oliver är något äldre och betydligt biffigare en chihuahuan Clifford, så ibland går det lite väl hett till!
Clifford springer dock snabbt tillbaka till Oliver (efter att först ha gömt sig under vardagsrumsbordet) och tykar sig (som man säger i Västergötland där undertecknad en gång växte upp).
Vår papillon Sebbe är äldst och han säger titt som tätt ifrån då han tycker att snorvalparna är lite väl högljudda och busiga.
Sedan sover de alla huller om buller och det är sött, så sött. 🙂
Igår kom granngrabbarna (d.v.s. byggherren och hans slav) över och spackel, slip, spackel och elarbeten stod på agendan.
Slaven drabbades av de grå tinningarnas berömda charm och jag slet vidare med tapetjävlarna. Tack och lov är jag snart färdig. Ni anar inte hur många lager det finns (snart: fanns) på mina väggar. Och här och där har någon på femtiotalet smällt på den allra första vidriga tapeten i dubbla lager. ”För säkerhets skull då den ljusbrun-gula tapeten med bruna blommor ju är ack så vacker”, tänkte väl personen i fråga.
Jag blev skadad också (se bild). Funderade nästan på att åka till SöS för att bli rejält omplåstrad men jag blev avrådd.
Så igår gick jag för första gången på länge på klubb.
En sån där klubb dit mätta farbröder med hår på bröna går.
Väninnan utbrast: ”Åh du milde, visste inte att det fanns en klubb för håriga män. Sånt har vi inte ute på vischan.”
Jag svarade: ”I love Stockholm.”
Det blev en spännande kväll – dock spännande på fel sätt.
En av vännerna ilade iväg till Södersjukhuset mitt i allt (inget allvarligt) (självklart fick han ingen hjälp, ty vården i landet suger, trots att Reinfeldt nyligen sa att den är den bästa i världen) (hahaha).
Jag och vän 2 ilade snart efter.
Sedan ville sjukhusvännen fortsätta partajandet men det ville inte jag. Så jag hämtade Sebbe hos hundvakten och gick hem.
1. Hur kan man inte tycka att män är lajbans? 2. Klottrigt var det på herrarnas.
1. Okej, bilden är arrangerad – jag skulle ALDRIG hänga ut kärlekslemmen framför en ränna. Fy farao så primitivt och vidrigt – eller sykligt som man säger i Västergötland. 2. Det var inte igår farbror vaknade med en klubbstämpel på handleden. Förr i tiden var jag tatuerad med dessa fem morgnar i veckan.
Toabilden var naturligtvis inspirerad av Madonna.
Allt är Madonna just nu.
Allt.
Åh, vad jag saknar henne.
Aj aj, mina Facebook-uppdateringar från ikväll skvallrar om att jag har varit på den årliga extremsionistiska judiska bögbloggarträffen, men så är det dessvärre inte.
(Men visst har jag fräsig humor!)
Nej, jag var hos tandläkaren Marta (älskar henne) (som tandläkare) för att få en ny krona. Inte fasad, som jag trodde. Nu vet jag att ”krona” betyder ny ”tand” runtom hela stumpen, medan ”fasad” betyder endast – just – en fasad på framsidan som böjs under tanden upp på baksidan.
Hursomhelst.
Det var ingen match. Det gick bra och snyggt blev det.
Därefter skulle tand-Marta gräva upp en bit skelett eller tand (ingen vet) som hon på röntgen för en månad sedan såg att hade blivit kvar eller uppstått, efter den där tanden som hon drog ut för ett år sedan (haha, på DAGEN faktiskt, ser jag nu).
Ja, det var bara det att det visade sig vara svårare än väntat. Marta vände och vred, bedövade mer och mer och till slut var hon alldeles svettig och ja, hon avbokade kvällens ”utekväll med tjejerna” då hon blev så utmattad av det hela. För att inte tala om hur jag kände mig. Trots SÅ HÄR mycket bedövning så gjorde det ont och jag var helt finito när jag till slut gick därifrån.
Fick se den där lilla biten hon opererat bort och den var verkligen liten som en kattand, men ack så besvärlig.
Därefter gick jag hem till granngrabbarna (fjärde kvällen på raken) för att hämta Sebbe, men blev kvar för bedövande spritrunda. Gjorde mig gott.
Nu är jag hemma med min värkande käft. Dock med ny, fin krona.