Jag kryssade mellan spyorna på väg till kontoret denna morgon.
Såg till att Sebbe inte trampade på de tusentals krossade flaskorna, som nu likt otrevliga, isiga snöflingor täcker stadens trottoarer och torg.
Vissa medborgare var på väg hem från festen. Nu stod de bittra och sura och påverkade och muckade med alla som passerade.
Jag känner mig inte trygg i min egen stad.
Jag kom till kontoret; fixade kaffe; gav Sebbe mat och vatten; snöt min febriga kran; slog på datorn och satte mig ner för att ta del av dagens tidningar.
Elände och stök.
Larm och brus.
Bus och bök.
Jag jobbar alltid när Svenne super.
Samtliga så kallade storhelger; midsommar och jul och allt däremellan. På senare år har även den patetiska Halloween blivit en suparfest. Vi ska ju tänka på de avlidna på Alla helgons dag, och besöka gravar och så vidare. Sebbe och jag tycker bättre om djur än om människor (go figure) så vi besöker istället djurkyrkogården i Björkhagen. Vi är båda nyktra och reko.
Nyårsafton firar jag (inklusive Rosh Hashana) – men i hemmet – och då handlar det sällan om några spritorgier.
Snarare ilar jag runt och sippar på mitt röda vin medan vännerna kommer med eleganta födelsedagspresenter. Jag tackar och tar emot. Och bjuder på en shot. Senast en timme efter tolvslaget måste alla gå hem. Det står skrivet på inbjudan.
Jag yrar nu; feberyrar. Men det går snart över.
Jag sitter här och håvar in cash till statskassan medan ni sover ruset av er.
Alla har vi vår roll i samhället.
Här finns ett par bilder från förra årets besök på den berömda djurkyrkogården.
Etikett: samhälle
Simpel kvällstur blev polisdrama
Vi skulle bara gå ut. En snabbis.
Det visade sig att huset var omringat av blinkande polisbilar.
Nåväl, vi började gå vår lilla kvällsrunda och snart började även polisbilarna cirkulera.
Jag kände mig liten och illa till mods där jag smög runt i oktobermörkret.
”Äh, det är bara en fjolla som rastar sin hund”, sa säkert konstaplarna.
Vi gick vidare och bilarna strök runt i mörkret. Som iglar.
I mitt huvud gick jag snabbt igenom allt olagligt jag någonsin gjort. Allt preskriberat.
Något snattat örhänge i tonåren.
Lite röka i London.
Inget att uppröras över.
Snart satte sig Sebbe på sitt håriga arsle för att gå på herrarnas.
Just då dök en polisbil upp. ”Åh nej”, tänkte jag. ”Nu tycker de att jag är skum som står här mitt i mörkret.” Jag ställde mig så att Sebbe verkligen syntes där han satt och krystade.
”Tänk om de hojtar ’hallå där, du plockar väl upp efter din hund!'”, tänkte jag. ”Ja, konstapel. Skippar endast hundbajan när jag är en smula anarkistisk och plockar upp krossat glas, plast och metalldelar istället, som jag sedan noga sorterar i miljöstugan.”
Jag kunde inte undgå att beundra Sebbe som lyckades gå på herrarnas med ett par strålkastare riktade mot sig medan de blåa ljusen så aggressivt lyste upp i mörkret.
Jag kom att tänka på den där gången då konstaplarna haffade mig och påstod att jag hade knarkat – jag klarade inte av att lämna urintest då en stor, stark polisman stod bakom mig inne i toalettbåset.
Huvaligen. Hemska minnen. Jag är ingen ränna-man heller för den delen. Rännor är både perversa och dekadenta.
Ja, ja. Nu är vi hemma i tryggheten och det har slutat blinka utanför. Förhoppningsvis fick poliserna tag i huliganen de letade efter.
Uppdatering: Det visade sig så småningom att ett ungdomsgäng rånat en kiosk i närheten. Idioter. Uppfostra gärna era barn!
Husse – och nu även ’pappa’
Jag såg klippet ovan och så grät jag en skvätt och därefter klickade jag runt lite på nätet och vips så hade jag blivit fadder.
Man kan säga att jag ska få barn. Att jag ska bli far.
Och ingen vet om det blir en tös eller en gosse.
Det enda vi vet är att jag kommer att bli en fin och bra fadderpappa.
Länk: Barnfonden
Länk: Köp Annie Lennox ”Universal Child” på iTunes och du hjälper hiv-smittade afrikanska barn.
Posten är ett skämt – volym 2
Det händer lite väl ofta – något jag skrivit om flera gånger tidigare – att posten kommer fel.
Senast igår, när jag väntade en mycket viktig försändelse, så noterade jag (tack och lov) att den rullstolsbundna grannen på bottenvåningen hade tejpat upp min avi på väggen.
Det gör hon ofta – hon kan ju av förklarliga skäl inte klampa runt i huset och leta efter rätt brevinkast.
Jag ilade iväg och hämtade ut mitt paket och när jag kom tillbaks till hemgatan så mötte jag, av en slump, grannen ifråga. ”Jag ser att du fick ditt paket”, sa hon, och vi pratade ett tag om Postens slarv.
Vi lät säkert som surkärringar, men låt mig påpeka att Posten sysslar med viktiga grejer!
Tänk om grannen varit bortrest i en vecka eller två (alla medborgare har faktiskt inte semester i juli) – då hade min avi legat på hennes hallgolv och jag hade varit förkrossad.
Tänk om min röstsedel hamnat bland en bortrest grannes post! Man kan säga att Posten äventyrar demokratin.
När jag för inte så länge sedan arbetade som webmaster för ett prominent företag så fick jag konstant skivor skickade till mig – skivor fullmatade med bilder och texter som skulle ut på nätet ASAP. Hade de hamnat hos någon bortrest granne så hade jag fått smaka på käppen.
Jag har vid några tillfällen till och med mottagit betalningspåminnelser, vilka chockat mig svårt eftersom jag alltid har haft stenkoll på mina räkningar.
De första gångerna skämdes jag och tänkte: ”men åh, vad jag har blivit slarvig!”
När det sedan hände igen så vände jag upp och ner på min bostad och kunde konstatera att de där räkningarna hade då sannerligen aldrig nått mig.
Antingen så hade Posten slarvat bort dem, eller så hade de hamnat hos någon mindre reko och hyvens granne (på grund av Posten) och så gick det som det gick: skandalösa betalningspåminnelser och onödiga avgifter.
Så, Posten, ni pysslar som sagt med viktiga saker!
Hur svårt kan det vara att förstå att namnet på kuvertet ska överensstämma med namnet på brevlådan?
Det är dagens fråga.
Läs även andra bloggares åsikter om posten
