Etikett: sex and the city

Jag tog saken i egna händer

Ni vet det där avsnittet av Sex and the City där Carrie blir dumpad via en post it-lapp och sedan bestämmer att den dagen minsann inte ska få lov att gå till historien som Dagen Då Jag Dumpades Via En Post It-Lapp, lite så var det för mig igår.

Jag tittade moder jord i ögonen, suckade och sa: jag skulle inte tro det, hör du.
Detta skulle inte bli ännu en seg, händelselös afton i hemmet så jag kontaktade någon jag skulle träffa på lördag: Portugisiske Fotbollshunken.
Han uppskattade min spontanitet och var inte det minsta svår utan han sa direkt: I’m in.
Två timmar senare anlände jag till favoritkrogen och vem såg jag sitta uppflugen på en stol om inte Dansken. Vi samtalade och fnittrade ett tag, så där som vi gör, och strax därpå anlände Portugisiske Fotbollshunken.
Vi hade en mycket trevlig kväll som till stor del handlade om min extrema skäggväxt (rakapparat fortfarande beslagtagen på Arlanda) och hans very shiny hair. Ja, det var verkligen mjukt och glansigt (Charlotte: Do you think my hair is too shiny today?).
När det var dags att tacka för kaffet insåg vi att vi skulle åt samma håll. Ja, Portugisiske Fotbollshunken visade sig bo två gator från mig (kan min stadsdel bli mer gaytät?).
En kväll som var på väg att bli spiken i kistan blev således istället en trevlig historia, tack vare att jag tog universums planer och kastade dem i papperskorgen.

Igno igno igno

Trots att jag är på ett kvittrande bra tisdagshumör kör vi ytterligare ett ilsket inlägg.
Det handlar om subban jag har till granne. Jag vet inte varför hon och hennes familj är rädda för mig men de är verkligen, verkligen tokrädda.
Det var hon som en gång med lidande min tvingade fram ett “tack” när jag höll upp porten för henne och hennes miljarder barn när de kom med barnvagnen, för att dagen därpå snabbt titta bort.
Igår, mina vänner, när jag med andan i halsen och svettfläckar under knävecken hade hunnit nästan ända hem från jobbet mötte jag henne + glinen på trottoaren. Hon såg mig och vad gjorde hon då? Blixtsnabbt plockade hon fram mobiltelefonen och låtsades knappa runt på den. Själv hade jag sänkt volymen i min iPod för att verkligen inte missa ett eventuellt “hej”. Men nej. Ingen ögonkontakt fastän vi stod 2 cm från varann på den trånga trottoaren.
Varför är hon så rädd för mig?
Jag känner mig lite som Miranda i Sex and the City, när hon trodde att hon blivit dumpad av sin date innan de ens setts (han hade dött).
Lär känna mig innan du ignorerar mig, tråkhåriga subba.

Mitt årliga biobesök

Tro det eller ej, men Dansken är fortfarande kvar.
Även om vi inte är ett par var det… trevligt… att komma hem och upptäcka att
1) disken var borta
2) någon frågade: “vill du ha kaffe?”
Ni sambos vet inte hur bra ni har det.
Även om det är underbart att vara ensam då och då (ganska ofta till och med).
Sebbe älskar honom. Det är ett stort plus.
Igår såg jag äntligen Sex and the City-filmen. Dansken och jag slog oss ner med popcorn i ett hav av unga brudar. Jag tror vi var fyra herrar i salongen. Och jag förstår inte hur min, uppenbarligen iskalla, väninna Gucci “gillade filmen men inte fällde en enda tår”.
Jag var tårögd mest hela tiden.
Läs inte vidare om du inte vill veta mer om filmens innehåll.
Okej.
Jag tyckte mycket om filmen och den berörde mig som sagt. Lite besviken var jag över det faktum att bröllopet hade så stor roll i det hela. Jag är inte särskilt intresserad av bröllop. Eller bröllopsklänningar.
Filmen var heller inte lika g-l-a-d som jag förväntat mig. Depressionen i Mexiko gjorde mig lätt deprimerad.
Men nog skrattade jag gott också. Samanthas repliker var oftast guld värda och Charlotte var ljuvlig. Mirandas hår var tyvärr lite fult igen och Carrie passar inte i mörka lockar.

Idag ska vi prata skor

Jag är verkligen ingen skokille. Däremot har jag ofta tänkt på att vore jag heterofil skulle jag förmodligen vara damskofetischist i stil med den där mannen i Sex and the City – han som gav Charlotte gratisskor i utbyte mot att han fick sniffa och smeka hennes fötter (mer om det en annan gång. Kanske…)

Jag köper skor väldigt sällan och insåg häromdagen då vinterdojorna skulle fram att jag trippat runt i samma par sedan vintern 2003. Sommarskorna – ett par sneakers från Adidas – inhandlade jag sommaren därpå och det var mitt andra par sneakers genom tiderna (påtvingade sportskor från skoltiden ej inkluderade). De första var ett par jag fick av Miljonären, som jag levde med runt år 2000. Jag har ända sedan barnsben kilat runt i tunga skor med feta sulor men i början av det nya millenniet ändrades det.
Hursomhelst. Igår grävde jag i min garderob (där jag bland annat hittade min gamla mac. Vad ska jag göra med den? Är det någon som vill ha en gammal macintosh från 1998 så säg till) och jag plockade fram mina gamla 90-talsskor från min tid som club kid och efter att jag putsat upp dem tog jag på mig ett av paren och gick ut på lågpromenad med Sebbe.
Åh, vilken känsla! Jag kände mig plötsligt som mig själv! Jag fick en ny hållning då jag strosade runt med bestämda, självsäkra steg.
Tänk om jag de senaste åren gått runt i någon annans skor. Både på ett bokstavligt och poetiskt vis.
Eftersom 90-talet nu är tillbaka (hello Spice Girls) gick jag idag till jobbet i mina grova spännförsedda skor. Underbart känns det.